Hypofosfatemi

Fosfat ingår i många metabola förlopp. Huvuddelen finns bundet i skelettet. I plasma finns 0,1 % som oorganiskt fosfat vilket utgör transportform för fosfor och tjänar som pH-buffert. Parathormon frisätter fosfat från ben och ökar urinutsöndringen. Vitamin D ökar tarmupptaget. Tyroxin och GH ökar renala reabsorptionen. Fosfatoniner sänker plasmanivån.

Orsaker

Kronisk. Debut i barndomen. Renala förluster på grund av tubulära defekter (familjär hypofosfatemi, Fanconis syndrom och renal tubulär acidos).

Akuta och subakuta former

Förflyttning av fosfat från det extracellulära till det intracellulära rummet (t ex vid acidos, insulin- och glukosbehandling)
Minskat tarmupptag eller lågt intag
Respiratorisk alkalos (hyperventilation)
Diuretikabehandling, osmotisk diures (diabetiska kristillstånd)
Hyperparatyreoidism (ökad utsöndring)
Svår hypofosfatemi är vanligt inom intensivvård, särskilt hos kroniska alkoholister, vid svåra trauma och brännskador
Låga fosfatnivåer upptäckts ibland en passant hos svårt sjuka
Fosfat sjunker vid nutrition av malnutrierade patienter, refeeding syndrom

Klinisk bild

Muskelsvaghet lokalt eller generellt. Andningsinsufficiens är en allvarlig form. Även glatt muskulatur kan drabbas (paralytisk ileus)
Rabdomyolys
CNS symtom såsom trötthet, parestesier, tremor, kramper och koma
Hemolys
Hjärtsvikt och ventrikulära arytmier

Behandling

Vid P-Fosfat ≤0,3 mmol/l eller symtomatisk patient rekommenderas parenteral tillförsel. Glycophos 1 mmol/ml, ampull med 20 ml sätts till 500-1000 ml Glukos 50 mg/ml eller NaCl 9 mg/ml. Ge 20-40 mmol fosfat per dag (max 3 mmol/tim). Misstänkt symtomatiska patienter med P-Fosfat 0,3-0,6 mmol/l ges peroral behandling om möjligt. Fosfat APL 60/120 mg/ml innehåller 0,6/1,2 mmol natriumfosfat/ml. Ge 30–80 mmol fosfat oralt uppdelat på 3 doser. Mjölk innehåller ca 15 mmol fosfat per 500 ml.

ICD-koder: Rubbad mineralomsättning E83.3; specificerad orsak E83.3W