Retande gaser

Ammoniak, fluorväte, fosgen, isocyanater, klor, klorväte, kvicksilver-ånga, nitrösa gaser, svaveldioxid, svavelväte, zinkklorid (rökgranat). Kemiska självmord med svaveldioxid och klorgas har rapporterats utomlands.

Gaserna reagerar med luftvägarnas slemhinnor. Pneumonit och/eller toxiskt lungödem kan bli följden. Initiala retsymtom från de övre luftvägarna. Sådana kan saknas eller vara diskreta efter exposition av fettlösliga retande gaser som fosgen eller nitrösa gaser. Symtomfritt intervall på upp till 24 tim förekommer.

Klinisk bild

Skadans lokalisation beror bl a på gasens fysikaliska egenskaper. Vattenlösliga gaser (ammoniak, zinkklorid) ger uttalade initiala retsymtom i de övre luftvägarna (hosta). Gaser med låg vattenlöslighet (klor, fosgen, nitrösa gaser) når långt ner i luftvägarna. Detta ger symtom i form av nedsatt kondition, eventuellt vilodyspné och cyanos.

Utredning – övervakning

Pulsoximetri med luftandning ger vägledning beträffande alveolskada. Metoden kan användas vid ”massexposition”. Syremättnad 85-90 % är ett observandum, <85 % tecken på allvarlig lungpåverkan.

Blodgasanalys är en mer exakt metod men svårhanterad när det gäller upprepade mätningar.

Kontrollera DT thorax eller lungröntgen om misstanke på massiv exposition eller tecken på alveolskada på pulsoximetrin. OBS. Lungröntgen kan vara normal första timmarna efter exposition.

Lungstatus kan vara normalt vid ”toxiskt lungödem” eller alveolskada.

Behandling

  1. Vila i halvsittande ställning.
  2. Oxygen vid dyspné och/eller hypoxi. Ventilator vid behov.
  3. Inhalation ẞ2-stimulerare och ipratropium vid obstruktivitet.
  4. Lokala kortikosteroider kan förebygga slemhinneskada och utvecklingen av toxiskt lungödem. Dosering: Inh budesonid 0,5 mg/ml, 4 ampuller á 2 ml x 1 sedan 2 ampuller x 2-3 på ca 4-6 timmar sedan eventuellt ytterligare 2 ampuller x 2 första dygnet. Låt patienten inhalera beta-2-stimulerare omedelbart före.
  5. Vid utbredda slemhinneskador bör antibiotika ges.