Spasticitet

Vårdnivå och remissrutiner

Specialiserad vård för problemskapande spasticitet erbjuds via nedanstående verksamheter.

Bakgrund

Definition

Störning i sensomotorisk kontroll på grund av skada i det övre motorneuronet, med intermittent eller ihållande ofrivillig muskelaktivitet (SPASM-gruppen, Pandyan et al, 2005).

En äldre definition: Hastighetsberoende motstånd mot passiv muskelförlängning (Lance 1980) är fortfarande relevant då det vanligaste bedömning av grad av spasticitet görs enligt modifierad Ashworth-skala, vilken baseras på denna definition. Denna fångar dock endast vissa delar av det kliniska fenomenenet som är spasticitet.

Epidemiologi

Förekomst av behandlingskrävande spasticitet

• Stroke: Mellan 4% och 30% (olika studier) - vanligen rapporteras en förekomst av funktionshindrande spasticitet på 10–15%.
• Ryggmärgsskada (RMS): Cirka 35% (behandlingskrävande spasticitet) – 70% (spasticitet).
• Multipel Skleros (MS): Cirka 60-85%.
• Cerebral Pares (CP): Cirka 80% har spastisk CP där cirka hälften är unilaterala, andra hälften bilaterala. Blandade former förekommer med ataxi och dyskinesi.

Etiologi

Vanliga diagnoser hos patienter med spasticitet

Förvärvade tillstånd:

• Stroke
• Andra förvärvade hjärnskador såsom traumatisk hjärnskada, anoxisk hjärnskada, encefalit
• Multipel skleros
• Ryggmärgsskada
• ALS
• Andra progressiva centrala neurologiska sjukdomar

Medfödda och mycket tidigt förvärvade tillstånd:

• Cerebral pares
• Spina bifida
• Andra tillstånd med påverkan på det centrala nervsystemet

Riskfaktorer

• Risk för utveckling av post stroke-spasticitet är högre vid medelsvår till svår pares med sensorisk påverkan.
• Försämring i redan utvecklad spasticitet kan utlösas av vilket som helst annat medicinskt tillstånd. Aktiv ställningstagande till underliggande orsak vid försämring rekommenderas och kan kräva kontakt med andra specialister inom specialiserad vård eller primärvård.

Utredning

Vårdprocess – övergripande principer

En teambedömning baserad på Internationell klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (ICF) av spasticitetens påverkan på kroppsfunktion, aktivitet och delaktighet rekommenderas och utgör underlag för planering av behandling och uppföljning. Bedömningen inkluderar t.ex. förmåga att gripa, stå eller gå, annan aktivitets-/delaktighetspåverkan samt spasticitetens svårighetsgrad. Det är först om spasticiteten bedöms påverka patientens funktion, aktivitet eller delaktighet negativt som behandling är aktuellt. Teamets sammansättning anpassas efter behov och insatserna samordnas mellan professionerna. Bidragande faktorer som infektion, förstoppning eller andra medicinska tillstånd ska identifieras och åtgärdas.

Bild: ICF-struktur från vilken bedömning av spasticitet utgår.
Källa: Socialstyrelsen och WHO.

Tidsaspekter

För personer med förvärvade, icke-progressiva centrala neurologiska sjukdomar eller skador måste fasen i sjukdomsförloppet beaktas.

Subakut skede

• Spasticitet utvecklas vanligtvis i subakutskede (t.ex. några veckor till några månader efter hjärnskada eller ryggmärgsskada).
• Behandlingskrävande spasticitet kan utvecklas relativt snabbt (dagar till veckor) under denna fas och är vanligare efter svår hjärnskada.
• Aktiv uppföljning rekommenderas av spasticitetskompetent vårdpersonal (läkare, fysioterapeut, ibland arbetsterapeut) under denna fas, där täthet för uppföljning behöver justeras spasticitetens utvecklingstakt.
• Vid nydebuterad spasticitet rekommenderas planerad uppföljning inom cirka 1 vecka för att kunna initiera åtgärder vid utveckling av medelsvår till svår problemskapande spasticitet.
  

Kroniskt skede

• I kroniskt skede rekommenderas regelbunden uppföljning vid känd problemskapande spasticitet. Intervall för uppföljning anpassas individuellt:
  • Om patienten behandlas med läkemedel bör uppföljning ske minst årligen.
  • Patienten (och/eller närstående/nätverk när aktuellt), bör rekommenderas att kontakta sjukvården vid försämrad spasticitet och/eller problem med icke-farmakologiska åtgärder för spasticitet såsom ortoser.
• Förändrad grad av problemskapande spasticitet som beskrivs och/eller noteras i ADL ska alltid tas på allvar. Plötsligt ökad spasticitet kan vara tecken på smärta eller obehag, förstoppning, infektion (eg. i urinvägarna, andningsvägarna, sår), bristande positionering eller andra nociceptiva stimuli, så som tryck från ortoser eller kläder.
• Det är av stor vikt att personen som lever med spasticitet och/eller närstående/assistenter har kunskap om faktorer som kan öka respektive minska graden av problemskapande spasticitet i ADL samt vikten av att vara uppmärksam på de utlösande faktorer som beskrivs i punkten ovan.
  
• Det bör noteras att hos växande barn med spasticitet kan spasticiteten öka under en tid i samband med en “växtspurt” under det att muskulaturen anpassar sig till den nya skelettlängden.

Läkarens bedömning

Utöver sedvanlig bedömning med anamnes och status rekommenderas följande:

• Kartläggning på vardagliga problem där spasticitet bidrar (ICF-baserad bedömning), samt
• anamnes relaterat till eventuella andra medicinska tillstånd som påverkar spasticitet eller val av behandling.

Läkemedelsgenomgång och historik med fokus på effekter på spasticitet och biverkningar av behandling (beakta särskilt kognitiva biverkningar och trötthet).

Bedömning av blödningsrisk inför eventuell injektionsbehandling.

Vid oklarheter gällande bidragande faktorer eller behov av medicinsk optimering kan behov av samordning finnas med andra medicinska specialiteter.

Fysioterapeutens bedömning

Anamnes:

• Kartläggning av faktorer och situationer som triggar eller lindrar problemskapande spasticitet samt eventuella förändringar i närtid.

• Identifiera eventuella aktiviteter som försvåras/hindras av spasticitet i vardagen (andning, sömn, förflyttning, personlig vård, påklädning, positionering). Bedömning av hur spasticiteten påverkar aktivitetsutförandet utförs med stöd av standardiserade självskattningsformulär.
• Kartläggning av smärta relaterat till spasticiteten utförs med metod anpassad till patientens förutsättningar.
• Kartläggning av vilka ortoser och/eller hjälpmedel patienten har fått förskrivna, vilka som används och upplevd nytta av dessa.

ICF-baserad bedömning:

Exempel på standardiserade bedömnings-/utvärderingsinstrument på funktions- och aktivitetsnivå (för fysioterapeut).

Kroppsfunktion:

• Standardiserad spasticitetsbedömning av definierade muskelgrupper.
• Inspektion i vila och rörelse (kroppspositionering, felställningar, medrörelser, kompensatoriska rörelser).
• Sensorik (taktil, djup, utsläckning, temperatur) samt eventuell allodyni eller hypersensitisering.
• Aktivt rörelseomfång (AROM), passivt rörelseomfång (PROM) med goniometer.
• Bedömning av styrka och volontärmotorik i extremiteter.

Aktivitet:

• Arm/handfunktion i aktivitet.
• Förflyttningsförmåga för gångare och rullstolsbrukare inklusive ställningstagande till risk för fall eller annan skada.
• Gånganalys av rörelse- och gångmönster (generiskt):
  • Klinisk gånganalys som utgångspunkt.
  • I svårbedömda situationer kan specialiserade verksamheter med inriktning spasticitet ta ställning till remiss till gånglabb.

Omgivningsfaktorer:

Förutsättningar att följa råd och regim: Kan personen utföra dessa självständigt eller finns behov av stöd av anhörig/personlig assistent eller annan stödperson?

Arbetsterapeutens bedömning

Bidrag till den ICF-baserade bedömningen av spasticitetens påverkan, bland annat genom att:

• Identifiera vilka aktiviteter som påverkas/försvåras av problemskapande spasticitet i vardagen (t.ex. andning, sömn, förflyttning, personlig vård, påklädning, positionering, I-ADL, fritidsaktiviteter, skola eller arbete).
  
• Kartläggning av vilka ortoser och/eller hjälpmedel patienten har fått förskrivna, vilka som används och upplevd nytta av dessa.

Bedömning av positionering:

• I säng, sittande inklusive i rullstol när aktuellt och skenor/ortoser.

Bedömning av handfunktion och aktivitetsförmåga:

• För personer med cerebral pares:
  • Aktivitetsutförande inklusive grepp och bimanuell förmåga.
  • Bedömning av aktiv ledrörlighet och passivt rörelseomfång i övre extremiteter.
  • Bedömning av behov av ortoser i övre extremiteter.

• För personer med andra diagnoser:
  • Bedömning så långt som möjligt med standardiserade metoder.
  • I vissa verksamheter görs bedömningar av övre extremitet av fysioterapeut. Arbetsuppdelning avgörs av verksamheterna.

Exempel på standardiserade bedömnings-/utvärderingsinstrument på funktions- och aktivitetsnivå (för arbetsterapeut).

Ortopedingenjörens bedömning

Anamnes:

• Utgår alltid från remissuppgifter och/eller muntlig information vid gemensam bedömning med läkare och/eller fysioterapeut alternativt arbetsterapeut gällande anamnes samt mål med ortoser.
• Hur stör spasticiteten patienten: t.ex. smärta, hindrande av funktion eller kan man utföra funktionen men i ogynnsam position.
• Finns risk för fall eller annan skada?
• Är det vid särskilda aktiviteter som spasticiteten stör mer än vanligt?

Status:

• Kartlägg eventuella felställningar i vila och aktivitet led för led och beskriv avvikelser.
• Bedöm passiva ledrörelser långsamt och sedan snabbt och notera vid skillnader.
• Håll leden i den vinkel som ortosen är tänkt att verka och bedöm helheten i positionering och tonus i detta läge:
  • Är intilliggande leden flekterad eller extenderad?
  • Minskas tonus i kroppsdelen när den stabiliseras eller verkar det öka spänningarna istället?
• Finns annat statusfynd som kan påverka spasticiteten, t.ex. smärtsam förhårdnad, sår eller icke-passande skor om det gäller fot/fotled?

Behandling

Sammanfattningsvis formuleras behandlingsmålen baserat på de funktionsnedsättningar som har identifierats vara problematiska för patienten enligt den ICF-strukturerade teambedömningen. Bidragande faktorer till spasticiteten behöver bedömas och behandlas (t.ex. infektioner, förstoppning, andra medicinska tillstånd). Fysioterapeut och arbetsterapeut kan behöva hänvisa patienten till läkare och/eller sjuksköterska för bedömning. Om psykosociala aspekter bedöms bidra till ökad spasticitet kan guidning till andra insatser riktade till dessa vara aktuellt. Åtgärder av olika slag (t.ex. egenvård, fysioterapi eller arbetsterapi, läkemedelsbehandling) behöver samordnas och kombineras. Behandlingseffekten behöver följas upp utifrån behandlingsmålen.

Fysioterapeutiska interventioner

• Positionering: Vid planering av insatser för positionering och postural kontroll bör kroppens behov av varierade positioner under dygnet beaktas. Varierad positionering såsom positionering i säng, anpassning av sittande i rullstol eller anpassat stående samt ortoser stödjer rörlighet, muskellängd och spasticitetskontroll samt minskar risken för trycksår. Samverkan mellan fysioterapeut och arbetsterapeut rekommenderas.
• Rörelseuttag: Det är inte vetenskapligt fastställt vilken typ av töjning som har effekt på rörelseomfång, men beprövad erfarenhet talar för en roll i spasticitetshantering. Rörelseuttag kan göras via särskilda rutiner, som egenvård med eller utan hjälp, men även i aktivitet eller med hjälp av utrustning såsom passiv cykling för armar eller ben. Passivt rörelseuttag som utförs regelbundet bör kombineras med andra, om möjligt aktiva behandlingsformer.
• Egenvård: Rekommendationer och instruktion om egenvård, vid behov med praktisk hjälp.
• Aktiv träning: Uppgiftsspecifik, repetitiv och succesivt stegrad träning inklusive styrketräning rekommenderas även vid spasticitet för att förbättra fysisk funktion och aktivitetsförmåga. Det är viktigt att poängtera att aktiv träning kan öka spasticitet i stunden men är inte skadligt eller kvarstående. En ökad aktivitetsförmåga till följd av träning eller andra rehabiliteringsinsatser kan istället lindra effekterna av en problemskapande spasticitet.
• Hjälpmedel:
  
  • Utprovning av gånghjälpmedel när aktuellt för att kompensera för spasticitetens påverkan vid gång.
  • Utprovning av övriga förflyttningshjälpmedel för säkerhet och minimering av tonuspåslag vid förflyttning.
    
• Elektrisk stimulering: Elektrisk stimulering kan ges till patienter som kan medverka i behandlingen, för att minska graden av spasticitet och på så vis underlätta aktiva rörelser och träning av dessa. Behandlingen kan appliceras över den spastiska muskelbuken, nerv eller dess antagonist då litteraturen inte stödjer det ena före det andra.
• Stötvågsbehandling (extracorporeal shock wave therapy, ESWT): Kan övervägas som tilläggsbehandling i syfte att påverka icke neuronala komponenten (elasticiteten i muskulaturen och intilliggande vävnad).

Arbetsterapeutiska interventioner

Interventionerna anpassas utifrån helheten i patientens situation och spasticitetens påverkan på aktiviteter. Följande kan behövas:

• Insatser för att optimera positionering, se rubrik Fysioterapeutiska interventioner ovan.
• Bedömning och rekommendation om egenvård med eller utan praktisk hjälp: T.ex. träningsprogram, rörelseuttag och/eller ortoser, för att bibehålla handfunktion.
• Terapeutledd träning: Intensiv, uppgiftspecifik träning för att förbättra aktivitetsförmåga, se även rubrik Fysioterapeutiska interventioner ovan.
• Utprovning av övriga hjälpmedel när aktuellt för att kompensera för spasticitetens påverkan i aktivitet.
  

Ortoser

• Ortoser för övre eller nedre extremiteter kan behövas för:
  • Lägeskorrigering och/eller långvarig töjning. Aktuellt vid icke-optimal positionering kopplad till spasticitet. Syfte kan vara att:
    • förebygga eller minimera kontrakturutveckling, smärta eller hudpåverkan
    • ge skydd för en kroppsdel
    • möjliggöra aktiva rörelser.

• För patienter som är gångare bör ortos för nedre extremitet övervägas vid svårigheter med fotavveckling och svängfas under gång eller kontroll i ståfasen - men inte primärt för att minska spasticitet.

• Användningen av ortos behöver:
  • Ha ett tydligt mål.
  • Utgå från individuell bedömning och rekommendationer omfattande när, var och hur länge ortosen ska användas under dygnet. Detta för att i möjligaste mån tillåta viljemässig motorisk träning och aktiva rörelser i vardaglig aktivitet och minska risken för obehag och smärta.
    
• Ortopedingenjören behöver följande uppgifter för att kunna utforma ortosen optimalt. Informationen kan ges vid gemensam bedömning, via remiss eller på annat sätt.
  • Diagnos – specificera även om spasticitet förekommer.
  • Funktionsbortfall – vilken kroppsdel det gäller och om spasticitet finns i denna. Vad som är problematiskt och när det uppkommer.
  • Målsättning med ortosen – t.ex. förbättra gång, behålla rörlighet, självständig ADL, använda hand för aktivitet.
  • Specifikt syfte – när ska ortosen användas och vad ska den göra? T.ex. långvarig töjning (4-6 timmar), stabilisering mediolateralt för gång, dorsalassist.
  • Försvårande faktorer såsom neglekt, känselbortfall.
  • Andra åtgärder som kan påverka motorisk funktion och spasticitet såsom botulinumtoxinbehandling, träningsperiod och om sambokning med FT/AT för synkning med ortos-utformning behövs.
    
• Utvärdering bör göras återkommande: Ökad spasticitet kan vara tecken på att ortosen behöver justeras.

Pedagogiska insatser

Pedagogiska insatser behövs för de allra flesta patienter och omfattar information om:

• Spasticitet och dess effekter.
• Sambandet mellan andra medicinska tillstånd och försämring av spasticitetssymtom.
• Samspelet mellan social- och livsstilsförändringar och spasticitetspåverkan (t.ex. förändrad mental eller fysisk aktivitetsnivå, förändrad social situation).
• Egenvårdsåtgärder för spasticitetshantering såsom ortos-användning, passivt rörelseuttag, motorisk träning.
• Exempel på underlag till patientmöte: Behandlingstrappa för spasticitet, 2025 pdf, 109.9 kB, öppnas i nytt fönster.

Läkemedelsbehandling för vuxna över 18 år

Generellt om läkemedelsbehandling vid spasticitet

• Ställningstagande till läkemedelsbehandling behöver samordnas med optimering av övriga åtgärder enligt ovan, inkluderande egenvård, insatser med leg. fysioterapeut och när aktuellt med planering för ortoser.
• Bedömning av spasticitetens mönster och omfattning ger underlag till val av läkemedelsbehandling:
  • Vid problemskapande fokal eller multifokal spasticitet är ställningstagande till intramuskulär injektion av botulinumtoxin en lämplig tilläggsåtgärd (se nedan).
  • Vid generaliserad eller segmentell spasticitet kan läkemedelsadministrering peroralt, via PEG, via munspray eller intratekalt vara aktuellt enligt nedan.
    

Vid fokal eller multifokal spasticitet

• Intramuskulärbehandling med botulinumtoxin typ A (BoTX) som tillägg till andra åtgärder när dessa ej ger tillräckligt med effekt. Ges av specialiserade verksamheter med spasticitetsinriktning.
• Metoder för säker lokalisering av önskad muskel bör användas (någon/några av ultraljud, EMG, nervstimulering).
• BoTX bör endast ges när behandlingen är en integrerad del i ett behandlingspaket för spasticitet som även innehåller:
  • Bedömning och behandling av bidragande faktorer.
  • Råd om individanpassad träning (egenvård och/eller terapeutledd) av spasticitetsinriktad fysioterapeut, vid behov i samverkan med annan fysioterapeut.
  • Översyn av ortoser, positionering, sittande.
    
• Specifika behandlingsmål vid BoTX-behandling utformas utifrån ICF-baserad bedömning.
• Behandlingseffekt bör följas upp vid lämplig tidpunkt med utvärdering utifrån patientens specifika behandlingsmål. ”Lämplig tidpunkt” är individanpassad, men är oftast när effekten av BoTX i kombination med övriga åtgärder förväntas vara som bäst, oftast cirka 4-6 veckor efter behandlingen.
• Vid god effekt kan upprepade behandlingar med botulinumtoxin (BoTX) vara indicerade.
  • Inför förnyad behandling bör effekten av föregående behandling dokumenteras.
• Tidsintervall för återbesök för förnyad behandling behöver individanpassas då:
  • Vissa patienter rapporterar effekt under något längre tid än minimintervallen för behandlingar (12 veckor).
  • Kombinationen av BoTX-behandling med övriga åtgärder (träning, ortoser, hjälpmedel) kan leda till förändrade behov över tid gällande såväl behov av BoTX överhuvudtaget som tidsintervall mellan BoTX-behandlingar.
  • Patienter i tidigt skede efter neurologisk skada kan ha förändrade behov i takt med återhämtnings- och rehabiliteringsförloppet.
• Tidsintervall för utvärdering av behandlingseffekt bör även individanpassas:
  • Hos patienter där utvärdering av initial behandling visat god effekt och där behov av förnyad BoTX-behandling återkommande noteras vid återbesök, kan intervallet mellan utvärderingar vid tidpunkten för maxeffekt förlängas, även om behandling sker oftare än så. Intervallen mellan utvärderingar, med översyn av helheten i spasitictetshantering, bör dock inte överstiga ett år.
  • Frekvens av utvärderingsbesök beror på vilka funktionsproblem spasticiteten medför, planerade eller pågående kompletterande åtgärder (t.ex. intensiva träningsperioder eller utprovning av ny ortos) samt behandlingens effekt och varaktighet.
    
• Det förekommer även situationer när patienter med segmentell eller generaliserad spasticitet kan behöva behandling med BoTX, t.ex. när läkemedelsbehandling inte har fullgod effekt alternativt ger biverkningar, eller om intratekal baklofenpump inte är aktuell för individen.

Rekommendationer gällande botulinumtoxin för stroke och MS från Socialstyrelsens riktlinjer:

• Stroke (Nationella riktlinjer för stroke, Socialstyrelsen, 2020):
  • Behandling med botulinumtoxin A i kombination med andra rehabiliteringsåtgärder vid spasticitet rekommenderas med prioritering 4/10.
  • ”Botulinumtoxin jämfört med behandling utan botulinumtoxin vid spasticitetsymptom efter stroke bedöms innebära en låg till måttlig kostnad per kvalitetsjusterat levnadsår (viss hälsoekonomisk evidens).”
• MS (Nationella riktlinjer för MS och Parkinsons sjukdom, Socialstyrelsen, 2022):
  • ”Hälso- och sjukvården bör erbjuda behandling med botulinumtoxin till personer med MS och svår fokal spasticitet.” (Prioritering 4/10).

Vid generaliserad spasticitet

Enteral behandling – baklofen:

Baklofen är förstahandspreparat för behandling av generaliserad spasticitet men biverkningarna kan vara begränsande. Diagnosspecifik information finns i tabellen.

Enteral behandling – övriga läkemedel:
Gabapentin, klonidin, benzodiazepiner, tizanidin, dantrolen vid generaliserad spasticitet.

• Användning av övriga läkemedel utgår till stor del från beprövad erfarenhet då evidensläget är svagt.
• Inom specialiserade verksamheter med inriktning spasticitet kan ställningstagande till behandling med övriga läkemedel vara aktuellt vid svårhanterad spasticitet när övriga åtgärder inte har gett tillräcklig med effekt.
• Negativa effekter måste beaktas och dialog sker med patienten.
• Ingen specifik rekommendation ges för gabapentin, klonidin, tizanidin eller dantrolen utifrån evidensläget.
  

Benzodiazepiner:

• Har en begränsad plats i behandlingsarsenal inom specialiserade verksamheter för spasticitet, framförallt vid svåra och akuta spasticitetsrelaterade problem som inte har svarat på andra behandlingar.
• Risk för sedering, kognitiv påverkan, beroende och abstinensproblem medför att långtidsanvändning generellt avråds.
• Information till patienten, inklusive om negativa effekter, måste försäkras vid övervägande av längre tids behandling, vilket i undantagsfall kan vara aktuellt vid svårhanterade besvär.
  

Munspray cannabinoider:

• Endast godkänd för MS-relaterad spasticitet.
• Socialstyrelsens rekommendation är att hälso- och sjukvården i undantagsfall kan erbjuda behandling med munspray cannabinoider till personer med MS och spasticitet. Åtgärden erhöll lägsta prioritet, dvs 10/10.
• Ställningstagande kan således vara aktuellt för patienter med MS-relaterad spasticitet där andra behandlingar inte har gett tillräckligt med effekt.
  

Intratekalt baklofen (ITB):

Vid svår generaliserad spasticitet (framförallt parapares eller tetrapares), där andra behandlingar inte har gett tillräckligt med effekt:

• Ställningstagande till ITB via inopererad pump.
• Remiss skickas till Neuromottagningen, Karolinska Universitetssjukhuset Solna från specialistläkare med kunskap om spasticitet.
  

Läkemedelsbehandling för barn och ungdomar under 18 år

Vid spasticitet i ett begränsat antal muskelgrupper är ofta botulinumtoxinbehandling ett bra alternativ och för ställningstagande till behandling skickas remiss till Mottagning Barnortopedi 2 Solna, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset.

Enteral spasticitetsreducerande läkemedelsbehandling sköts av barnneurolog. De vanligast förekommande preparaten är baklofen, klonidin, bensodiazepiner och gabapentin.

Tizanidine används mycket sparsamt och dantrolen inte alls. Cannabinoider finns i nuläget inte som behandlingsalternativ för barn.

Behandlingseffekt och eventuella biverkningar bör utvärderas och behandlingen vid behov omprövas.

Kirurgi - vuxna patienter

Kirurgi kan vara aktuellt

• När spasticitet har lett till manifesta kontrakturer som skapar problem, d.v.s. oftast under sen fas efter sjukdom/skada.
• För patienter utan kontrakturer i vissa situationer.

Remiss initieras vanligtvis via (eller på rekommendation av) spasticitetsinriktad verksamhet.

Situationer när kirurgi kommer i fråga tidigt efter sjukdom/skada

Efter förvärvad neurologisk skada:

• Svåra fixerade kontrakturer i övre extremitet:
  • För vägledning om situationer när patienten bör remitteras direkt till handkirurgen (d.v.s. ej går till tonusmottagning först), se Vårdinsatser utifrån behov vid spasticitet i arm/hand hos vuxna
• Spetsfotskontrakturer som är ett hinder till positionering i sittande, ståträning eller gåträning, eller på annat sätt till rehabilitering:
  • Prioriterad bedömning och behandling avseende eventuell spastisk komponent.
  • Om spastisk komponent inte finns, eller när den fixerade delen dominerar, bör tidig remiss till ortoped övervägas.
    

Vårdinstanser i regionen med specifik kunskap och erfarenhet av kirurgiska åtgärder vid spasticitet:

• Handkirurgisk mottagning, Södersjukhuset
• Ortopedkliniken, Karolinska Universitetssjukhuset: Möjligheten till sambedömning med rehabiliteringsmedicin finns via ”Habiliteringsrond”, initierad av ortopeder på Karolinska.
• Ortopedkliniken, Danderyds sjukhus: Tillgång till fot- och ankelinriktade ortopeder med kunskap och erfarenhet av sentransfereringar och deformitetskorrektioner.

Relaterad information

Personcentrerat vårdförlopp: Stroke och TIA – fortsatt vård och rehabilitering Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. (1177 för vårdpersonal)

Nationella riktlinjer: Multipel skleros (MS) och Parkinsons sjukdom Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. (Socialstyrelsen)

Nationella riktlinjer: Stroke Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. (Socialstyrelsen)

CPUP-registret Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. - Rutinmässiga uppföljningar för personer med cerebral pares födda efter år 2000.