Diabetesläkemedel exklusive insulin – kort översikt

Nedanstående medel i monoterapi ger inte hypoglykemi. De sänker HbA1c 5-10 mmol/mol. De kan kombineras ”valfritt” med liten risk för hypoglykemi. De prioriteras före glimepirid, repaglinid och pioglitazon. Vid mycket allvarlig sjukdom överväg utsättning av orala antidiabetika (även GLP-1 agonister) och övergå till enbart insulinbehandling.

Metformin: Basbehandling vid diabetes mellitus typ 2 och aterosklerotisk sjukdom. Sätts ut vid eGFR <30 ml/min/1,73m² eller tillfälligt vid akut sjukdom.

SGLT2-hämmare (dapagliflozin, empagliflozin, kanagliflozin): Ges endast till diabetes mellitus typ 2. Standarddos po. Minskar hjärtkärlrisk och mortalitet hos riskpatient. Njurskyddande effekt. Minskad risk för sjukhuskrävande hjärtsvikt. Dålig blodsockersänkande effekt vid eGFR <45. Sällsynt uppträder normoglykemisk ketoacidos som biverkan (orsak insulinbrist).

GLP-1 agonist (dulaglutide, exenatid, liraglutide, lixisenatide, semaglutid). Använd preparat enligt lokal rutin. Dosberoende effekt på glukos och HbA1c. Ges subkutant i låg dos som ökas vb. Minskar risk vid aterosklerotisk sjukdom. Rekommenderas vid övervikt. GI-biverkningar är relativt vanliga. Lira-, dula- och semaglutid kan ges vid svår njursvikt (eGFR 15-30). Sätts ut vid leversvikt och pankreatit.

Dipeptidylpeptidas-4-hämmare (gliptiner): Minskar inte hjärt-kärlrisk. Bra till (sköra) äldre patienter. Se FASS för dosereducering vid njursvikt. Sätts ut vid leversvikt eller pankreatit.