Parafaryngeal/retrofaryngeal abscess

Bakgrund

Djupa halsinfektioner och/eller abscesser följer samma kliniska förlopp som peritonsillära abscesser, men med spridning längre ned i svalget. De kan breda ut sig parafaryngealt dvs mellan m. constrictor superior och den djupa halsfascian, eller retrofaryngealt (mer ovanligt), dvs. mellan den övre farynxkonstriktormuskeln och den prevertebrala fascian. Infektionen kan sprida sig vidare via fascieplanen till mediastinum och prevertebralt och förloppet kan försvåras ytterligare av sepsis och, i värsta fall, av cervikal nekrotiserande mjukdelsinfektion, se avsnitt Allvarliga mjukdelsinfektioner Öppnas i nytt fönster..

Vid dessa tillstånd föreligger en risk för hotad övre luftväg varför dessa patienter ska handläggas akut av ÖNH-specialist och oftast även narkosläkare.

Mikrobiologiskt ses, som vid peritonsillit, vanligen en blandflora med dominans av grupp A-streptokocker (även Hemophilus Influenzae och viridansstreptokocker) bland aerober och i den anaeroba floran förekommer Fusobacterier, Prevotella och Acinetomyces spp.

Infektion med anaeroba bakterier från munhålan, vanligen Fusobacterium necrophorum, kan leda till utveckling av Lemierres syndrom. Från en lindrig halsinfektion sker en septisk spridning oftast unilateralt till halsen via v. jugularis interna/externa. Septiska tromboser kan bildas i halskärlen med risk för embolisering. Sjukdomen drabbar ofta unga vuxna och patienten är ofta uttalat allmänpåverkad med sepsis, dysfagi, dyspné, abscesser i halsområdet och ibland hjärnabscesser och kranialnervsbortfall.

Undersökning och utredning

Anamnes, klinisk bild

Halsont, grötigt tal, sväljningssvårigheter (trots adekvat smärtlindring) och/eller andningsbesvär, där orofaryngealt svalgstatus inte kan förklara den kliniska bilden, ska föranleda misstanke om para-/retrofaryngeal infektion/abscess (eventuellt epiglottit, se separat kapitel). Stridor kan förekomma i uttalade fall.

Insjuknandet sker successivt över några dagar-en vecka. Därefter försämring med allmänpåverkan, feber, höga infektionsparametrar. Vid parafaryngeal abscess förläggs oftast halssmärtan unilateralt. Retrofaryngeal abscess ger en mer centraliserad smärta och i typiska fall nackstelhet.

Status

Orofaryngealt status kan variera från normalt till synlig asymmetri. Ibland föreligger trismus (svårt att gapa). Ofta måttligt-svårt påverkat allmäntillstånd. Dehydrering av varierande grad. Om subjektiv luftvägsträngsel och/eller stridor föreligger måste handläggningen ske skyndsamt. Observera att luftvägssvullnad inte ger påverkad saturation, även om den är uttalad.

Lab

Blodstatus, CRP, strep-A-test, NPH-och svalgodling, blododling. Ev DT hals-thorax.

Efterfråga trombos i v. jugularis vid misstanke om Lemierres syndrom. Ev kan
PCR-analys av svalgprov utföras beroende på aktuellt laboratorium.

Differentialdiagnoser

Epiglottit. Tonsillit. Tungbastonsillit. Peritonsillit.

Handläggning

Prioriterat i handläggning är bedömning av luftvägen, detta styr handläggningsordningen. Fiberendoskopisk undersökning bör göras före DT-undersökning. Ta alltid kontakt med ÖNH-läkare och/eller narkosläkare.

Vid hög risk för luftvägsockluderande svullnad bör patienten vårdas på intensivvårdsavdelning för att snabbt kunna intuberas vid behov/vid försämring. Intubation görs då med vaken patient och fiberendoskop som ledare. Detta gäller främst patienter med ett snabbt insjuknande (timmar). Vid långsammare insjuknande kan patienter ofta vårdas på ÖNH-avdelning med täta luftvägskontroller/NEWS.

Behandling

Antibiotika