Parvovirusinfektion B19V (femte sjukan)

Bakgrund

Parvovirus B19V är ett virus som orsakar en sjukdom även kallad femte sjukan. Parvovirus B19V hämmar nybildningen av röda blodkroppar, vilket kan leda till anemi. Immunitet följer i regel efter genomgången infektion. Den är vanligast hos barn i skolåldern, men även vuxna kan drabbas. 60 procent av den vuxna befolkningen har tidigare haft infektionen och är immuna.

Parvovirus är en droppsmitta. Smitta sker främst vid nära inomhuskontakt, hemma, på förskola eller skola. Inkubationstiden till initiala symtom med lätta luftvägsbesvär och feber är cirka en vecka medan hudutslagen utvecklas efter 2–3 veckor. Utslagen börjar ofta i ansiktet och sprider sig sedan vidare ned på överkroppen och över armar och ben. Utslaget har ett girlangliknande mönster och kan komma och gå under flera veckor. Ledbesvär med eller utan utslag är vanligt. Infektionen kan fortlöpa utan några symtom alls eller lätta förkylningssymtom hos både barn och vuxna. Smittsamheten är störst dagarna innan hudutslagen debuterar.

Gravida får samma symtom som icke-gravida. Det är cirka 30 procents risk att fostret smittas men risken för att fostret ska få en svår parvovirusinfektion är liten (2–10 procent av de infekterade fostren). Fostret kan få tecken på anemi inom cirka 2–12 veckor efter det att den gravida fått infektionen. I de flesta fall läker infektionen ut spontant och barnet föds friskt.

Epidemier uppträder vart 3-6:e år, men enstaka fall eller mindre utbrott kan förekomma hela året med en topp på vårvintern. Screeningprogram eller generella åtgärder, annat än god handhygien, är inte befogade eftersom antiviral terapi för närvarande inte kan erbjudas.

Handläggning

Exponerad gravid

Vid sjukdomssymtom hos den gravida eller vid konstaterad smitta i egna familjen eller hos barn på förskola kan läkare på BMM ordinera blodprov med serologi parvovirus B19.

Om endast IgG finns har patienten genomgått infektion tidigare och aktuell infektion under den senaste månaden är osannolik med tanke på negativ IgM.

Om IgM finns (med eller utan IgG-aktivitet) är diagnosen sannolik. Vid oklarhet kring om smittan uppkommit under aktuell graviditet kan parallell analys av graviditetsscreeningprov taget tidigare under graviditeten vara av värde (fråga efter aviditet för att bedöma hur gamla antikropparna är).

Om både IgM och IgG är negativa är den gravida mottaglig för infektion. Nytt serumprov kontrolleras efter två veckor vid känd exponering eller om symtom uppstår. Exponerad seronegativ kvinna följs med blodprovstagning med 2–3 veckors mellanrum så länge smittrisk föreligger. Om B19V-infektion eller annan diagnos ej erhålles måste rubella uteslutas vid sjukdom under de 16 första graviditetsveckorna, vilket kan göras genom att kontakta lab och be om kompletterande analys för det redan tagna provet.

Konstaterad eller stark misstänkt infektion hos modern

Fosterövervakning med ultraljud bör ske inom 2 veckor efter symtomdebut eller förmodad serokonversion för att påvisa eventuell utveckling av anemi och/eller hydrops. Remiss skickas till Spec-MVC som ombesörjer remiss till ultraljudsenhet som kan utföra undersökning för eventuella tecken på anemi hos fostret. Fosterinfektion bör övervägas vid fetal anemi och/eller hydrops.

Vid säkerställd infektion hos gravid kvinna eller foster rekommenderas blodprov på barnet vid födelsen för blodstatus inklusive retikulocyter, DNA och IgM-analys.

Referenser

  1. Infpreg Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. (Kunskapscentrum för infektioner under graviditet)

Om innehållet

Publicerad: 10 maj 2024

Utfärdad av: Mödrahälsovården Region Stockholm

Till toppen