Retande gaser
Ammoniak, fluorväte, fosgen, isocyanater, klor, klorväte, kvicksilver-ånga, nitrösa gaser, svaveldioxid, svavelväte, zinkklorid (rökgranat).
Gaserna reagerar med luftvägarnas slemhinnor. Pneumonit och/eller toxiskt lungödem kan bli följden. Initiala retsymtom från de övre luftvägarna. Sådana kan saknas eller vara diskreta efter exposition av fettlösliga retande gaser som fosgen eller nitrösa gaser. Symtomfritt intervall på upp till 24 tim förekommer.
Klinisk bild
Vattenlösliga gaser (ammoniak, zinkklorid) ger besvärande hosta. Gaser med låg vattenlöslighet (klor, fosgen, nitrösa gaser) når långt ner i luftvägarna. Detta kan ge symtom i form av nedsatt kondition, vilodyspné och cyanos.
Utredning – övervakning
Pulsoximetri med luftandning ger vägledning beträffande alveolskada. Metoden kan användas vid ”massexposition”. Syremättnad 85–90 % är ett observandum, <85 % är tecken på allvarlig lungpåverkan.
Blodgas är en bättre metod men svårhanterad när det gäller upprepade mätningar.
Kontrollera DT thorax om misstanke på massiv exposition eller tecken på alveolskada på pulsoximetrin. OBS. Röntgen kan vara normal första timmarna efter exposition.
Lungstatus kan vara normalt vid ”toxiskt lungödem” eller alveolskada.
Behandling
- Vila i halvsittande ställning.
- Oxygen vid dyspné och/eller hypoxi. Ventilator vid behov.
- Inhalation ẞ2-stimulerare och ipratropium vid obstruktivitet och före inhalation av steroider.
- Inhalation kortikosteroider kan förebygga slemhinneskada och utveckling av toxiskt lungödem. Dosering: Inh budesonid 0,5 mg/ml, 4 ampuller á 2 ml x 1; efter 4–6 tim, 2 ampuller x 2–3; eventuellt ytterligare 2 ampuller x 2 första dygnet.
- Vid utbredda slemhinneskador bör antibiotika ges.