Smärtutbildning

Långvarig smärta är vanligt. Upp till vart femte barn eller ungdom upplever regelbunden smärta. För ca fyra till sex procent av alla barn med smärta har smärtan konsekvenser som ökad frånvaro i skolan och mindre umgänge med andra barn. Långvarig smärta kan också leda till att andra problem utvecklas, som till exempel sömnbesvär, yrsel, koncentrationssvårigheter eller nedstämdhet.

Läkemedel och andra metoder för att minska långvarig smärta har i regel ingen eller kortvarig effekt.

Utbildning i att hantera smärtupplevelsen

Smärtutbildning, att förstå hur smärtsystemet fungerar, är en behandlingsintervention i sig.

Här beskrivs Pain Neuroscience Education (PNE), en smärtfysiologisk utbildning utifrån biopsykosocialt perspektiv. PNE syftar till att hjälpa personer med långvarig smärta att bättre hantera sin smärtupplevelse genom att förstå smärtans mekanismer ur ett neurofysiologiskt perspektiv.

Ökad förståelse för mekanismerna bakom långvarig smärta kan bidra till att förändra tankesätt och uppfattning om smärta. Det kan i sin tur minska rädslan och oron som ofta är förknippade med smärtan. Minskad oro och rädsla kan öka motivationen för att pröva nya sätt att agera när man känner smärta, och inte vara styrd av smärtupplevelsen. Det nya förhållningssättet kan över tid minska smärtsystemets känslighet.

Varför upplever vi smärta?

Smärtans grunduppgift är att skydda oss från skador och yttre hot mot vår kropp. Smärta är ett avancerat varningssystem vars uppgift är att fånga vår uppmärksamhet så att vi kan ändra vårt beteende innan vi skadas.

Exempel: När vi tar i en het plåt får smärtan oss att släppa taget om den och när vi fått ett sår på foten får smärtan oss att vara försiktiga så att såret får läka. På så vis är smärtsystemet centralt för vår överlevnad.

Långvarig sekundär och primär smärta

Oftast försvinner smärta inom tre månader efter att en skada läkt. Om smärtupplevelsen finns kvar efter tre månader kallas den långvarig. I de fall det finns en kvarstående skada eller sjukdom i kroppen, samtidigt som smärtan kvarstår (mer än tre månader) kallas smärtan för långvarig sekundär smärta. Exempel är smärta vid långvariga inflammatoriska tillstånd som reumatiska sjukdomar.

Vid dessa typer av smärta kan det ibland vara nödvändigt med läkemedel för att behandla den underliggande sjukdomen och ibland kan smärtlindrande läkemedel vara till viss hjälp. Ibland kvarstår smärtan trots utläkning av skada eller sjukdom. Till exempel många med reumatisk sjukdom kan ha långvarig smärta trots att blodprover och undersökningar visar god inflammatorisk kontroll och ingen pågående ledpåverkan.

Rådande forskning och klinisk erfarenhet pekar på att smärtan då drivs av samma mekanismer som vid primär smärta, som är en betydligt mer vanlig typ av långvarig smärta. Primär syftar till att det är själva smärtan som utgör besväret eller hindret för personen och att det inte finns någon pågående skada eller sjukdom som orsakar smärtan. Långvarig primär smärta definieras som smärta i en eller fler kroppsdelar som varat i mer än tre månader och är förknippad med betydande funktionshinder och känslomässigt lidande samt inte förklaras bättre av någon annan diagnos. Långvarig primär smärta är inte tydligt kopplad till någon enskild faktor, utan framstår mer som en systemförändring.

Hjärnan förstärker det som uppfattas som viktigt

Nervsystemet skickar alltså oavbrutet signaler upp till hjärnan. Om vi skulle bli medvetna om all information som hjärnan tar emot från nervsystemet skulle vi bli helt tokiga! Hjärnan sorterar bort information som inte är viktig för oss i stunden. Det är därför som vi oftast inte tänker på hur skon känns på foten, men om vi koncentrerar oss så kan vi känna att den sitter hårt eller löst. Information som hjärnan tolkar som viktig, förstärks och förstoras upp. Är informationen jätteviktig, som att vi har fått ett sår eller brutit ett ben kommer signalerna från dessa områden prioriteras så att vi snabbt kan agera för att ta hand om oss på bästa sätt. Andra signaler kommer då att prioriteras bort.

Smärtsystemet är kroppens brandlarm

De specifika varningsreceptorerna som finns ute i nervsystemet aktiveras av ganska hög stimulering, så som hårda tryck, väldigt varma och kalla temperaturer och av kemiska ämnen som frisätts under en inflammation (sår, benbrott). Tänk att du lägger handen på en varm platta; till en början känns det bara varmt, men vid en viss temperatur aktiveras varningsreceptorer som skickar information till hjärnan om potentiell fara och känslan övergår i en smärtsam upplevelse som gör att vi (förhoppningsvis)tar bort handen innan en brännskada uppstår.

Smärtsystemet liknar ett brandlarm vars uppgift är att uppmärksamma oss på potentiell fara så att vi hinner fly eller släcka branden innan det är för sent.

Smärta är subjektiv och alltid beroende av sammanhanget

Smärta är alltid en personlig upplevelse. Smärta kan kännas väldigt olika för samma typ av skada och det enda sättet att mäta smärta är att fråga en person hur ont den har. Hur stark eller svag smärtupplevelsen blir påverkas av en mängd faktorer. Tankar, uppfattningar och känslor kan både förstärka och försvaga smärtupplevelsen. Rädsla för smärta, oro för vad smärtan står för och tidigare obehagliga upplevelser kan alla skruva upp volymen på smärtupplevelsen.

Förutom egna känslor och erfarenheter kan även platsen man befinner sig på och de personer som är närvarande i stunden påverka upplevelsen. Om sammanhanget uppfattas som hotande, kan det öka risken för att det aktiverar vårt varningssystem och påverka hur obehaglig smärtupplevelsen blir. Genom att förstå sammanhanget där smärtan uppkommer och när den hindrar oss kan vi få bättre möjlighet att förstå varför smärta kan upplevas och hanteras olika.

Smärtsystemet kan bli överbeskyddande

Vid långvarig smärta är det vanligt att smärtsystemet blir överkänsligt och överbeskyddande. Fenomenet innebär att man blir mer smärtkänslig kallas sensitisering och kan göra att lätt beröring eller rörelser kan göra mycket ont. Smärtupplevelsen aktiveras alltså inte längre av varningsreceptorer och det är därför som vanliga smärtlindrande läkemedel inte brukar har någon ihållande effekt vid långvariga smärtor.

Andra typiska tecken är att smärtan varierar, dvs att det ena dagen gör betydligt mer ont än en annan dag trots att man inte gjort något annorlunda. Ett annat typiskt tecken kan vara att smärtan är värre i en viss kroppsdel under en viss period, medan den sen kan flytta till en eller flera andra kroppsdelar. Smärtan känns dock likadant, oavsett om det är en verklig fara eller inte.

Ökat fokus på smärta ökar smärtsystemets känslighet

Ju mer vi fokuserar på något desto större blir det. När vi ska genomföra något som är viktigt och som kräver mycket koncentration, kommer hjärnan vrida ner uppmärksamheten på andra signaler så att vi inte ska bli störda. Om du däremot är rädd att något otäckt ska hända, så ökar hjärnans och nervsystemets uppmärksamhet på allt som kan tänkas vara farligt.

När vi fortsätter agera som att smärtan är farlig fortsätter hjärnan att tolka signalerna som farliga. Hjärnan blir då ännu mer uppmärksam på området där signalerna kommer ifrån, förstärker dem ännu mer och vi får ännu mer ont. Det blir vad man kan kalla en ond cirkel.

Beteenden påverkar smärtsystemets känslighet

När man har haft ont länge är det vanligt att man börjar undvika allt fler aktiviteter som kan trigga smärtan, samtidigt som smärtan kvarstår och ibland till och med ökar. För vissa kan bara tanken på att göra något som kan göra ont skapa obehag i kroppen.

Genom att sluta göra aktiviteter som kan trigga smärtan kan smärtsystemet bli ännu mer känsligt och nervsystemet kan bli hyperaktivt. Levnadsvanor och vardagsrutiner som t.ex kost, sömn, fysisk aktivitet och träning, blir ofta lidande vilket i sin tur kan öka smärtsystemets känslighet negativt.

Att arbeta med detta och att ändra sitt beteende hjälper. Det är viktigt att betona att det i första hand är beteenden som ändras och att barnet och familjen återfå en för barnets ålder och utveckling normal vardag igen. Först i andra hand minskar smärtan. Hur mycket den minskar, om den går bort helt, delvis eller inte alls kan man inte veta i förväg.

När smärtan direkt orsakas av en underliggande sjukdom eller skada kan mediciner eller medicinska behandlingar ofta minska eller ta bort smärtan. För den som har en smärta som helt eller delvis inte beror på en pågående skada eller sjukdom kommer mediciner eller operationer inte vara lösningen på smärtproblematiken. Många tycker det låter hemskt att mediciner inte fungerar, men det är faktiskt tvärtom. Det är bra att det inte är något fel på din kropp och för de allra flesta går det att lära sig nya strategier att hantera smärtan och minska dess påverkan på livet.

Det är tufft i början och belöningen kommer senare. Det är nämligen så att ingen kan ta bort symtom på en gång. Kunde vi det skulle vi göra det direkt. Forskning och beprövad erfarenhet har i stället visat att vi måste göra tvärtom.

De smärtprocesser och följderna som har utvecklats med tiden kan helt eller delvis tränas bort – tack vara hjärnans bioplasticitet.

Först gör vi mer av det smärtan hindrar oss från att göra och sen kan smärtsystemets känslighet minska och ta mindre plats i vardagen. När vi gör roliga saker trots att det gör ont lär sig hjärnan att signalerna från kroppen inte är tecken på hot eller fara.

Det är svårt, och inte heller bra, att stänga av varningssystemet tvärt, men det är fullt möjligt att gradvis minska smärtsystemets känslighet genom aktiva systematiska metoder som kognitiv beteendeterapi (KBT) och gradvis ökad fysisk aktivitet och träning. Till skillnad mot många medicinska behandlingar som kan lindra smärtan i stunden kan denna strategi vara mycket krävande på kort sikt, men på längre sikt gör den att livskvaliteten och funktionen ökar och smärtsystemet larmar mindre. Hur lång tid det tar är väldigt olika, men ju mer man arbetar aktivt och kommer tillbaka till livet (arbete, fritidsintressen, rutiner, socialt umgänge) desto mindre plats kommer smärtan ta i ens liv.

Genom att många gånger utmana hjärnan med ny kunskap om hur larmet ska tolkas, får hjärnan och nervsystemet hjälp att programmeras om så att signalerna från kroppen inte längre tolkas som farliga. Genom att fortsätta ägna sig åt saker man tycker om kommer smärtupplevelsen ta mindre plats i hjärnan och i livet. Det kan handla om att stegvis börja belasta en fot som gör ont med målet att kunna komma tillbaka till träningen, ta steg mot att börja arbeta igen, eller umgås mer med vänner.