ADHD

ADHD innebär bristande uppmärksamhet och/eller överaktivitet/impulsivitet. Tre undergrupper finns; en som utmärks av hyperaktivitet/impulsivitet, en av bristande uppmärksamhet (kallas ibland för ADD), samt en kombinerad typ. ADHD är en utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning med debut i barndomen.

Vård och remiss

ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) bör utredas och behandlas inom psykiatrin.

Utredning för misstänkt ADHD bör ske av ett neuropsykiatriskt utredningsteam. Var god se avsnittet om neuropsykiatrisk utredning för mer information.

Patienter med ADHD blir ibland aktuella för sluten vård, men då framför allt på grund av psykiatrisk samsjuklighet eller impulsiva vålds-/suicidhandlingar.

För patienter med ADHD som inte har behov av behandling inom psykiatrin kan ibland kognitivt stöd och hjälpmedel via primärvårdsrehabiliteringen bli aktuellt.

Symtom och kriterier

Allmänt

ADHD innebär bristande uppmärksamhet och/eller överaktivitet/impulsivitet. Tre undergrupper finns; en som utmärks av hyperaktivitet/impulsivitet, en av bristande uppmärksamhet (kallas ibland för ADD), samt en kombinerad typ. ADHD är en utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning med debut i barndomen. Symtom kan finnas redan i småbarnsåren, men problemen blir ofta uppenbara först i skolsituationen eller vid övergången till vuxenlivet. Ärftligheten är hög vid ADHD och tillståndet anses uppkomma genom inverkan av gener, miljöfaktorer och samverkan mellan dem, men de specifika riskfaktorerna är till stor del ännu okända. Den psykiatriska samsjukligheten är hög och ADHD innebär också en riskökning för missbruk och kriminalitet.

Bristande uppmärksamhet: Svårigheter att upprätthålla koncentrationen, att planera, organisera och fullfölja en aktivitet. Ökad distraherbarhet. Kan ge sken av att man är slarvig, opålitlig eller ”i sina egna tankar”.

Hyperaktivitet: Högre frekvens och intensitet av aktivitet än andra. Det kan handla om att man har svårt att sitta still, hålla händer och fötter stilla eller pratar mycket. Kan i vuxen ålder ersättas av inre rastlöshet.

Impulsivitet: Svårigheter att bromsa reaktioner och impulser till beteenden. Kan ge intryck av att man är otålig, inte kan vänta på sin tur, och innebär att man oftare än andra ger sig in i oöverlagda, ibland farliga situationer.

Könsskillnader: Mäns symtombild inrymmer ofta mer av utagerande beteende, aggressivitet och störande beteende, kvinnors mer av depression, ångest och känslomässig labilitet.

Psykiskt status

Yttre/beteende: Patienterna tenderar att ofta utebli från planerade besök, komma på fel tider eller oanmält, kanske samma dag som ny förskrivning eller intyg behövs.

Formell kontakt: Samtalet kan störas av rastlöshet och ouppmärksamhet.

Emotionell kontakt: Påverkas ej primärt.

Psykomotorik: Svårigheter att sitta still, hålla händer och fötter stilla hos patienter med hyperaktivitet.

Grundstämning: Påverkas ej primärt.

Affekter: Påverkas ej primärt.

Tankeförlopp/kognition: Bristande uppmärksamhet, det vill säga att hålla kvar fokus på en och samma sak. Ökad distraherbarhet, svårt att hålla tråden i samtal.

Psykostecken: Påverkas ej primärt.

Suicidalitet: Påverkas ej primärt.

Yttre/beteende: Patienterna tenderar att ofta utebli från planerade besök, komma på fel tider eller oanmält, kanske samma dag som ny förskrivning eller intyg behövs.

Formell kontakt: Samtalet kan störas av rastlöshet och ouppmärksamhet.

Emotionell kontakt: Påverkas ej primärt.

Psykomotorik: Svårigheter att sitta still, hålla händer och fötter stilla hos patienter med hyperaktivitet.

Grundstämning: Påverkas ej primärt.

Affekter: Påverkas ej primärt.

Tankeförlopp/kognition: Bristande uppmärksamhet, det vill säga att hålla kvar fokus på en och samma sak. Ökad distraherbarhet, svårt att hålla tråden i samtal.

Psykostecken: Påverkas ej primärt.

Suicidalitet: Påverkas ej primärt.

Diagnostiska kriterier enligt ICD-10

F90 Hyperaktivitetsstörningar

F90.0 Aktivitets -och uppmärksamhetsstörning
F90.0A Dysfunctionof Attention, Motor Control and Perception (DAMP)
F90.0B Attention Deficit and Hyperactivity Disorder (ADHD) – kombinerad typ
F90.0C Attention Deficit Disorder (ADD) – övervägande uppmärksamhetsstörning
F90.0X Aktivitets- och uppmärksamhetsstörning UNS
F90.1 Hyperaktiv beteendestörning
F90.8 Andra specificerade hyperaktivitetsstörningar
F90.9 Hyperaktivitetsstörning, ospecificerad

Medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning utan tydligt insjuknande. Det är ofta i skolsituationen eller senare, vid ökande krav på självständigt fungerande, som problemen blir uppenbara. Förloppet är oftast kontinuerligt, även om symtom och funktionsnedsättning kan variera något utifrån omgivningens krav.

Överaktivitet och impulsivitet avtar ofta med stigande ålder men bristande uppmärksamhet tenderar att kvarstå. Prognostiskt ogynnsamt är att ha svårigheter även med inlärning och socialt beteende, särskilt att tidigt uppvisa ett antisocialt beteende präglat av trots och uppförandestörning.

Epidemiologi

Prevalens

Cirka 5-7 procent av barn, 2-4 procent av vuxna. Inom specialistpsykiatrin beräknas cirka 20 procent av patienterna ha ADHD, även om flertalet fortfarande är odiagnostiserade. Det finns omkring sex gånger fler diagnostiserade pojkar än flickor, men könsskillnaden avtar med stigande ålder. Troligen finns ett stort mörkertal av flickor med ADHD.

Riskfaktorer

Genetiska faktorer och gen-miljö-samverkan står för cirka 80 procent av alla orsaksfaktorer. Andra kända riskfaktorer är graviditets- och förlossningskomplikationer, prematuritet, intag av, alkohol eller narkotika av mamman under graviditet samt hjärnskador efter nyföddhetsperioden.

Differentialdiagnos

Följande differentialdiagnoser bör beaktas

  • Lindrig intellektuell funktionsnedsättning: Kan till exempel i skolsituationen ge ett beteende som liknar ADHD med rastlöshet, koncentrationssvårigheter och inlärningsproblem sekundärt till begåvningsmässiga brister
  • Autismspektrum: Vanligt med hyperaktivitet och impulsivt beteende hos små barn med autism. Personer med autismspektrumtillstånd kan uppfattas som uppmärksamhetsstörda på grund av benägenhet att fastna i detaljer, rikta uppmärksamheten mot annorlunda saker och svårigheter med att skifta fokus. ADHD kan ge sekundära svårigheter i sociala situationer på grund av kärnsymtomen
  • Bipolär sjukdom: Bilden vid mani/hypomani överlappar med ADHD med hyperaktivitet/impulsivitet, men eufori, grandiositet, minskat sömnbehov och ökad sexualitet ingår inte primärt i ADHD-bilden
  • Ångestsyndrom: Rastlöshet och koncentrationssvårigheter vid ADHD kan misstas för ångest. Strukturerad diagnostik av ångestsyndromen är att rekommendera
  • Emotionellt instabil personlighetsstörning: Impulsivitet vid ADHD kan innefatta emotionell instabilitet. ADHD utmärks dock ej av separationskänslighet, kroniska tomhetskänslor, splittring mellan idealisering och nedvärdering, självskadebeteende
  • Missbruk av narkotiska preparat och alkohol (abstinens): Droger kan ha akuta och kroniska effekter som liknar ADHD-symtom. Exempelvis kan abstinens efter långvarig användning av alkohol, sedativa, cannabis och nikotin ge rastlöshet och agitation eller problem med uppmärksamhet
  • Somatisk sjuklighet: Sköldkörtelsjukdomar. B12-brist, fibromyalgi. Obstruktivt sömnapnésyndrom med dagtrötthet och koncentrationssvårigheter på grund av bristande sömn,
  • Utmattningssyndrom: Kan ge koncentrationssvårigheter och försämrat arbetsminne

Utredning

Basutredning

Inför detaljerad utredning och eventuellt vårdåtagande ska alltid en Basutredning genomföras för varje patient. Basutredningen behöver inte repeteras men utgör från och med 2013 en vedertagen standard som utgångspunkt då behandling ska initieras. Patientskattad EQ-5D och behandlarskattad CGI inom basutredningen utgör en global standard för kommande mätning av behandlingsutfall. Därtill kan adderas andra mått som individuell vårdplanering och respektive vårdprogram implicerar.

När kan utredning bli aktuell

För att neuropsykiatrisk utredning ska bli aktuell ska patienten uppvisa symtom på autismspektrumtillstånd, ADHD eller utvecklingsstörning eller på annat sätt inge misstankar om utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning med debut i barndomen, samt ha signifikant lidande eller funktionsnedsättning inom viktiga livsområden. Patienten själv ska också vilja genomgå utredning. Neuropsykiatrisk utredning för patienter med tidigare psykiatrisk kontakt bör om möjligt ske vid patientens ordinarie mottagning och utan väntetid. Vid eventuell kö för utredning bör följande patientgrupper prioriteras, så att väntetid undviks:

  • Unga patienter med stort lidande eller funktionsnedsättning som har omedelbart behov av behandling och stöd
  • Gravida och småbarnsföräldrar
  • Patienter vars liv och/eller hälsa riskeras på grund av funktionsnedsättningen
  • Patienter med aggressivt eller farligt beteende.

Vilken information behövs

Remiss för neuropsykiatrisk utredning ska inkludera uppgifter om bakgrund och resultat av basutredning, se särskild remissmall Pdf, 34.9 kB., inkluderande uppgifter om eventuellt missbruk/avsaknad av missbruk verifierat med objektivt test för att remissen ska handläggas av rätt instans och därmed undvika onödig fördröjning av handläggningen. Relevant dokumentation såsom tidigare journaler, eventuella utredningar, utlåtanden och omdömen kan med patientens medgivandemed fördel rekvireras och skickas till remissmottagaren i god tid före utredningsstarten.

Vart remittera

Neuropsykiatrisk utredning ska i första hand ske vid allmänpsykiatrisk öppenvårdsmottagning. Patienter som har pågående kontakt vid psykosmottagning eller annan specialiserad enhet bör utredas där. I undantagsfall kan utredning bli aktuell även inom sluten vård. Patienter med samtidigt missbruk/beroende ska utredas inom beroendevården, i första hand vid lokal beroendemottagning. Vissa kliniker har specialiserade neuropsykiatriska team eller enheter.

Efter godkännande av lokal samordnare inom kliniken kan också remiss om utredning ställas från psykiatrisk mottagning till en privat, upphandlad vårdgivare. Ansvaret för behandling och uppföljning åligger remitterande mottagning.

Utredningsteamets sammansättning

Läkare, psykolog och arbetsterapeut i samarbete, samt kurator i mån av tillgång, bör utgöra basen i utredningsteamet.

Diagnostik av utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning vid samtidigt missbruk bör ske när patienten är dokumenterat drogfri. Minst fyra till sex veckors drogfrihet rekommenderas före eventuell bedömning av neuropsykologiska funktioner, beroende på vilken drog som använts. Innan dess kan dock andra delar i utredningen påbörjas och genomföras. En noggrann klinisk genomgång av när symtomen börjat, om och hur de visat sig före missbruksstarten och under drogfria perioder, är ett sätt att avgöra om problemen är relaterade till missbruk eller till utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning. Tidslinjer kan med fördel användas.

Utredningen kan i de flesta fall göras i öppenvård, men ibland kan vissa moment behöva genomföras inom sluten vård för att säkerställa drogfrihet. Samordning med socialtjänsten är ofta av stor vikt för att utredningen ska kunna genomföras och senare behandling ska lyckas.

Utredning, diagnostik och behandling sker på patientens uppdrag och enbart efter diskussion med vederbörande. Syftet med utredningen formuleras tillsammans med patienten:

  • Finns det enbart behov av en diagnos?
  • Behövs även utredning av bakomliggande faktorer?
  • Behövs en funktionsbedömning som underlag för val av stödinsatser?

Omfattning och innehåll

Utredningens omfattning och innehåll utformas av läkare, psykolog och arbetsterapeut, samt i mån av tillgång även kurator, och individualiseras med avseende på utredningens frågeställning och syfte. Utredningen ska alltid vara effektiv och meningsfull och genomföras på ett ekonomiskt sätt, utan onödiga insatser. Följande delar ska alltid gås igenom innan eventuell diagnos kan ställas:

  • Aktuella symtom, beteende och fungerande inom olika livsområden
  • Utveckling, symtom, beteende och fungerande under barndomen
  • Kognitiv funktion (för att diagnostisera eller utesluta utvecklingsstörning och svagbegåvning)
  • Psykiatriska differentialdiagnoser och psykiatrisk samsjuklighet
  • Somatiska differentialdiagnoser samt eventuella bakomliggande tillstånd.

Utredande läkare ska efter avslutad utredning ta ställning till åtgärder angående den eller de diagnoser man eventuellt kommit fram till: läkemedelsbehandling, psykologisk och arbetsterapeutisk behandling samt andra stödinsatser.

Inledande bedömning

Både läkare och psykolog kan med fördel delta vid det inledande besöket och göra gemensamma observationer och därefter upplysa övriga yrkeskategorier, så att alla i utredningsteamet får ta del av samma grundläggande information. En eller flera intervjuer genomförs med patienten, helst med en anhörig närvarande och delaktig. Om patienten önskar kan anhöriga intervjuas senare, eventuellt per telefon. Fokus för den inledande bedömningen bör vara anamnes inklusive noggrann utvecklingsanamnes, psykiskt status inklusive beteendebedömning samt inhämtande av kompletterande information genom tidigare dokumentation.

Den inledande bedömningen dokumenteras noggrant. Utifrån vad som har framkommit beslutar utredande läkare och psykolog tillsammans med patienten om vidare utredning behövs, i så fall samråder de om innehållet i denna. Avstämning bör även ske med arbetsterapeut och eventuell kurator.

Utredningen kan avslutas om hållpunkter för utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning helt saknas; patienten får då rekommendationer om hur han eller hon kan gå vidare med sina problem. Den kan också avslutas om erfarna bedömare redan på basis av den inledande bedömningen tycker sig se en entydig bild av okomplicerad ADHD eller autismspektrumtillstånd, och det inte finns behov av funktionsbedömning.

Vidare utredning

Eventuell vidare utrednings omfattning och innehåll varierar beroende på initial frågeställning och problematikens komplexitet. En tydlig tidsplan med överblick över utredningsgången bör göras upp, och kommuniceras med patienten.

Sammanfattning av utredningen

Utredningen innefattar bedömning av läkare, psykolog, arbetsterapeut och eventuellt även andra yrkeskategorier, t.ex. kurator. När tillräcklig information inhämtats bör utredningsteamet sammanfatta utredningen och ta ställning till följande:

  • Art och grad av symtom och funktionsnedsättning inom olika områden
  • Om dessa motsvarar diagnoskriterier (för ett eller flera tillstånd)
  • Eventuell tilläggsproblematik/psykiatrisk samsjuklighet
  • Eventuellt behov av ytterligare kompletterande undersökningar
  • Preliminär åtgärdsplan som sedan behöver diskuteras med patienten och eventuellt med närstående

Återföring av utredningsresultat

En sammanfattande presentation av utredningsresultaten ska göras för patienten, som gärna får ha med sig närstående vid tillfället:

  • Vilka undersökningar och andra åtgärder som har gjorts
  • Vilka styrkor som har framkommit och hur dessa kan tillvaratas
  • Patientens dominerande problematik
  • Eventuell diagnos eller diagnoser, samt innebörden av dessa - mer generellt och för just denna individ
  • Vilka åtgärder som kan vara aktuella; möjligheter till behandling och stöd
  • Intresseföreningar, litteraturtips och annat som kan vara till hjälp.

Informationen bör ges såväl muntligt som skriftligt. Samtalet bör ha en bearbetande karaktär där patienten ges utrymme att ställa frågor, formulera sina reaktioner på utredningen och dess resultat samt framföra sina egna önskemål om behov av behandling och stöd. Flera uppföljande samtal kan behövas.

Vårdplan, samordnad individuell plan

Efter avslutad utredning påbörjas snarast möjligt planeringen av fortsatta insatser och man gör upp en vårdplan. Av den ska framgå:

  • vilka insatser för behandling och stöd som behövs
  • vem eller vilka som tillhandahåller dessa insatser
  • hur dessa ska kontaktas
  • vem som ska vara patientens ansvariga läkare
  • ansvarig person för att vårdprocessen följs
  • uppföljning och utvärdering av behandling och andra insatser

Patienter med ADHD, lindrig utvecklingsstörning och autismspektrumtillstånd behöver ofta insatser från många olika instanser. Ett effektivt sätt att initiera stöd- och behandlingskontakter kan vara efter några veckor kalla till ett uppföljningsmöte. Till detta inbjuds de som är av betydelse för den vidare uppföljningen, till exempel närstående, arbetsgivare/skolpersonal, primärvård, habilitering, socialtjänst, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

En samordnad individuell plan för insatser från landsting och kommun bör vid behov upprättas och innefatta:

  • vad som beslutas
  • vem som har ansvar för vilken insats
  • namn och telefonnummer till ansvarig läkare samt kontaktperson vid respektive instans
  • vem som ansvarar för samordning och uppföljning av insatserna

Hänsyn måste tas till personens funktionsnedsättning vid alla typer av mötesplanering. Stora möten kan upplevas som svårbegripliga och den samordnade planeringen kan då behöva ske på annat sätt.

Utlåtande

Skriftlig sammanfattning av utredningen i ett utlåtande bör vara informativ, begriplig och användbar för patienten, anhöriga och uppföljande instanser. Utlåtandet bör vara kortfattat och omfatta:

  • tidpunkt för utredningen
  • använda metoder
  • eventuellt en kort sammanfattning av tidigare och aktuella symtom och funktionsnedsättning
  • initiativtagare och orsak till utredningen
  • namn på diagnos eller diagnoser inklusive diagnoskod enligt ICD/DSM
  • resultat av eventuell funktionsbedömning
  • svaga respektive starka sidor hos patienten
  • behov av behandling, stöd, hjälpmedel och uppföljning (som formulerats i samråd med patienten)
  • utredarnas namn, profession och arbetsplats

Patienten kan erbjudas ett förkortat utlåtande, där integritetskänslig information uteslutits. Ett separat neuropsykologiskt utlåtande kan ges till patienten, om vederbörande så önskar. Ytterligare intyg, till exempel till Försäkringskassan, för körkortstillstånd eller för god man, kan bli aktuella.

Anamnesen bör innefatta:

  • kontaktväg, kontaktorsak
  • patientens förväntningar på utredningen
  • uppväxt, tidigare sociala förhållanden
  • aktuella sociala förhållanden (notera om det finns minderåriga barn)
  • hereditet
  • utvecklingsanamnes (se nedan)
  • tidigare psykiatrisk anamnes
  • aktuella psykiatriska symtom och diagnoser
  • aktuella funktionsnedsättningar respektive starka sidor
  • tidigare somatisk anamnes
  • aktuella somatiska besvär och sjukdomar (inklusive syn- och hörselproblem)
  • alkohol- och droganamnes
  • tidigare utredningar och behandlingar
  • aktuella mediciner

Utvecklingsanamnesen är av avgörande betydelse för diagnostiken och bör prioriteras. Kartlägg utvecklingen av grundläggande funktioner såsom motorik, aktivitetsnivå, språk, icke-verbal kommunikation, ömsesidig social interaktion, lek och intressen, uppmärksamhet, impulskontroll. Använd gärna konkreta och detaljerade frågor.

Se vidare Checklista för utvecklingsanamnes Pdf, 267.9 kB.

Redan de inledande bedömningssamtalen ger möjlighet till observation av patientens förmåga till ömsesidig kontakt, tal och språk, mimik och kroppsspråk, eventuell motorisk rastlöshet, verbal hyperaktivitet, tecken på bristande uppmärksamhet, impulskontroll, minne, etc. Se Checklista för beteende i samtalssituationen. Pdf, 418.6 kB.

Om man går vidare i utredningen bör utredarna tillvarata alla tillfällen att observera beteende i anslutning till testningar, samtal och undersökningar, under pauser, i väntrummet samt vid behov i strukturerade situationer (se nedan). Svårigheter kommer inte alltid fram under strukturerade förhållanden varför man också bör inhämta uppgifter om hur personen beter sig i sin vardagsmiljö. Om patienten samtycker kan till exempel partner, vänner och arbetskamrater ge värdefull kompletterande information.

Autism DiagnosticInterview – Revised (ADI-R): Strukturerad anhörigintervju inriktad på att ta fram beskrivningar av beteenden som är typiska för autism.

The DiagnosticInterview for Social and Communication Disorders (DISCO): Strukturerad anhörigintervju som berör samtliga autismspektrumtillstånd samt screening för utvecklingsstörning, ADHD och andra psykiatriska tillstånd.

Autism Diagnostic Observation Schedule (ADOS): Halvstrukturerad beteendeobservation och bedömning av kommunikation, social interaktion, lek och fantasi. Modul 4 är för vuxna. Kan med fördel filmas.

Användning av ovanstående instrument kräver speciell utbildning, se även frågeformulär och skattningsskalor Pdf, 49.2 kB.

Skattningsskalor kan användas för screening och ska inte användas isolerat som diagnostiska instrument. De kan heller inte användas för differentialdiagnostik då de i regel inte är utprövade för andra tillstånd. Urval av frågeformulär måste bestämmas efter behov. Många formulär som är aktuella vid vuxenutredningar saknar auktoriserad översättning och/eller normativa data för svenska förhållanden. Beroende på aktuell frågeställning används olika frågeformulär och skattningar:

Utvecklingsrelaterade svårigheter:

5-15 Pdf, 62.6 kB.,  även kallad FTF.

ADHD:

Autismspektrumtillstånd:

Kartläggning av eventuell psykiatrisk samsjuklighet:

Det finns flera syften med att göra en noggrann somatisk bedömning - att utesluta somatisk genes till det avvikande beteendet, förbereda eventuell läkemedelsbehandling, söka ledtrådar avseende etiologi och hitta samtidiga tillstånd som behöver åtgärdas (remittera eller hänvisa vidare vid behov). Eventuellt kan den somatiska anamnesen behöva kompletteras (se Checklista för utvecklingsanamnes Pdf, 267.9 kB.). Vid somatisk undersökning iakttas patientens förmåga att förstå och följa instruktioner, reaktion på fysisk närhet och kroppskontakt, samspel och kommunikation. Notera särskilt i status:

Allmäntillstånd: Tecken i fråga om kroppsbyggnad och eventuella yttre stigmata kan finnas på etiologiskt intressanta syndrom såsom kromosomavvikelser eller fetalt alkoholsyndrom.

Neurologi: Utvidgat status bör göras. Inkludera undersökning av ögonmotorik och skelning, testa hörsel genom visktest från 5 meters håll. Beakta att olika funktionella domäner kan vara olika mycket drabbade. Undersök grov- och finmotorik samt notera talförmåga. Diskreta avvikelser (”soft signs”) kan finnas såsom bristande motorkoordination och ofrivilliga rörelser.

Övrigt: Fullt status enligt vanliga rutiner, med särskild observans på hjärtstatus, blodtryck, tecken på missbruk, hygien och tandstatus.

Provtagning

Blodprov: Blod-, njur- och leverstatus inklusive albumin, TSH, B12, folat, CDT,samt elektrolyter inklusive calcium. Överväg ävenvitamin D3 (25-OH-D-vitamin), ferritin och zink.

Urinscreening för narkotika: Bör göras vid samtliga utredningar. Analys avseende dopingpreparat bör övervägas vid misstanke.

För läkemedelsbehandlade patienter: Gå igenom läkemedelslistan, beakta särskilt preparat med kognitiva eller psykiska biverkningar.

Genetisk utredning: Finns misstanke om genetisk avvikelse bör klinisk genetiker konsulteras för råd om provtagning.

Hjärnavbildning och EEG

Överväg CT- eller MRI-undersökning av hjärnan vid tidigare outredda skalltrauman. Remittera för EEG vid misstanke om epilepsi.

Funktionsbeskrivning
Den del av utredningen som psykologen specifikt ansvarar för är att bedöma bland annat allmänintellektuell begåvning, grundläggande och högre psykologiska funktioner. Bedömningen görs av legitimerad psykolog, PTP- psykolog eller psykologkandidat under handledning. Psykologen bedömer vilka funktioner som behöver testas och med vilka metoder detta ska göras.

En neuropsykologisk funktionsbeskrivning bör ses som ett komplement till en eventuell diagnos och som ett underlag för vidare insatser. Den kan dessutom öka patientens självinsikt och delaktighet i behandling och stöd.

Exempel på lämpliga instrument att använda (copyrightskyddade):

Wechsler´s Adult Intelligence Scale-IV (WAIS-IV): Allmänintellektuell nivå.

Rey Complex Figure Test (RCFT): Visuospatial konstruktionsförmåga, visuospatialt minne.

Wechsler Memory Scale-IV (WMS-IV): Minne och inlärning.

Delis-Kaplan Executive Functions System (D-KEFS): Exekutiva funktioner.

Conner’s Continous Performance Test (CPT): Uppmärksamhet, impulsivitet och vigilans.

Adaptive Behavior Assessment System-II (ABAS-II): Tillgång till adaptiva färdigheter som möjliggör både självständighet och delaktighet i samhället.

Testbeteende
Under testning är man observant på beteenden som kan påverka bedömningen eller tolkningen av testresultaten, exempelvis patientens motivation och insikt om sina svårigheter, kontaktförmåga, samarbetskvalitet, förståelse av instruktioner samt förmåga att adekvat bedöma sina egna prestationer.

Psykologutlåtande
I ett skriftligt utlåtande sammanfattar psykologen sin bedömning av patientens funktioner, oberoende av diagnos. Utlåtandet ska redovisa testresultaten och vilka tolkningar man gör av resultaten. Det utmynnar i en beskrivning av patientens begränsningar och tillgångar i olika avseenden samt rekommendationer om bemötande, behandling och stöd.

Funktionsbedömning i vardagsnära aktiviteter

En arbetsterapeutisk funktionsbedömning ger värdefull information om patientens fungerande i vardagen och om behovet av stödinsatser.
Den arbetsterapeutiska utredningenen syftar till att beskriva och kartlägga patientens kognitiva och motoriska förutsättningar samt analysera färdigheter, förmågor och begränsningar i aktiviteter.

Utredningen ska fungera som komplement till diagnos och orsaksorienterat underlag. Utredningen ligger till grund för arbetsterapeutisk behandling samt andra stödinsatser.

Lämpliga instrument att använda:

Bedömning av Delaktighet i Aktivitet (BDA): Ett instrument som ger en struktur för att systematiskt samla, rapportera och analysera information om en persons aktivitetssituation och delaktighet i det dagliga livet.

”Min Mening” (OSA- Occupational Self Assessment): Ger patienten möjligheter att uttrycka sin egen uppfattning om sin aktivitetsförmåga och miljöns inflytande på de dagliga aktiviteterna.

Canadian Occupational Performance Measure (COPM): Intervju med patienten om resurser och begränsningar i aktivitet.

Perceive, Recall, Plan and Perform (PRPP): Observation av patientens förmåga att utföra aktiviteter.

Assessment of Motor and Process Skills (AMPS): Observation av patientens förmåga att utföra aktiviteter.

Worker Role Interview (WRI): Syftet med intervjun är att identifiera hur psykosociala och miljömässiga faktorer påverkar patientens möjligheter att vara kvar i, återgå till eller skaffa sig ett arbete.

Dialog om arbetsförmåga (DOA): Ett självskattningsinstrument med fokus på arbetsförmåga.

Assessment of Communication and Interaction Skills (ACIS): Bedömning av kommunikations- och interaktionsfärdigheter.

Ovan listade instrument är licensierade. Användningen förutsätter innehav av licens.

Arbetsterapeutiskt utlåtande

Bedömningen av patienten görs i största möjliga mån i hemmiljön eller i annan för patienten relevant miljö. Dokumentationen av den arbetsterapeutiska utredningen kan ligga till grund för kognitivt stöd och hjälpmedel i hemmet eller i studier/arbete.

Kompletterande underlag bör regelmässigt inhämtas med patientens skriftliga godkännande, såsom relevanta tidigare journaler, eventuella utredningar, utlåtanden och omdömen (exempelvis från BVC, skolhälsovård, BUP, barnmedicinsk klinik, neurologisk klinik, primärvård, dyslexiutredning, betyg och eventuellt även psykologtest vid mönstring).

Vidare kan ytterligare yrkesgrupper behöva konsulteras, vid behov genom remissförfarande:

Logoped: Vid behov av fördjupad bedömning av kommunikationsförmåga eller vid misstanke om specifika läs-, skriv- eller räknesvårigheter.

Sjukgymnast: Vid behov av en kvalificerad motorisk bedömning.

Kurator: Kan vara till god hjälp vid inhämtande, genomgång och bedömning av socialtjänstens akter och utlåtanden.

Riskbedömning

Suicidrisk

ADHD innebär en förhöjd suicidrisk, även när man kontrollerar för andra psykiatriska tillstånd. Se Suicidnära patienter.

Referens: Ljung et al. Common etiological factors of attention-deficit/hyperactivity disorder and suicidal behavior. JAMA Psychiatry 2014;71(8):958-964

Våldsrisk

ADHD med uttalad impulsivitet kan innebära en ökad risk för våld. Risken är ytterligare förhöjd vid vissa samtidiga tillstånd såsom missbruk/beroende och antisocial personlighetsstörning.

Behandling och insatser

Nationella vård och insatsprogram ADHD, behandling vid diagnositserad ADHD hos vxna Länk till annan webbplats.

Multimodal behandling rekommenderas av flertalet internationella behandlingsriktlinjeroch inkluderarläkemedel, psykopedagogik och psykoterapi (beteendeterapi/KBT), utifrån individuell behovsprövning.

För information om samhällsstöd se även Forum funktionshinder Länk till annan webbplats., ADHD center Länk till annan webbplats. och Attention-riks Länk till annan webbplats.

Läkemedelsverkets behandlingsrekommendationer vid adhd hos vuxna 2016 Länk till annan webbplats.. Läkemedelsbehandling av adhd ska alltid ses som en komponent i ett större stöd- och behandlingsprogram, där valet av insatser beror på funktionsnedsättningens inverkan på vardagen. Behandlingen ska individualiseras i samverkan med patienten och med lyhördhet för patientens livssituation och upplevelse av behandlingen. Uppföljning av effekt och säkerhet i hälsodata- och kvalitetsregister är angeläget. Metylfenidat är förstahandsval hos vuxna medan lisdexamfetamin ges i andra hand. Risken för kliniskt betydelsefulla hjärt- kärlbiverkningar är liten men måste alltid värderas innan behandling inleds.

Utredning/insatser före läkemedelsbehandling

Innan beslut om läkemedelsbehandling fattas ska:

  1. Förutsättningarna för god följsamhet till behandlingen bedömas.
  2. Patienten och viktiga närstående informeras om förväntad nytta och risker med att sätta in respektive avstå från läkemedelsbehandling.
  3. En skattning av symtomens svårighetsgrad göras, till exempel med ASRS (pdf) vilken ingår i BUSA-registret. ASRS för utredning respektive uppföljning finns som webbskattningar i Take Care.
  4. Anamnes och status beträffande nedanstående punkter beaktas:
  • Eventuell aktuell psykiatrisk samsjuklighet och tidigare psykosepisoder, ångest, mani/hypomani, depression och suicidalitet.
  • Skadligt bruk eller beroende (alkohol och narkotika). Drogfrihet ska säkerställas, till exempel genom drogscreening i urin/saliv.
  • Eventuell epilepsi ska vara välkontrollerad vid insättande av centralstimulerande läkemedel eller atomoxetin.
  • Kardiovaskulär och cerebrovaskulär sjuklighet (pågående eller tidigare behandling, svimning under fysisk ansträngning) inkluderande blodtrycks- och pulsmätning, samt släkthistoria avseende hjärtsjukdom/plötsliga oförklarade dödsfall hos unga (>35 år) i familjen.
  • Ätstörning eller anorexi, aktuell vikt.
  • Tics

Vid positiva fynd under punkt 4 ovan, görs ställningstagande till om behov av ytterligare utredning och former för genomförande av behandlingen:

  • Andra samtidiga funktionsnedsättningar/tillstånd bör vara behandlade och i stabil fas innan läkemedelsbehandling för adhd inleds. Vid samtidigt skadligt bruk eller beroende behöver risken för felanvändning vägas mot risken för underbehandling av adhd.
  • Ibland bör behandlingen genomföras i samråd med experter inom andra områden såsom neurologi, kardiologi och beroendevård.
  • En behandlingsplan ska utformas med definierad målsättning för läkemedelsbehandlingen liksom för uppföljningen av effekter och biverkningar.
  • Interaktionsrisker ska bedömas vid annan samtidig läkemedelsbehandling.
  • Risken för vidareförsäljning eller annan spridning av förskrivet centralstimulerande läkemedel måste beaktas.

Val av läkemedel

Läkemedelsbehandling förutsätter noggrann och regelbunden uppföljning av effekt och säkerhet, följsamhet, tillkommande samsjuklighet, liksom beaktande av den aktuella livssituationen. Man bör årligen ta ställning till om fortsatt behandling är motiverad. Faktorer att överväga vid val av läkemedel i det enskilda fallet är bland annat de olika läkemedlens och beredningsformernas tid till effekt och duration, patientens symtomprofil över dygnet, möjliga läkemedelsinteraktioner, risk för biverkningar liksom samsjuklighet. I Sverige finns för närvarande fem godkända läkemedelssubstanser för behandling av adhd: metylfenidat, dexamfetamin, lisdexamfetamin, atomoxetin och guanfacin. Förskrivningsrätten av metylfenidat, lisdexamfetamin/­dexamfetamin är begränsad till läkare med psykiatrisk specialistkompetens. Ingen sådan begränsning finns för atomoxetin eller guanfacin. Eftersom dexamfetamin och guanfacin endast är godkända för behandling av barn och ungdomar, ges inga rekommendationer här angående dessa två substanser vad gäller behandling av vuxna med adhd.

Se även Kloka listan under särskild flik nedan, och Fass. Länk till annan webbplats.

Metylfenidat (Concerta, långverkande, depottablett), Ritalin (modifierad frisättning, medellångverkande depotkapsel), Equasym Depot (medellångverkande depotkapsel) Medanef, Medikinet, Ritalin (kortverkande tablett): Metylfenidat bör utifrån evidensläge och kliniska erfarenheter betraktas som förstahandsval. Långverkande metylfenidat kan oftast doseras en gång per dag medan kortverkande metylfenidat (med omedelbar frisättning) kräver flerdosförfarande. Det bör även observeras att den snabbt insättande och kortverkande effekten hos metylfenidat med omedelbar frisättning innebär en potentiellt högre risk för skadligt bruk eller beroende än behandling med mer långverkande preparat.

Lisdexamfetamin (Elvanse Vuxen): Lisdexamfetamin är en prodrug som spjälkas i blodet till den aktiva substansen dexamfetamin. Lisdexamfetamin är andrahandsval för vuxna och kan framförallt övervägas vid otillräcklig effekt och /eller biverkningar av metylfenidat.

Atomoxetin (Strattera): Atomoxetin är godkänt för nyinsättning hos vuxna. Den kliniska relevansen av effektstorleken har bedömts som måttlig hos vuxna på grund av en hög andel biverkningsrelaterade behandlingsbrott. Atomoxetin kan framförallt övervägas vid otillräcklig effekt och/eller besvärande biverkningar eller vid risk för otillbörlig spridning av centralstimulerande läkemedel.

Dosering av centralstimulerande medel

Metylfenidat: Metylfenidat med modifierad frisättning (Ritalin kapsel) med dosering upp till 80 mg/dygn är godkänt för nyinsättning hos vuxna. Vid insättning rekommenderas att man börjar med en låg ingångsdos som gradvis trappas upp till den dos som ger bäst balans mellan effekt och biverkningar (aktiv dosoptimering). Det är vanligt med utvärdering och dosjustering ungefär en gång per vecka vid behandlingens inledning. Klinisk erfarenhet talar för att man ibland kan behöva gå utanför den högsta rekommenderade dosen. I dessa fall bör en fördjupad risk/nytta-analys göras och dokumenteras i journalen och utvärdering av effekt och biverkningar ske mycket tätt. Det finns stora individuella skillnader i behandlingssvar, varför behandlingen behöver individualiseras vad gäller beredningsform, doseringstillfällen och slutlig dos. Om man inte får fullgod effekt och/eller besvärande biverkningar trots dosoptimering, kan byte av läkemedel bli aktuellt. Man kan svara olika på preparat inom metylfenidatgruppen, varför byte mellan olika beredningsformer kan prövas.

Lisdexamfetamin: Behandlingen inleds med 30 mg/dygn som sedan kan ökas med 10-20 mg i veckan. Den högsta rekommenderade dosen är 70 mg dagligen.

Atomoxetin: Som startdos till vuxna rekommenderas 40 mg/dygn. Rekommenderad underhållsdos är 80-100 mg en gång dagligen. Man kan överväga att dela upp doseringen morgon och kväll för att uppnå optimal balans mellan effekt och biverkningar. Bör noteras att effekten sätter in långsammare vid behandling med atomoxetin än med centralstimulerande läkemedel (jämför antidepressiv medicinering). Man behöver därför behandla under en längre period innan preparatet kan utvärderas adekvat. Atomoxetin metaboliseras främst via CYP2D6. För så kallade långsamma metaboliserare för CYP2D6 kan det förekomma höga koncentrationer av atomoxetin i förhållande till given dos. Försiktighet bör iakttas när atomoxetin ges tillsammans med andra läkemedel som bryts ner av eller hämmar CYP2D6 (till exempel paroxetin, fluoxetin och terbinafin).

Rutiner kring uppföljning av läkemedelsbehandling

  • Effekter och biverkningar bör regelbundet utvärderas gentemot individuellt uppsatta behandlingsmål.
  • Symtomskattning med hjälp av formulär är ett värdefullt stöd såväl vid inledande bedömning/inför behandlingsstart (ASRS utredningsversion, finns som webbskattning i TC och pdf) som vid titrering av optimal dos och långtidsuppföljning (ASRS uppföljningsversion).
  • Vid behandlingens inledning då dosen optimeras, rekommenderas täta kontakter med sjukvården. Det är vanligt med utvärdering och dosjustering ungefär en gång per vecka i detta skede.
  • Data saknas för att kunna fastställa ett optimalt tidsintervall mellan kontrollerna. Tidpunkterna för uppföljning behöver därför anpassas individuellt beroende på till exempel ålder, svårighetsgrad, samsjuklighet och social situation.
  • Efter genomförd dostitrering är intervallen för kontrollerna i klinisk praxis ofta var tredje eller var sjätte månad, med tätare uppföljning vid dosjustering eller misstänkt biverkan.
  • Effekter av adhd-läkemedlen motiverar regelbundna kontroller av blodtryck, puls och vikt, liksom kardiovaskulärt status.
  • Alla patienter bör monitoreras för upptäckt av eventuell felanvändning, langning eller skadligt bruk av centralstimulerande läkemedel eller andra substanser.
  • Biverkningar bör efterfrågas, helst med formulär som även inkluderar cerebrovaskulära symtom, depressiva symtom, suicidtankar och suicidrisk.
  • Uppföljning inkluderande en läkemedelsgenomgång av läkare bör ske minst en gång per år.
  • Man bör årligen ta ställning till om fortsatt behandling är motiverad.
  • Alla behandlingsinsatser inklusive läkemedel bör följas upp, såväl för att bedöma effekt hos den enskilde, som för att kunna värdera effekter och risker på gruppnivå över tid. Läkemedelsverket menar att verksamheter som behandlar adhd därför bör ansluta sig till kvalitetsregistret BUSA Länk till annan webbplats..

Särskild observans, säkerhetsaspekter

Säkerhetsprofilen för adhd-läkemedel är förhållandevis väl undersökt på kort sikt. Få allvarliga biverkningar har rapporterats på kort och längre sikt. Centralstimulerande läkemedel och atomoxetin har, med vissa undantag, likartade biverkningsprofiler. För mer detaljerad information, se respektive läkemedels produktinformation.

Skadligt bruk och beroende: Med hänsyn till verkningsmekanismerna hos centralstimulerande adhd-läkemedel, behöver risken för skadligt bruk och beroende samt felaktig användning (exempelvis spridning), värderas före och under behandling. Studier har inte visat att centralstimulerande adhd-läkemedel skulle öka risken för framtida skadligt bruk eller beroende. Långverkande centralstimulerande adhd-läkemedel bör väljas framför kortverkande, då de långverkande av farmakodynamiska skäl bedöms ha en något lägre beroendepotential. Risken för felanvändning måste vägas mot risken för underbehandling av adhd. Vid adhd och samtidigt skadligt bruk eller beroende bör förskrivning av centralstimulerande läkemedel endast göras av förskrivare med kunskap om handläggning av sådan samsjuklighet.

Hjärt-kärlsjukdom: Risken för kliniskt betydelsefulla hjärt-kärlbiverkningar är liten men måste alltid värderas innan läkemedelsbehandling mot adhd inleds. Anamnes och status gällande kardiovaskulär och cerebrovaskulär sjuklighet ska beaktas enligt avsnittet ovan (Utredning/insatser före läkemedelsbehandling). Centralstimulerande läkemedel och atomoxetin ökar systoliskt och diastoliskt blodtryck med i genomsnitt 3-4 mm Hg och puls med 4-8 slag/minut, mest vid insättande och doshöjning. Den individuella variationen är stor mellan patienter, vilket motiverar regelbundna kontroller av puls och blodtryck hos alla patienter under behandling. Generellt sett ökar riskerna för kardiovaskulär och cerebrovaskulär samsjuklighet med stigande ålder och därmed även risken för allvarliga biverkningar. Det är tillrådligt med en noggrann avvägning mellan risk och nytta av behandling hos patienter med samtidig hypertoni, diabetes, medfödda hjärtfel och förvärvad hjärt- och kärlsjukdom, samt hos patienter med misstänkt ärftlighet för arytmi och hjärtmuskelsjukdom. Atomoxetin förlänger QT-tiden och när det ges tillsammans med andra läkemedel som förlänger QT-tiden finns en ökad risk för arytmier. En särskild riskgrupp är patienter med familjärt långt QT-syndrom. Misstänkta riskpatienter bör handläggas i samråd med kardiolog.

Psykossjukdom: Läkemedelsverket ger inga rekommendationer om behandling av adhd med samtidig psykossjukdom på grund av bristande evidens. Kliniska erfarenheter finns dock av kombinationsbehandling och enlilgt dessa krävs särskild försiktighet. Psykossjukdomen ska vara optimalt behandlad med stabil neuroleptikamedicinering innan en försiktig insättning av adhd-läkemedel påbörjas.

Depression: Nedstämdhet, irritation och humörsvängningar ses ibland vid behandlingens inledning och även självmordstankar eller självmordsförsök har rapporterats i samband med behandling med såväl centralstimulerande läkemedel som atomoxetin. Samexisterande tillstånd som depression bör vara optimalt stabiliserade innan behandling med adhd-läkemedel påbörjas.

Bipolärt syndrom: För behandling med centralstimulerande läkemedel eller atomoxetin vid bipolärt syndrom behöver patienten först ha en väl inställd behandling med stämningsstabiliserande läkemedel och vara i eutym fas.

Epilepsi: Eventuell epilepsi måste vara välkontrollerad vid insättande av centralstimulerande läkemedel eller atomoxetin.

Tics: Tics har rapporterats vid behandling med centralstimulerande läkemedel och atomoxetin. Sambanden bedöms dock som osäkra på grund av den stora överlappningen mellan Tourettes syndrom och adhd. Om tics förekommer redan innan adhd-behandling inleds, utgör det inte någon kontraindikation för behandling, men patienten bör övervakas regelbundet för upptäckt av förvärrande tics. Vid funktionsnedsättande tics kan tilläggsbehandling med atypiskt neuroleptikum övervägas.

Psykopedagogik

Psykopedagogiska insatser i grupp eller individuellt bör erbjudas alla patienter med nyligen diagnostiserad ADHD i nära anslutning till utredningen, gärna tillsammans med närstående, t. ex det i studier inom Region Stockholm utprövade programmet PEGASUS Länk till annan webbplats..

Psykopedagogik innebär att:

  • Hjälpa en patient och dennes närstående att förstå vad diagnosen innebär och hur svårigheterna påverkar vederbörande i olika vardagssituationer och livsskeden
  • Utifrån sådan kunskap ge konkreta råd om kognitivt och annat stöd, hur man kan hantera och lösa praktiska vardagsproblem
  • Informera om möjligheter till behandling och olika former av samhällsstöd
  • Förmedla relevant informationsmaterial såsom litteratur, broschyrer, internetlänkar och information om intresseföreningar.

Psykoterapi

Senare års studier kring olika former av psykoterapi anpassad för vuxna med ADHD, individuellt och i grupp, ger visst forskningsstöd för positiva behandlingseffekter på ADHD-symtom, framförallt när terapin kombineras med läkemedel. Flera av studierna visar också positiva effekter på de vanligaste samtidiga symtomen, särskilt depression och ångest.

Psykoterapi enligt beprövad KBT-modell bör erbjudas patienter som har starka önskemål om att avstå från medicinering eller som har så milda symtom att det inte bedöms behövligt, som inte haft någon eller bara begränsad effekt av medicinering eller som har svårt att tolerera biverkningar av medicinering. Behandlingsmanualer finns publicerade på svenska. För det vetenskapliga underlaget läs mera: Psykoterapi – ett komplement till läkemedel vid ADHD hos vuxna Länk till annan webbplats..

Många vuxna med ADHD behöver hjälp med överblick och samordning av olika vård- och stödkontakter. Det kan också finnas behov av praktiskt, lättillgängligt stöd för att hantera besvärliga vardagssituationer. Stöd av en samordnare kan minska stressnivån för den vuxne med ADHD och även bli en viktig avlastning för dennes närstående. Ibland kan ett personligt ombud Länk till annan webbplats. ha den samordnande funktionen för personer med ADHD.

I vårdplaneringen för patienter med ADHD ingår att kartlägga behov av, initiera och länka till stöd utanför sjukvården. Här kan den arbetsterapeutiska utredningen och en kurators insatser vara till hjälp.

Exempelvis:

Stöd i hemmet: Konkret stöd i vardagssituationer; att komma igång med och hitta hållbara rutiner för vardagssysslor (kommunalt boendestöd, gärna med handledning av arbetsterapeut).

Stöd vid studier: Individuellt utformat stöd vid studier på högskola Länk till annan webbplats., inom vuxenutbildningen eller på folkhögskola med speciell inriktning mot ADHD och andra funktionsnedsättningar. Läs mer om Stöd vid studier. Länk till annan webbplats.

Stöd i arbete: Hjälp att finna och behålla ett lämpligt yrkesarbete, ibland med visst stöd och anpassning. Unga Funktionshindrade riktar sig till personer under 24 år, eller under 29 år om man har aktivitetsersättning. Intyg om funktionsnedsättningen krävs. Läs mer om arbetssökande med funktionsnedsättning Länk till annan webbplats..

Försörjningsstöd: Socialtjänsten i din kommun eller Försäkringskassan Länk till annan webbplats.

Stöd till närstående: Stöd och avlastning för närstående samt stöd för egen del i föräldrarollen. Anhörigstödjare finns numera inom kommunerna. Vid stöd till familjer där både barn och vuxna har funktionsnedsättning kan ett samarbete mellan BVC, förskola/skola, kommunala stödpersoner samt barn- och vuxenpsykiatri behövas.

Kognitivt stöd

Personer med ADHD har ofta behov av miljöanpassning, strategier och hjälpmedel för att lättare klara sitt dagliga liv i hemmet, på fritiden, vid studier och i arbetslivet. För kartläggning av behov, förskrivning av kognitiva hjälpmedel samt råd om miljöanpassning och strategier behövs kontakt med arbetsterapeut.

Kognitiva hjälpmedel är avsedda att kompensera för kognitiva svårigheter, t.ex. förmåga att minnas, orientera sig i tid och rum, problemlösningsförmåga, numerisk- och språklig förmåga. Dessa kan utgöra allt ifrån enklare, lågteknologiska lösningar till mer avancerade, högteknologiska hjälpmedel.

I Hjälpmedelsguiden Länk till annan webbplats. eller StoCKK.se Länk till annan webbplats. beskrivs vilka behov som kan behöva tillgodoses och vad som kan förskrivas som personliga hjälpmedel. Personer med ADHD har ofta behov av konkret stöd för att komma igång med hjälpmedlen och för att upprätthålla goda rutiner. Arbetsterapeutisk handledning till nätverket kring patienten (t.ex. boendestödjare, närstående etc.) kan här vara till stor hjälp för att stödja vid användandet av eventuella hjälpmedel.

Vuxna med ADHD som har kontakt med psykiatrisk mottagning bör få sina behov av kognitivt stöd tillgodosedda där. Ibland kan arbetsterapeut vid primärvårdsrehabiliteringen vara till hjälp.

Uppföljning

Behandling följs upp efter 5-7 månader från behandlingsstart (avslutad basutredning), samt årsvis vid längre behandlingar, med EQ-5D och CGI-S. Dessutom görs syndromspecifik uppföljning enligt nedan.

Se även rutiner för uppföljning av läkemedelsbehandling.

Checklista

  • Symtomskattning (ASRS Pdf, 71.9 kB.)
  • Skattning av biverkningar Pdf, 27.2 kB.
  • Puls, blodtryck
  • Vikt, BMI
  • Alkohol, narkotika, tobak
  • Kost, motion, sömn
  • Nytillkomna psykiatriska symtom, behov av behandling
  • Om det finns berörda minderåriga, beakta deras situation och behov av information, råd och stöd
  • Revidera vårdplan:
    • fortsatt läkemedelsbehandling, recept
    • psykologisk behandling
    • kognitivt stöd
    • behov av insatser från övrigt samhällsstöd
    • behov av intyg

Checklista för utskrift Pdf, 23.6 kB.

Komplikationer

Vuxna med ADHD har som grupp en lägre utbildningsnivå, högre grad av arbetslöshet, högre sjukskrivningstal, sämre ekonomi, fler skilsmässor/separationer och andra sociala problem än de flesta andra. ADHD är överrepresenterat både hos ungdomar och vuxna inom missbruks- och kriminalvården. Tidigt antisocialt beteende med trots och uppförandestörning är riskfaktorer för senare missbruk och kriminalitet.

Juridik

Vårdintyg LPT §4

Uppfyllelse av kriterium 1: (”Allvarlig psykisk störning.”) ADHD räknas inte som en allvarlig psykisk störning i juridisk mening, men pålagring av psykiatrisk samsjuklighet kan innebära att kriteriet ändå är uppfyllt för individen.

Uppfyllelse av kriterium 2: (”Oundgängligt behov av kvalificerad psykiatrisk dygnet runt-vård.”) ADHD brukar inte påverka bedömning av om detta kriterium är uppfyllt, men ADHD kan stödja behovet av sluten vård om följsamheten till behandling är dokumenterat mycket bristfällig polikliniskt.

Uppfyllelse av kriterium 3: (”Inställning till erbjuden vård”, det vill säga om patienten accepterar ta emot vård och behandling eller inte kan fatta grundat ställningstagande till det.) ADHD i sig brukar inte påverka bedömningen av om detta kriterium är uppfyllt.

Sjukskrivning

I enlighet med Socialstyrelsens rekommendationer Länk till annan webbplats.

Heltidssjukskrivning: ADHD i sig bör inte föranleda heltidssjukskrivning.

Deltidssjukskrivning: Deltidssjukskrivning kan behövas periodvis om det finns någon extra belastning, tills man har utrett vad som orsakar belastningen och vilken eventuell behandling och vilka stödåtgärder som kan behövas.

Svår ADHD: kan innebära permanent nedsatt arbetsförmåga.

Samsjuklighet: Föreligger samsjuklighet bör arbetsförmågan även bedömas utifrån rekommendation för det tillståndet, med beaktande av den belastning som ADHD i kombination med samsjuklighet innebär.

Försäkringskassans webbplats Länk till annan webbplats.finns blanketter för sjukvården.

Omvårdnad

Omvårdnaden är en process som initieras av sjuksköterskan genom att sätta omvårdnadsdiagnoser och komma överens om omvårdnadsåtgärder i samverkan med patienten och eventuellt närstående. Arbetssättet främjar delaktighet och patientsäkerhet då formulerandet av vårdplanen inkluderar patientens medverkan. Omvårdnaden i sin helhet skapas i det individuella och relationsskapande mötet med patienten. Tanken med ett gemensamt standardiserat språk är att förbättra förutsättningar för en jämlik, god och säker vård.

Omvårdnadsdelen följer i innehåll och form NANDA International, ett etablerat system för omvårdnadsdiagnoser. Fördelar med ett gemensamt specifikt diagnossystem är att användningen underlättar att precisera patientens omvårdnadsbehov samt kommunikation om och utveckling av omvårdnaden. Diagnossystemet enligt NANDA är uppdelad i övergripande domäner som innefattar specifika omvårdnadsdiagnoser (1).

Författarna till föreliggande riktlinjer har valt ut de diagnoser som ansetts vara relevanta och användbara inom psykiatrins omvårdnad. Urvalsprocessens ambition har också varit att ta hänsyn till vårdsituationers transkulturella sammanhang.

Sjuksköterskan bedömer själv i den kliniska omvårdnadssituationen vilka diagnoser han/hon väljer att arbeta med. Det ligger således i sjuksköterskans ansvar att sätta rätt omvårdnadsdiagnos med utgångsläge i det individuella mötet med patienten.

Omvårdnadsdiagnoserna är uppdelade i olika avsnitt som är rubricerade med definition, kännetecken, relaterade faktorer, kortsiktiga och långsiktiga mål samt omvårdnadsåtgärder.

Läs mer om arbetsprocessen och flödesschema enligt NANDA Pdf, 424.4 kB..

Kortsiktiga mål

  • När ett kortsiktigt mål har formulerats ska patienten och vårdpersonalen gemensamt bestämma tidpunkten för utvärdering.
  • 1 till 3 förslag på kortsiktiga mål ges beroende på vilken omvårdnadsdiagnos det är.

Långsiktiga mål

  • Ett långsiktigt mål sträcker sig vanligen över en längre period, beroende på patientens individuella situation.
  • 1 till 3 förslag på långsiktiga mål ges beroende på vilken omvårdnadsdiagnos det är.

Omvårdnadsåtgärd

Omvårdnadsåtgärderna delas in under följande underrubriker::

  • Kartläggning
  • Psykoedukation
  • Aktivitet

Nedan följer de domäner och omvårdnadsdiagnoser som författarna ansett vara relevanta inom ramen för diagnosen ADHD.

Saknar meningsfull sysselsättning (00097)

Definition

Minskad stimulans från (eller intresse i eller engagemang för) aktiviteter för nöje eller avkoppling.

Kännetecken

  • Uttalande från patienten om långtråkighet (t.ex. önskan att det fanns något att göra, eller läsa etc.)
  • Vanlig sysselsättning kan inte göras i det nuvarande sammanhanget.

Relaterade faktorer

Brist på förströelse/sysselsättning i omgivningen.

Kortsiktiga mål

  • Patienten är kapabel att hantera ilska/frustration eller nedstämdhet orsakad av tristess/inaktivitet.
  • Patienten är motiverad att delta i/utföra någon form av aktivitet varje dag.

Långsiktiga mål

Patienten är mera tillfreds med sin nuvarande aktivitetsnivå.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Diskutera med patienten vad han/hon tycker om/inte tycker om att göra.
  • Ta reda på om det finns några föreningar eller frivilligverksamhet etc. där patienten kan delta.
  • Identifiera tillsammans med patienten tecken på oro och rädslor inför nya möten/nya utmaningar/nya aktiviteter.

Psykoedukation

Informera patienten om vikten av aktivitet och dess hälsofrämjande fördelar (både psykiskt/fysiskt).

Aktivitet

  • Föreslå endast aktiviteter som patienten utför enskilt och som inte innebär någon konkurrens om patienten lider av ångest/oro, (lägga pussel, fotografera etc.).
  • Föreslå patienten att delta i någon form av gruppaktivitet, där andra delar samma intresse.
  • Upprätta en veckoplanering där olika aktiviteter finns kartlagda.
  • Se till att någon personal/närstående finns med/följer med patienten till aktiviteten i början.
  • Vid behov ordna med transport till/från aktivitet om detta utgör ett hinder för att delta.

Stillasittande livsföring (00168)

Definition

Rapporterar levnadsvanor som kännetecknas av låg fysisk aktivitet.

Kännetecken

  • Anger preferenser för låg fysisk aktivitet
  • Uppvisar minskande fysisk kondition
  • Val av dagliga rutiner utan inslag av fysisk aktiviter (1)

Relaterade faktorer

  • Brist på resurser (t ex tid, pengar, närstående)
  • Bristande intresse
  • Bristande motivation
  • Bristande träning på att slutföra fysiska aktiviteter
  • Otillräcklig kunskap om fördelarna med fysisk aktivitet (1)

Kortsiktiga mål/Långsiktiga mål

  • Patienten har uttryckt motivation till fysisk aktivitet eller deltagit aktivt i fysisk aktivitet.
  • Patienten har identifierat en aktivitet som han/hon vill aktivera sig med.
  • Patienten har upprättat ett veckoschema eller träningsprogram för fysisk aktivitet.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Bedöm patientens aktivitetsmönster (ingen/veckovis/daglig).
  • Bedöm aktivitetsförmåga, t.ex. trötthet och andningsbesvär i samband med fysisk aktivitet, eller möjliga obehagsfaktorer, t.ex. ont i bröstet, yrsel etc.

Psykoedukation

  • Informera patienten kring fördelarna med en fysiskt mer aktiv livsföring.
  • Utöka patientens kunskap genom att erbjuda skriftlig information och främja kontakter med personer som har kunskap om träning eller aktivitet.
  • Delge information om hur det är bäst att komma igång med ett träningsprogram, vilka positiva effekter fysisk aktivitet kan medföra och hur programmet kan utvecklas.

Aktivitet

  • Ta fram ett schemalagt tränings- eller aktivitetsprogram tillsammans med patienten.
  • Framställ en lista med både kortsiktiga och långsiktiga mål när det gäller ökad fysisk aktivitet tillsammans med patienten.
  • Uppmana patienten att skriva en aktivitetsdokumentation som t.ex. träningsdagbok eller veckoschema Länk till annan webbplats. under träningsperioden.
  • Skapa ett socialt nätverk kring patientens fysiskt aktiva liv genom att försöka aktivera närstående till mer fysisk aktivitet.
  • Stötta patienten i att lokalisera ett gym, joggningsspår, promenadstråk etc. i patientens närhet.

Riskbenäget hälsobeteende (00188)

Definition

Nedsatt förmåga att kunna förändra beteenden eller livsstil, för att förbättra hälsan.

Kännetecken

  • Förminskar förändringen av hälsotillståndet
  • Misslyckas med att uppnå en optimal känsla av kontroll
  • Misslyckas med att vidta åtgärder för att förebygga hälsoproblem
  • Visar att förändring av hälsotillståndet inte accepteras

Relaterade faktorer

  • Drogmissbruk
  • Låg tilltro till egen förmåga
  • Låg socioekonomiskt status
  • Negativ attityd till hälsovård
  • Omfattande bruk av alkohol
  • Otillräcklig förståelse
  • Otillräckligt socialt stöd
  • Rökning
  • Stressorer

Kortsiktiga mål

  • Patienten visar intresse för att aktivt förändra sin livsstil.
  • Patienten kan beskriva minst x-antal förändringsbehov när det gäller livsstil.
  • Patienten vet vem han/hon ska vända sig till för att få stöd i sin egenvård.

Långsiktiga mål

  • Patienten tar (mesta möjliga) ansvar för sin egenvård.
  • Patienten visar färdigheter i egenvårdsaktiviteter viktiga för bibehållen hälsa.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Inventera patientens behov av kunskap.
  • Inventera patientens behov av stöd i beslutsfattande.
  • Genom empatiskt förhållningssätt inhämta kunskap kring patientens missbruk. Genom detta förhållningssätt lyssna intensivt och återkoppla till patienten att det uppfattats såsom patienten tänker och känner.
  • Kartläggning av vad som föregår både tanke- känslo- och situationsmässigt ett intag av narkotikaklassade läkemedel.

Psykoedukation

  • Informera patienten om eller diskutera med patienten beteenden som påverkar hälsan såväl positivt som negativt.
  • Undervisa patienten och eventuellt närstående i aktiviteter och beteenden som förväntas påverka hälsan positivt.
  • En grundregel är att försöka prova det enklaste först i egenskap av att vid tillfälle föra en dialog kring patientens eventuella missbruk av narkotika. Ofta kan även ett kort samtal ha effekt.
  • Identifiera risksituationer som patienten kan hamna i kring sitt missbruk.
  • Medvetandegör de risksituationer patienten kan hamna i gällande sitt missbruk.

Aktivitet

  • Se till att patienten har de artiklar och hjälpmedel han/hon behöver för att på bästa sätt kunna sköta sin egenvård.
  • Vid behov av insatser både från hälso- och sjukvården och socialtjänsten skall en Samordnad Individuell Vårdplan upprättas i samråd och delaktighet med patienten.

Nedsatt förmåga att sköta egen hälsa (00078)

Definition

Mönster av otillfredsställande hantering och integrering i dagliga livet av behandlingsråd vid sjukdom och dess yttringar för att nå specifika mål.

Kännetecken

  • Ineffektiva val i dagliga livet som leder till att hälsomålen ej nås
  • Misslyckas med att inkludera behandlingsråd i dagligt liv
  • Misslyckas med att minska riskfaktorer
  • Uttrycker svårigheter med behandlingsråd
  • Uttrycker önskan att hantera sjukdomen

Relaterade faktorer

  • Beslutskonflikter
  • Bristande anvisningar av handling
  • Bristande kunskap
  • Bristande socialt stöd
  • Ekonomiska svårigheter
  • Familjens hälso- och sjukvårdsmönster
  • Komplexa behandlingsföreskrifter
  • Konflikt i familjen
  • Maktlöshet
  • Upplevda hinder
  • Överdrivna krav (på individ eller familj)

Kortsiktiga mål

  • Patienten har förmåga att sätta ord på och ha förståelse för de hinder som bidrar till att han/hon inte kan sköta egen hälsa.
  • Patienten deltar aktivt i problemlösande insatser för att finna adekvata åtgärder för att kunna sköta egen hälsa.

Långsiktiga mål

Patienten har förmåga att tillämpa nödvändiga livsstilsförändringar för att kunna sköta egen hälsa.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Identifiera patientens insikt och kunskap om hans/hennes tillstånd och behandling.
  • Identifiera patientens uppfattning av att sköta egen hälsa och vårdplan.

Psykoedukation

Informera om vikten av behovet av behandling och/eller medicinering.

Aktivitet

  • Stöd till patienten att identifiera och erkänna styrkor och tidigare framgångar.
  • Viktigt med positiv feedback efter prestationer vilket kan bidra till ökat självförtroende och uppmuntrar till önskat beteende eller handlingar. (3)

Nedsatt förmåga att bevara hälsan

Definition

Oförmåga att identifiera, hantera och/eller söka hjälp för att bevara hälsa.

Kännetecken

  • Bristande personliga stödsystem.
  • Historia av bristande hälsosökande beteende.
  • Oförmåga att ta ansvar för ett grundläggande hälsobeteende.
  • Saknar uttalat intresse för att förbättra sitt hälsobeteende.
  • Uppvisad brist på anpassning till förändring i miljön.
  • Uppvisad brist på kunskap om grundläggande hälsohantering.

Relaterade faktorer

  • Andliga bekymmer
  • Brist på materiella resurser (t.ex. utrustning, pengar)
  • Bristande fin- och grovmotorik
  • Bristande kommunikationsförmåga
  • Brister i utvecklingen av personliga förmågor
  • Ineffektiv coping i familjen
  • Ineffektiv personlig coping
  • Kognitiv nedsättning
  • Komplicerat sorgearbete
  • Minskad fin- och grovmotorik
  • Oförmåga att göra korrekta bedömningar
  • Perceptionsstörning

Kortsiktiga/långsiktiga mål

  • Patienten förstår sitt behov av kostrådgivning för att få hjälp att äta mera hälsosamt.
  • Patienten förstår sitt behov av läkemedel.
  • Patienten är kapabel att ta ansvar genom att komma till inbokade möten med behandlare.
  • Upplevd förbättring i sömnkvalitet och sömnmönster (t.ex. patienten sover minst 6 timmar sammanhängande x-antal nätter i rad och känner sig utvilad).

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Tillsammans med patienten verbalisera syftet med att han/hon engagerar sig i att bevara hälsan genom att identifiera hinder för detta ändamål.
  • Bedöm patients nuvarande kunskaper kring prevention för att kunna bevara hälsan såsom undvikande av droger, alkohol och tobak.

Psykoedukation

  • Informera patienten om faktorer som kan påverka livsstilen såsom stresshantering, familjerelaterade faktorer såsom skilsmässa, föräldraskap, alkohol och droger och dess påverkan på hälsan.
  • Informera patienten om en hälsosam diet och vad den kan innehålla (t.ex. grundläggande kunskaper kring vikten av att ha en kost med låg fett- och salthalt, tillräckligt intag av näringsrik kost (vitaminer och mineraler) samt intag av vätska dagligen ca 2 liter/dag.
  • Diskutera vilka hälsovinster som kan nås med regelbunden motion.

Aktivitet

  • Kontrollera nutritionsstatus (t.ex. vikt, patientens mat- och äthistoria).
  • Diskutera/reflektera med patienten kring olika konstruktiva avkopplingstekniker och problemlösningar för att bevara hälsan.
  • Diskutera strategier för att utveckla positiva sociala nätverk.
  • Lyssna och reflektera med patienten för att tydliggöra för patienten nuvarande mönster kring bevarandet av hälsan i relation till de mål som är uppsatta.

Näringsintag - mindre än kroppsbehovet (00002)

Definition

Otillräckligt intag av näringsämnen för att motsvara det metabola behovet.

Kännetecken

  • Beskriver förändrade smakupplevelser
  • Bleka slemhinnor
  • Brist på information
  • Brist på intresse för mat
  • Brist på mat
  • Diarré
  • Felaktig information
  • Fettrik avföring
  • Hyperaktiva tarmljud
  • Kramp i buken
  • Kroppsvikt som är 20 procent under den ideala
  • Massivt håravfall
  • Missuppfattningar
  • Motvilja att äta
  • Mättnad direkt efter att ha ätit
  • Nedsatt muskeltonus
  • Smärtor i buken
  • Svaghet i muskulatur som används för att svälja
  • Sår i munhålan
  • Uppger sig äta mindre än dagliga rekommendationer
  • Upplevd oförmåga att äta mat
  • Viktminskning trots adekvat intag av mat

Relaterade faktorer

  • Oförmåga att inta föda
  • Oförmåga att smälta föda
  • Otillräckliga ekonomisk situation
  • Ångest
  • Saknar initiativförmåga och kraft att äta
  • Bristande kunskap om sund kosthållning
  • Förlorat aptiten på grund av nedstämdhet, ensamhet
  • Missbruk av laxantia och/eller diuretika

Kortsiktiga mål

  • Patienten har gått upp x gram (g) per vecka.
  • Patienten äter x-antal mål per dag.
  • Ökat mat- och kaloriintag med gradvis ökning varje dag.
  • Tid för fysisk aktivitet är begränsad till x minuter/timmar per dag/vecka.

Långsiktiga mål

  • Patienten har förmågan att uppvisa förändringar i ätmönster som leder till stabil viktkontroll.
  • Patienten kan verbalisera planer för hur vikten på sikt ska hållas stabil.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Patienten observeras under en timme efter måltid (heldygnsvård).
  • Mat- och vätskeregistrering (heldygnsvård)
  • Daglig viktkontroll (heldygnsvård)

Psykoedukation

Diskutera nutritionsbehov, aktivitet och sambandet däremellan.

Aktivitet

  • Erbjud tre mellanmål per dag.
  • Gör schema med patienten med ett gemensamt bestämt X antal aktiviteter.
  • Patienten äter ensam (före eller efter andra patienter) med stöd av en personal.

Näringsintag: mer än kroppsbehovet (00001)

Definition

Näringsintag som överskrider det metabola behovet.

Kännetecken

  • Koncentrerar födointag till slutet av dagen.
  • Olämpliga matvanor (t.ex. kopplar ihop mat med andra aktiviteter).
  • Stillasittande livsstil.
  • Vikt 20 procent över idealet för längd och kroppsbyggnad.
  • Äter som en reaktion på inre signaler förutom hungerskänsla (t.ex. oro).
  • Äter som en reaktion på yttre signaler (t.ex. tid på dagen, social situation).

Relaterade faktorer

  • För stort näringsintag i relation till det metabola behovet.
  • För stort näringsintag i relation till fysisk aktivitet (kaloriöverskott).
  • Biverkningar av medicinering (t.ex. neuroleptika, kortison)
  • Tvångsmässigt ätande.
  • Bristande kunskap om adekvat näringsintag.
  • Stillasittande livsstil.
  • Minskad aktivitet.

Kortsiktiga mål

  • Patienten har förmåga att beskriva varför han/hon ökar i vikt.
  • Patienten kan redogöra för de förändringar som behöver göras för att gå ner i vikt.

Långsiktiga mål

  • Patienten har förmåga att uppvisa förändringar i ätmönster som leder till stadig viktminskning/viktkontroll.
  • Patienten kan verbalisera planer för hur vikten på sikt ska hållas stabil.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Diskutera tillsammans med patienten nutritionsbehov, aktivitet och sambandet däremellan.
  • Diskutera känslor och emotioner kopplade till mat och ätande.

Psykoedukation

Informera om att viktminskning troligen kommer att stanna upp i perioder, vilket kan leda till frustration.

Aktivitet

  • Uppmana patienten att föra matdagbok.
  • Utforma en måltidsplan med patienten.
  • Stötta patienten att sätta upp realistiska mål för viktminskning.
  • Hjälp patienten att göra upp en plan för progressiv träning (vid behov tillsammans med sjukgymnast).


Förstoppning (00011)

Definition

Minskning i normal avföringsfrekvens i kombination med svår eller ofullständig passage av avföring och/eller passage av ovanligt hård torr avföring.

Kännetecken

  • Anorexi
  • Ansträngning vid tarmtömning (defekation)
  • Buksmärtor
  • Dålig matsmältning
  • Förändrat tömningsmönster för avföring
  • Hård, formad avföring
  • Illamående
  • Klarrött blod med avföringen
  • Kraftig väderspänning
  • Kräkningar
  • Minskad avföringsvolym
  • Minskad frekvens
  • Oförmögen att tömma avföring
  • Smärta vid tarmtömning
  • Upplevelse av rektal fyllnad och/eller tryck
  • Uppspänd buk
  • Ökat buktryck

Relaterade faktorer

Funktionella faktorer

  • Nyligen inträffad förändrad av livsmiljö
  • Otillräcklig fysisk aktivitet (1)

Psykologiska faktorer

  • Depression
  • Känslomässig stress
  • Mental förvirring (1)

Farmakologiska faktorer

  • Antidepressiva
  • Antiepileptika
  • Diuretika
  • Opiater
  • Sedativa
  • Överanvändning av laxativ (1)

Fysiologiska faktorer

  • Dehydrering
  • Dåliga kostvanor
  • Förändrad kosthållning
  • Otillräcklig munhygien
  • Otillräckligt intag av fibrer
  • Otillräckligt intag av vätska (1)

Kortsiktiga mål/Långsiktiga mål

Tarmtömning sker varje, varannan eller var tredje dag. (2)

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

Registrera avföringstillfällena, mängd och konsistens i patientjournal. (2)

Psykoedukation

  • Ge råd om ändrad livssituation, t.ex. genom stresshantering.
  • Vid sängliggande ändra ställning ofta.
  • Kontakta sjukgymnast då särskilda träningsprogram behövs vid sängliggande. (2)

Aktivitet

  • Uppmuntra patienten till motion, rörelse eller promenad för att hjälpa tarmen att jobba.
  • Erbjud rikligt med vätska.
  • Erbjud dryck och mat som stimulerar tarmen (t.ex. vatten, kaffe, frukt, fiberrik kost).
  • Vissa läkemedel verkar förstoppande och då bör laxantia erbjudas (movicol, laxoberal etc.). (2)

Diarre

Definition

Uttömning av lös oformad avföring

Kännetecken

  • Brådskande behov
  • Buksmärtor
  • Kramper (1)

Relaterade faktorer

Psykiska

  • Oro
  • Hög stressnivå

Situationsbetingade

  • Läkemedelsbiverkan
  • Alkoholmissbruk
  • Smittämnen/föroreningar
  • Missbruk av laxativ

Fysiologiska

  • Infektiösa processer
  • Inflammation
  • Parasiter
  • Malabsorption

Kortsiktiga mål

Patienten rapporterar mindre frekventa diarréer.

Långsiktiga mål

Patienten rapporterar inga diarréer.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

Registrera avföringstillfällena, mängd och konsistens i patientjournal.

Psykoedukation

Ge råd om ändrad livssituation, t.ex. genom stresshantering.

Aktivitet

Information/undervisning

  • Hänvisa till mat som tillagats felaktigt/förvarats för varmt eller för kallt.
  • Undvik livsmedel som kan förvärra diarrén. T.ex. mjölk, fett, friterad och kryddad mat, färsk frukt, rå fisk, skaldjur och grönsaker.
  • När diarrén börjar avta prova successivt att äta fast föda.
  • Patienten ombeds att informera omvårdnadspersonalen vid blod i avföringen och/eller vid feber.
  • Informera patienten om att dietmat baserad på olika sockersubstitut (t.ex. sorbitol, mannitol) kan orsaka diarré.
  • För att undvika uttorkning vid diarré, var noggrann med vätskeintaget (t.ex. insättning av vätskelista).

Sömnsvårighet - Sömnbrist - Stört sömnmönster

Sömnsvårighet

Definition

Rubbning av sömnens omfattning eller kvalitet som försämrar funktionen

Kännetecken

  • Observerad brist på energi
  • Observerade känslomässiga förändringar
  • Uppger att det är svårt att somna
  • Uppger att det är svårt att sova
  • Uppger försämrad livskvalitet
  • Uppger försämrat hälsotillstånd
  • Uppger förändringar i humöret
  • Uppger koncentrationssvårigheter
  • Uppger sig inte vara utvilad efter sömn
  • Uppger sig sakna ork
  • Uppger sig vakna för tidigt
  • Uppger sig vara missnöjd med sin nuvarande sömn
  • Uppger sömnsvårigheter som får konsekvenser dagen efter
  • Ökad frånvara (t.ex. i arbete/skola)

Sömnbrist

Definition

Längre perioder utan sömn (naturligt sammanhängande perioder med upphävt relativt medvetande)

Kännetecken

  • Akut förvirring
  • Apati
  • Dåsighet under dagtid
  • Hallucinationer
  • Handtremor
  • Illamående, olustkänsla
  • Irritabilitet
  • Koncentrationssvårigheter
  • Likgiltighet
  • Långsamma reaktioner
  • Nedsattfunktionsförmåga
  • Oro
  • Perceptionsstörningar (t.ex. förändrade kroppsensationer, vanföreställningar, svävande känsla)
  • Rastlöshet
  • Stridslystnad
  • Upprördhet (Agitation)
  • Uttalad trötthet/Utmattning
  • Övergående förföljelsemani

Stört sömnmönster

Definition

Tidsbegränsade störningar av sömnens omfattning och kvalitet som beror på yttre faktorer.

Kännetecken

  • Förändringar i normalt sömnmönster
  • Minskad förmåga att fungera
  • Missnöjd med sömnen
  • Rapporterar inga svårigheter att somna
  • Rapporterar om att bli väckt
  • Uppger sig inte känna sig utvilad

Relaterade faktorer till sömnsvårighet, sömnbrist och stört sömnmönster

  • Aktivitetsmönster (t.ex. tidpunkt, omfattning)
  • Depression
  • Frekventa sovstunder under dagen
  • Fysiskt obehag (t.ex. smärta, illamående)
  • Föräldraansvar
  • Konsumtion av alkohol eller stimulerande medel
  • Läkemedelssubstanser
  • Miljöfaktorer (t.ex. oväsen i omgivningen, exponering för dagsljus/mörker),
  • Oro, rädsla, sorg, stress (t.ex. ältande beteende vid insomning)

Kortsiktiga mål

  • Att patienten har identifierat de personliga vanor som stör sömnmönstret samt de åtgärder som kan förbättra sömnkvalitén.
  • Att patienten tillsammans med vårdpersonalen har skapat en ”sömnplan” som patienten är villig att pröva inom x-antal dagar.

Långsiktiga mål

  • Att patienten förbättrat sömnkvaliteten och sömnmönstret efter x-antal veckor.
  • Att patienten har lärt sig att använda sömnstödjande avslappningsövningar.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

Identifiera patientens vardagliga sömnmönster, avseende följande:

  • Rutiner för sänggåendet
  • Tid för uppstigande, tid för sänggåendet
  • Alkohol- och/eller koffeinintag före sänggåendet
  • Användning av sömnhjälpmedel (förskrivna eller receptfria mediciner).
  • Skapa ett underlag för bedömning av sömnmönstret genom att patienten för sömndagbok , 201 kB. Pdf, 201 kB. under en tvåveckorsperiod.

Psykoedukation

Aktivitet

  • Upprätta tillsammans med patienten en sömnplan, som innehåller god sömnhygien och avslappningsmetoder. Dokumentera och utvärdera åtgärderna tillsammans med patienten.
  • Uppmuntra patienten att samtidigt arbeta med andra problem som kan påverka sömnen negativt (t.ex. ångestsyndrom, sociala eller personliga problem, jobbrelaterade frågor, relationsproblem).
  • Avslappningsmusik har visat sig minska oro och ångest samt vara tillämpbart för inneliggande patienter med sömnproblem. Föreslå för patienten att lyssna på avslappnande musik dagligen vid sänggåendet.

Nedsatt egenvårdsförmåga/personlig hygien (00108)

Definition

Försämrad förmåga att utföra eller fullfölja aktiviteter kring att tvätta sig.

Kännetecken

Oförmåga att

  • få tag i vatten
  • komma in i badrummet
  • komma åt tvätt utrustning
  • reglera vattnets temperatur eller flöde
  • torka kroppen
  • tvätta kroppen

Relaterade faktorer

  • Försämrad kognitiv förmåga
  • Hinder i omgivningen
  • Minskad motivation
  • Nedsatt uppfattningsförmåga
  • Oförmåga att uppfatta delar av sin kropp
  • Skada i muskler och/eller ben
  • Smärta
  • Svår ångest eller oro

OBS! Precisera grad av oberoende med hjälp av en standardiserad funktionsbedömning.

0 = Är fullständigt oberoende.
1 = Behöver lämpligt hjälpmedel vid utförande.
2 = Behöver lite hjälpinsatser från omvårdnadspersonal.
3 = Behöver tillsyn och stöd av omvårdnadspersonal vid utförande.
4 = Behöver ständig tillsyn vid utförande.
5 = Behöver universell hjälp och är oförmögen att hjälpa till själv.

Kortsiktiga mål

Att patienten uttrycker en önskan av att vilja ta kontroll över och sköta sin egen hygien självständigt.

Långsiktiga mål

Att patienten klarar av att sköta sin egenvård avseende personlig hygien självständigt efter bästa förmåga.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Observera patientens förmåga att sköta personlig hygien, t.ex. tvätta sig och borsta tänderna.
  • Inspektera patientens hudkostym.

Psykoedukation

  • Visa patienten hur egenvården ska utföras när han/hon har svårigheter att klara det självständigt.
  • Lär ut användandet av hjälpmedel.

Aktivitet

  • Uppmana patienten att utföra aktiviteter i dagliga livet (ADL) självständigt utefter egen förmåga.
  • Stöd egenvårdsförmågan och hjälp patienten praktiskt är han/hon inte har förmågan att utföra egenvården.
  • Vid förvirring eller oro hos patienten:
    • Hjälp patienten att orientera sig när det gäller personlig hygien: t.ex. applicera tandkräm på tandborsten, ge en kam till patienten och för kammen till håret.
    • Hjälp patienten att tvätta delar av kroppen tills hon/han kan utföra det självständigt.
  • Erbjud lämpliga hjälpmedel:
    • Duschstol
    • Tvättsvamp
    • Duschhandtag i badrumsväggen
    • Halkskydd
    • Handikappanpassad tandborste
  • Använd tvättfat eller badbalja om patienten är ambivalent till att tvätta sig.
  • Se till att larmsignalen finns intill patienten när han/hon duschar ensam.
  • Uppmana patienten till att duscha/tvätta sig regelbundet med hjälp av ett veckoschema , 33.3 kB. Pdf, 33.3 kB..

Nedsatt egenvårdsförmåga/påklädning (00109)

Definition

En försämrad förmåga att genomföra eller slutföra egen påklädning och göra sig fin.

Kännetecken

Oförmåga att

  • använda dragkedjan
  • använda hjälpmedel
  • bevara utseendet på en tillfredställande nivå
  • plocka upp kläder
  • sätta på sig kläder på underkroppen
  • sätta på sig kläder på överkroppen
  • sätta på sig skor eller strumpor
  • ta av sig kläder
  • ta av sig kor eller strumpor
  • ta av sig skor
  • välja kläder

Nedsatt förmåga att

  • knäppa eller fästa kläderna
  • skaffa sig kläder
  • sätta eller ta av nödvändiga kläder
  • sätta eller ta av skor och strumpor

Relaterade faktorer

  • Försämrad kognitiv förmåga
  • Hinder i omgivningen
  • Minskad motivation
  • Nedsatt uppfattningsförmåga
  • Obehag
  • Skada i muskler eller ben
  • Smärta
  • Svår ångest
  • Uttalad trötthet/utmattning

OBS! Precisera grad av oberoende med hjälp av en standardiserad funktionsbedömning.

0 = Är fullständigt oberoende.
1 = Behöver lämpligt hjälpmedel vid utförande.
2 = Behöver lite hjälpinsatser från omvårdnadspersonal.
3 = Behöver tillsyn och stöd av omvårdnadspersonal vid utförande.
4 = Behöver ständig tillsyn vid utförande.
5 = Behöver universell hjälp och är oförmögen att hjälpa till själv.

Kortsiktiga mål

  • Att patienten uttrycker en önskan av att vilja ta kontroll över och sköta sin egen hygien avseende påklädning självständigt.
  • Att patienten är kapabel att genomföra vissa specifika aktiviteter när det gäller på- och avklädning inom x-antal dagar. (3)

Långsiktiga mål

Patienten klarar av sin egenvård när det gäller påklädning självständigt efter bästa förmåga.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

Identifiera de moment, avseende egenvårdsförmågan, som patienten har svårigheter med att utföra.

Psykoedukation

  • Visa för patienten, på ett konkret sätt, hur påklädningen ska utföras.
  • Ge patienten stegvis påminnelser om de moment som ingår i egenvården avseende påklädningen.

Aktivitet

  • Uppmana patienten att utföra aktiviteter i dagliga livet (ADL) självständigt utefter egen förmåga.
  • Främja självständighet genom att låta patienten försöka klä på sig på egen hand.
  • Ge patienten att ta god tid på sig vid på- och avklädning.
  • Lägg fram kläder i den ordning patienten kommer att ta på sig dem.
  • Erbjud påklädningshjälp:
    • Griptång
    • Knappknäppare
    • Strumppådragare
    • Skohorn med långt skaft

Nedsatt egenvårdsförmåga/toalettbesök (00110)

Definition

En försämrad förmåga att utföra eller slutföra egna toalettbestyr.

Kännetecken

Oförmåga att

  • klara av lämplig toaletthygien
  • sitta på eller resa sig från toalettstol eller nattkärl
  • sköta/hantera klädsel i samband med toalettbesök
  • ta sig till toalett eller nattkärl

Relaterade faktorer

  • Försämrad förmåga till förflyttning
  • Försämrad kognitiv förmåga
  • Hinder i omgivningen
  • Minskad motivation
  • Nedsatt varseblivningsförmåga
  • Skada i muskler eller ben
  • Smärta
  • Svår ångest eller oro
  • Uttalad trötthet/utmattning

OBS! Precisera grad av oberoende med hjälp av en standardiserad funktionsbedömning.

0 = Är fullständigt oberoende.
1 = Behöver lämpligt hjälpmedel vid utförande.
2 = Behöver lite hjälpinsatser från omvårdnadspersonal.
3 = Behöver tillsyn och stöd av omvårdnadspersonal vid utförande.
4 = Behöver ständig tillsyn vid utförande.
5 = Behöver universell hjälp och är oförmögen att hjälpa till själv.

Kortsiktiga mål

  • Att patienten uppger till vårdpersonalen att hon/han behöver stöd.
  • Att patienten klarar av att genomföra vissa specifika aktiviteter (ange vilken) kring egna toalettbestyr inom ett x-antal dagar.

Långsiktiga mål

Att patienten självständig efter bästa förmåga klarar av att sköta sin egenvård avseende toalettbesök.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

Ta reda på patientens toalettvanor och identifiera vilka moment som patienten inte själv klarar av.

Psykoedukation

  • Informera patienten om och visa konkret hur de moment som han/hon har svårigheter kring ska utföras.
  • Hjälp patienten att skapa rutiner för egenvården vid toalettbesök, vilka ska underlätta för patienten att skapa goda vanor.

Aktivitet

  • Uppmana patienten att efter bästa förmåga utföra egenvården vid toalettbesök.
  • Erbjud patienten stöd till egenvården utifrån behov.
  • Placera larmsignalen inom patientens räckhåll så att patienten kan få snabb hjälp till toaletten vid behov.
  • Vid behov av urinflaska och/eller avföringsbäcken: se till att dessa hjälpmedel finns intill patientens säng.
  • Undvik så mycket som möjligt avföringsbäcken och/eller kissflaskor för att främja en normal eliminationsmiljö i badrummet.

Nedsatt egenvårdsförmåga/ätande (00102)

Definition

En försämrad förmåga att utföra eller slutföra aktiviteter för eget ätande.

Kännetecken

Oförmåga att

  • använda hjälpmedel
  • få maten på ätredskap
  • föra maten från kärl till munnen
  • förbereda maten för att äta
  • genomföra en måltid
  • hantera mat i munnen
  • hantera redskap
  • inta mat på ett socialt accepterat sätt
  • inta mat på ett säkert sätt
  • svälja mat
  • ta upp kopp eller glas
  • tugga mat
  • äta tillräckligt mycket mat
  • öppna förpackningar

Relaterade faktorer

  • Försämrad kognitiv förmåga
  • Hinder i omgivningen
  • Minskad motivation
  • Nedsatt varseblivningsförmåga
  • Skada i muskler eller ben
  • Smärta
  • Svår ångest eller oro
  • Uttalad trötthet/utmattning.

OBS! Precisera grad av oberoende med hjälp av en standardiserad funktionsbedömning.

0 = Är fullständigt oberoende.
1 = Behöver lämpligt hjälpmedel vid utförande.
2 = Behöver lite hjälpinsatser från omvårdnadspersonal.
3 = Behöver tillsyn och stöd av omvårdnadspersonal vid utförande.
4 = Behöver ständig tillsyn vid utförande.
5 = Behöver universell hjälp och är oförmögen att hjälpa till själv.

Kortsiktiga mål

  • Att patienten uppger till vårdpersonalen att hon/han behöver stöd.
  • Att patienten klarar av att genomföra vissa specifika aktiviteter (ange vilken) kring ätandet inom x-antal dagar.

Långsiktiga mål

Patienten klarar av sin egenvård när det gäller eget ätande självständigt och efter bästa förmåga.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Samtala med patient (och vid behov närstående) angående vilken mat han/hon tycker om respektive ogillar. Identifiera eventuell överkänslighet.
  • Ta reda på om patienten vill äta ensam eller tillsammans med andra.
  • Kontrollera mat- och vätsketillförsel.

Psykoeduktion

  • Informera patienten om och visa konkret hur de moment som han/hon har svårigheter kring ska utföras. (3)
  • Träna, om nödvändigt, bordsskick med patienten för att upprätthålla eller stimulera till en god måltidskultur.

Aktivitet

  • Uppmana patienten att i största möjliga mån sköta egenvården avseende ätandet självständigt efter bästa förmåga.
  • Erbjuda patienten stöd med de specifika moment som han/hon har svårt med.
  • Uppmuntra patienten att delta i måltidsgemenskapen.
  • Vid ätstörningar rekommenderas att patient och personal ingår detaljerade avtal om:
    - Vad patienten ska äta, gärna i form av en kostlista, där födoämnen och mängder, men inte vikt och kalorier anges.
    • Om patienten ska äta ensam eller tillsammans med andra.
    • Om patienten ska kontrolleras efter måltiden.
    • Vägning – hur ofta och vad patienten ska ha på sig.

Akut förvirring (00128)

Definition

Plötslig debut av en reversibel störning med påverkan på medvetandegrad, uppmärksamhet, kognition och uppfattningsförmåga som utvecklas under en kort tidsperiod.

Kännetecken

  • Brist på motivation att initiera eller genomföra meningsfulla och målinriktade handlingar och beteenden
  • Hallucinationer
  • Missuppfattningar
  • Variation i kognitiv förmåga
  • Variation i medvetandegrad
  • Variation i psykomotorisk aktivitet
  • Ökad agitation
  • Ökad rastlöshet

Relaterade faktorer

  • Delirium
  • Demens
  • Missbruk
  • Varierande sov- och vakenhetsperioder

Kortsiktiga mål

  • Att patienten samt hans/hennes omgivning skall förbli säker under perioder då patienten är akut förvirrad alternativt agiterad.
  • Att patienten responderar positivt på personalens åtgärder för att orientera honom/henne till tid, rum eller person, trots perioder av förvirring.
  • Att patienten tar emot den medicin som erbjuds för att förbättra tillståndet.

Långsiktiga mål

Att patienten är orienterad till tid, rum och person inom x antal dagar.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Identifiera hur den akuta förvirringen påverkar patienten avseende medvetandegrad, uppmärksamhet, kognition och uppfattningsförmåga.
  • Identifiera bakomliggande faktorer till förvirringen samt vilka aktuella symtom som uttrycks (t.ex. oro, hallucinationer).

Psykoedukation

  • Förklara för patienten vad du kommer att göra innan du gör det.
  • Informera patienten om förbättringar avseende hans/hennes tillstånd vid perioder av klarhet.

Aktivitet

  • Stöd patienten att orientera sig till tid, rum och person genom att:
    • Presentera sig och tilltala patienten vid namn vid varje kontakt.
    • Ge patienten konkret information om tid, plats, den aktuella situationen samt förhållanden i närmiljön.
    • Uppmuntra att familj eller vänner kommer på besök (en åt gången).
  • Upprätthåll ögonkontakt och använd korta, tydliga fraser vid samtal med patienten, för att underlätta för honom/henne att ta till sig information.
  • Utse en personal som har huvudansvaret för patienten vid varje skift, eftersträva kontinuitet i största möjliga uträckning.
  • Skapa en lugn och trygg vårdmiljö runt patienten, till exempel genom att:
    • Patientens rum har en behaglig belysning och är så tyst som möjligt.
    • Erbjud att patienten har tillgång till klocka och kalender på rummet för att främja orientering till tid.
  • Vid hallucinationer, försäkra patienten om att han/hon är på en säker plats och tydliggör vad som är verkligt.
  • Vid agitation, ignorera förolämpningar och bekräfta istället den känsla av upprördhet som patienten känner. Till exempel: Patienten: -Du är en komplett idiot! Ta hit en riktig sjuksköterska som vet vad hon gör! Sjuksköterskan: -Vad du går igenom är mycket svårt. Jag kommer att stanna här hos dig.
  • Vid fysiskt hotfullt beteende:
    • Sätt tydliga gränser och klargör att hot eller våld inte får förekomma.
    • Berätta för patienten att personalen kommer att behöva hjälpa till att kontrollera hans/hennes handlingar, om patienten inte själv kan göra det.
    • Uppmuntra istället patienten att berätta om hur han/hon mår.
    • Ha beredskap för att vidta tvångsåtgärder, då det är den enda utvägen.

Kronisk förvirring (00129)

Definition

Irreversibel långvarig och/eller progredierande försämring av intellekt och personlighet som kännetecknas av en minskad förmåga att kunna tolka stimuli i omgivningen och en nedsatt förmåga att tänka. Detta manifesteras som störningar i minne, orientering och beteende.

Kännetecken

  • Försämrad socialiseringsförmåga
  • Försämrat långtids- och korttidsminne
  • Kliniska bevis på organisk skada
  • Långvarig kognitiv försämring
  • Oförändrad grad av medvetande
  • Personlighetsförändring
  • Progredierande kognitiv försämring
  • Ändrad reaktion på stimuli
  • Ändrad tolkning

Relaterade faktorer

  • Alzheimers sjukdom
  • Cerebrovaskulär skada
  • Demens efter multiinfarkt
  • Huvudskada
  • Korsakoffs psykos

Kortsiktiga mål

Att patienten accepterar förklaringar av felaktiga tolkningar av omgivningen.

Långsiktiga mål

Att patienten, med stöd av vårdgivare, kommer att kunna avbryta tankar som inte är verklighetsbaserade.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

Identifiera hur förvirringen tar sig uttryck för patienten samt hur den påverkar personligheten, kognition avseende minnes- och uppfattningsförmåga och socialt beteende.

Psykoedukation

  • Ge patienten kontinuerlig återkoppling avseende vad som är verkligt.
  • Förklara för patienten vad du kommer att göra innan du gör det.

Aktivitet

  • Orientera patienten frekvent till tid, rum och person. Patienten kan vara behjälpt av:
  • Att ha egna och tidigare kända tillhörigheter i omgivningen.
  • Klocka samt en kalender som innehåller ett tydligt dagsschema.
  • Upprätta ögonkontakt, tala långsamt och tydligt med enkla förklaringar för att underlätta för patienten att ta till sig information.
  • Ge patienten positiv feedback när hans/hennes tankar eller beteenden är adekvata.
  • Uttryck rimliga tvivel då patienten förmedlar misstänksamhet mot omgivningen till följd av vanföreställningar. Diskutera med patienten vilka potentiella negativa effekter misstänksamheten kan medföra och förstärk adekvata tankar avseende personer och situationer.
  • Vid grubblerier eller felaktiga idéer, hjälp patienten att bryta detta beteende genom att samtala med patienten om verkliga personer och verkliga händelser.
  • Hjälp patienten att upprätthålla integritet och värdighet vid förvirring.

Nedsatt förmåga till verbal kommunikation (00051)

Definition

Minskad, försenad eller frånvarande förmåga att ta emot, bearbeta, överföra och/eller använda ett system av symboler.

Kännetecken

  • Frånvaro av ögonkontakt
  • Förvirring i dimensionerna: person, rum eller tid
  • Kan inte prata eller pratar inte
  • Medveten vägran att tala
  • Oförmåga att tala samma språk som vårdaren
  • Oförmåga eller svårighet att använda kropps- och ansiktsuttryck
  • Opassande språkligt bruk
  • Sluddrigt tal
  • Stamning
  • Svårighet att forma meningar och ord (t.ex. afoni [kan ej forma ljud], dyslali [uttalsfel], dysartri [svårighet att forma klart ljud])
  • Svårighet att uttrycka sina tankar verbalt (t.ex. afasi, dysfagi, apraxi och dyslexi)
  • Svårt att förstå och att upprätthålla en vanlig kommunikation

Relaterade faktorer

  • Kulturella skillnader
  • Känslomässigt tillstånd
  • Psykiska hinder (t.ex. psykos, brist på stimuli)
  • Situationsbetingad låg självkänsla
  • Stress
  • Ändrad självuppfattning
  • Ändrad uppfattningsförmåga

Kortsiktiga mål

  • Att patienten har etablerat kontakt till en personal (t.ex. genom ögonkontakt och gensvar via ansiktsmimik).
  • Att patienten har lärt sig alternativa sätt att kommunicera (t.ex. rita, peka).
  • Att patienten är kapabel att tillbringa kortare perioder (à 5 minuter) med omvårdnadspersonal och dela med sig av observationer av omgivningen.

Långsiktiga mål

Att patienten kan kommunicera (verbalt eller icke verbalt) sina tankar, känslor och behov till omgivningen efter bästa förmåga.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Använd ett tydligt och enkelt språk samt terapeutiska tekniker för att förstå patientens önskan (t.ex. ”Menar du att…?, Betyder det att…?”).
  • Använd olika ickeverbala tekniker för att kommunicera med patienten (t.ex. blinkning, peka, visa med kroppsspråk, be patienten att peka på det han/hon vill kommunicera om, använd bilder, tecken, bokstäver).
  • Var uppmärksam på avsikten (t.ex. uttryck för oro, rädsla, ledsamhet) i det patienten säger, även om det som sägs verkar osammanhängande finns det ofta en underliggande innebörd.
  • Bedöm om patientens nedsatta förmåga till verbal kommunikation är kronisk eller ett tillfälligt uttryck på grund av förvärrade psykiatriska symtom.

Psykoedukation

Förklara och återspegla för patienten hur hans/hennes beteende och uttryck kan uppfattas av andra, dels för att öka förståelsen och dels undvika missförstånd.

Aktivitet

  • Uppmuntra patienten att uttrycka sig i ord efter bästa förmåga.
  • Träna med patienten på att fokusera uppmärksamheten på konkreta saker i omgivningen, med syftet att flytta fokus ifrån vanföreställningar.
  • För att minska ångest, röster och oroande tankar, lär patienten att göra följande:
    • Ta ”timeout”
    • Läsa högt för sig själv
    • Söka upp personal eller närstående
    • Lyssna på musik
    • Lära sig att ersätta irrationella tankar med rationella påståenden
    • Lära sig att ersätta negativa tankar med konstruktiva tankar
    • Lära ut djupandningstekniker

Otillräcklig impulskontroll (00222)

Definition

Ett mönster av snabba, oplanerade reaktioner på inre och yttre stimuli utan hänsyn till de negativa konsekvenser som dessa reaktioner har för den impulsive personen själv eller på andra. (1)

Kännetecken

  • Använder överdrifter
  • Blir för familjär med främlingar
  • Handlar utan att tänka
  • Irritation
  • Oförmåga att spara pengar eller kontrollera sin ekonomi
  • Sensationssökande
  • Promiskuitet
  • Sjukligt spelande
  • Temperamentsutbrott
  • Våld

Relaterade faktorer

  • Drogmissbruk
  • Hopplöshet
  • Personlighetsstörning
  • Organisk hjärnskada
  • Störd kognition eller utveckling

Kortsiktiga mål

  • Att patienten har identifierat situationer då han/hon har svårt att hantera impulser.
  • Att patienten har identifierat bakomliggande orsaker till otillräcklig impulskontroll.

Långsiktiga mål

Att patienten lärt sig att hantera impulser som uppkommer efter inre eller yttre stimuli.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Identifiera tillsammans med patienten de situationer då han/hon har agerat impulsivt utan att ta hänsyn till konsekvenserna.
  • Kartlägg vilka tankar, känslor eller externa stimuli som föranledde de impulsiva handlingarna.

Psykoedukation

  • Hjälp patienten att förstå hans/hennes beteende och sätta ord på tankar och känslor. Diskutera vilka handlingar som är socialt accepterade och vilka som inte är det samt vilka potentiella konsekvenser agerandet kan ha på sikt.
  • Diskutera med patienten vilka beteenden som han/hon kan förändra på egen hand samt när patienten behöver stöd.
  • Lär ut tekniker/copingstrategier som patienten kan använda sig av istället för att agera på impulser.

Aktivitet

  • En respektfull, ärlig och accepterande attityd är grunden för en tillitsfull relation, vilken utgör grunden för den terapeutiska relationen.
  • Reducera stimuli i samtalsrummet/vårdmiljön runt patienten. Exempelvis genom att det är låg ljudnivå i omgivningen, få personer i samtalsrummet, behaglig belysning.
  • Stöd patienten i att använda den tekning/copingstrategi som valts samt utvärdera resultatet.

Känner hopplöshet (00124)

Definition

Ett subjektivt tillstånd där en person ser begränsade, eller inga, alternativ eller tillgängliga personliga möjligheter och som inte kan mobilisera någon energi för egen del.

Kännetecken

  • Bristande initiativ
  • Bristande delaktighet i vården
  • Minskad reaktion på stimuli
  • Minskat känslouttryck
  • Passivitet
  • Sömnstörning
  • Uttrycker sig mer sällan i ord
  • Verbala tecken (missmodig, ”jag kan inte”, suckar)

Relaterade faktorer

  • Långvarig inskränkt aktivitet
  • Långvarig stress
  • Social isolering
  • Sviktande eller försämrat fysiskt tillstånd
  • Känsla av övergivenhet

Kortsiktiga mål

Patienten uttrycker acceptans för sitt liv och för situationer som är utanför hans/ hennes kontroll.

Långsiktiga mål

  • Patienten uttrycker någon form av hopp inför framtiden.
  • Patienten kan identifiera nåbara mål och vägar att nå dem.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Identifiera stressorer i patientens liv, som föregick krisen.
  • Gå igenom copingstrategier som patienten tidigare använt sig av, exempelvis som att vid hypomani minska intryck.
  • Hjälpa patienten att identifiera de områden i livet som han/hon har kontroll över.

Psykoedukation

  • Undervisa patienten i enkla kompletterande copingstrategier.
  • Uppmuntra patienten att analysera och ompröva negativa tankemönster.
  • Hjälpa patienten att identifiera starka sidor hos sig själv.

Aktivitet

  • Visa omsorg och ha en empatisk hållning gentemot patienten.
  • Uppmuntra patienten genom att förmedla hopp. Exempel: ”Jag är övertygad om att det kommer att bli bättre”, eller: ”Du är en viktig person för dina anhöriga”.
  • Att tillsammans med patienten gå igenom vilka resurser som finns exempelvis i patientens nätverk och i vården.

Risk för hotad värdighet (00174)

Definition

Risk för upplevelse av förlorad ära och respekt.

Riskfaktorer

  • Avslöjande av konfidentiell information
  • Exponering av kroppen
  • Förlust av kroppsfunktioner
  • Kulturella olikheter
  • Otillräcklig delaktighet i beslutsfattande
  • Uppfattat intrång i den privata sfären
  • Upplevelse av förödmjukelse.

Kortsiktiga mål

Att ta hänsyn till patientens integritet i alla situationer.

Långsiktiga mål

Att öka patientens autonomi.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

Tala med patienten om hur han/hon vill bli bemött i såväl uppvarvat som nedstämt tillstånd.

Psykoedukation

  • Utbilda patient och närstående i att upptäcka tidiga symtom så att eventuellt återinsjuknande inte leder till tvångsåtgärder. (12)
  • Tala med patienten om hur tvångsåtgärder bör utföras för att skydda integriteten.

Aktivitet

Kommunicera vilka åtgärder som vidtas och varför, även till patienter som inte verkar förstå det som sägs.

Risk för ensamhet (00054)

Definition

Risk att känna obehag förknippad med en önskan om eller behov av mer kontakt med andra.

Riskfaktorer

  • Känslomässig avflackning
  • Brist på känslomässig energi
  • Fysisk eller social isolering.

Kortsiktiga mål

  • Patienten är kapabel att identifiera anledningar till att han/hon känner sig isolerad.
  • Patienten har identifierat strategier för att behålla goda relationer. (3)

Långsiktiga mål

Patienten upplever en minskad känsla av ensamhet.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Hjälp patienten att identifiera faktorer som orsakar och bidrar till ensamhet.
  • Identifiera personer som patienten är viktig för, t.ex. genom att vara förebild

Psykoedukation

Hjälp patienten att hitta egna strategier för att komma ur sin isolering: genom att informera om aktiviteter inom religiöst samfund, möteslokaler, kurser och utbildningar, resor, självhjälpsgrupper etc.

Aktivitet

  • Uppmuntra till social interaktion med personer i patientens närhet.
  • Hjälp patienten att uttrycka känslor i ord.
  • Diskutera vikten av god kvalitet snarare än kvantitet när det gäller umgänge med andra människor.

Identitetsstörning (00121)

Definition

Oförmåga att upprätthålla en integrerad och fullständig uppfattning om jaget.

Kännetecken

  • Beskriver känsla av tomhet och främlingskap
  • Ineffektiv stresshantering
  • Ineffektivt utförande av egen roll
  • Könsrollsförvirring
  • Motsägande personlighetsdrag
  • Oförmåga att skilja mellan yttre och inre stimuli
  • Osäkerhet om kulturella eller ideologiska värden
  • Störd kroppsuppfattning

Relaterade faktorer

  • Användning av psykofarmaka
  • Diskriminering
  • Dysfunktionell familj
  • Intag av toxiska kemikalier
  • Kroniskt låg självkänsla
  • Kulturell diskontinuitet
  • Maniskt tillstånd
  • Organisk hjärnsjukdom
  • Psykiatrisk sjukdom
  • Sektindoktrinering
  • Social rollförändring

Kortsiktiga mål

  • Patienten har identifierat minst en situation där han/hon har svårigheter att hålla sin identitet intakt.
  • Patienten är kapabel att skilja sig själv från andra, såväl fysiskt som emotionellt.

Långsiktiga mål

Patienten känner sig bekväm i sin identitet.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Låt patienten beskriva eller diskutera sin uppfattning om sig själv och sina identitetsproblem.
  • Hjälp patienten att identifiera situationer eller beteenden som ytterligare försvårar.

Psykoedukation

Förklara för patienten alla planerade aktiviteter innan de påbörjas, särskilt om de kräver fysisk kontakt.

Aktivitet

  • Att tilltala patienten med namnet för lyfta fram att han/hon är en person med en egen identitet.
  • Stärka patientens identitet och självkänsla genom att framhålla positiva saker hos patienten.

Förvrängd kroppsuppfattning (00118)

Definition

Förvirrad mental föreställning om sitt fysiska jag.

Kännetecken

  • Beskriver känslor och uppfattningar som återspeglar ett ändrat perspektiv på den egna kroppen (t.ex. utseende, form eller funktion)
  • Beteende som uppmärksammar, undviker eller övervakar den egna kroppen
  • Icke-verbala reaktioner på en reell eller uppfattad förändring av kroppen (t.ex. utseende, form eller funktion)

Objektivt

  • Erkännande eller beteende i relation till den egna kroppen
  • Förändrad förmåga att bedöma kroppens rumsliga förhållande gentemot omgivningen
  • Förändring av socialt engagemang
  • Gömmer eller överexponerar en del av kroppen (medvetet eller omedvetet)
  • Reell förändring av form eller funktion
  • Saknar en kroppsdel
  • Trauma mot en icke-fungerande kroppsdel, tittar/vidrör inte på en viss del av kroppen
  • Utökning av kroppens gränser till att också omfatta objekt i omgivningen

Subjektivt

  • Avpersonifiering av förlust eller kroppsdel genom att använda opersonlig beskrivning
  • Beskriver negativa känslor om kroppen (t.ex. känsla av hjälplöshet, hopplöshet eller maktlöshet)
  • Beskriver rädsla för andras reaktioner
  • Fokuserar på tidigare utseende, funktion eller styrka
  • Personliggörande genom namngivande av förlust eller kroppsdel
  • Rädsla för att bli förskjuten av andra
  • Sysselsatt med förändringen eller förlusten
  • Tyngdpunkt på kvarvarande styrka
  • Vägrar att erkänna reella förändringar

Relaterade faktorer

Kognitiva eller perceptuella faktorer, sjukdom, psykosociala faktorer

Kortsiktiga mål

  • Patienten visar vilja och förmåga att återuppta egenvårdsförmåga/ansvar för sig själv.
  • Patienten har initierat nya eller återupprättat kontakter med existerande nätverk.
  • Patienten är kapabel att utmana dysfunktionella tankar och övertygelser med hjälp av omvårdnadspersonal.

Långsiktigt mål

  • Patienten är kapabel att implementera nya sätt att hantera och verbalisera och demonstrera att hon/han accepterar sitt utseende (sköta om sig, klä sig, kroppshållning, måltidsvanor, presentation av sig själv).
  • Patienten är kapabel att beskriva en mer realistisk uppfattning angående kroppsform och – storlek relaterat till längd och kroppstyp.
  • Patienten relaterar till sin kropp på ett mer positivt sätt.

Omvårdnadsåtgärder

Psykoedukation

Lär ut strategier för att kunna hantera känslor som sorg, rädsla, fientlighet. (5)

Aktivitet

  • Uppmuntra patienten att uttrycka känslor, särskilt om hur han/hon mår, tänker eller ser på sig själv.
  • Hjälp patienten att kunna ta emot hjälp från andra.
  • Bekräfta att patientens förvrängda bild av sig själv är verklig för han/honom. T. ex. ”Jag hör att du ser på dig själv som tjock. Jag ser inte på dig på det sättet.”

Långvarig svag självkänsla (00119)

Definition

Långvarig negativ självvärdering och känslor om sig själv eller om egna förmågor.

Kännetecken

  • Anpassar sig för lätt till andra
  • Anser sig inte klara av att hantera olika händelser
  • Beroende av andras uppfattningar
  • Beskriver känsla av skam eller skuld
  • Förkastar positiv återkoppling om sig själv
  • Obeslutsam
  • Osäkert beteende
  • Passiv
  • Tveksam till att pröva nya saker eller situationer
  • Återkommande misslyckanden i livet
  • Överdriver negativ återkoppling om sig själv
  • Överdrivet sökande på bekräftelse

Relaterade faktorer

  • Bristande känsla av grupptillhörighet
  • Psykisk sjukdom
  • Traumatiska händelser och situationer
  • Upplevd brist på respekt från andra
  • Återkommande misslyckanden
  • Återkommande negativ förstärkning

Kortsiktiga mål

  • Patienten är kapabel att beskriva minst en personlig styrka.
  • Patienten har identifierat två orealistiska krav och omformulerat dessa så att de blivit mera realistiska.

Långsiktiga mål

Uppvisad förmåga att omformulera orealistiska krav på sig själv till krav som går att uppnå.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Identifiera vad patienten är bra på.
  • För känslodagbok över känslor av skam, skuld och självförakt, där känslorna värderas på en VAS-skala från 1-10.

Psykoedukation

Arbeta med patienten för att medvetandegöra negativa tankemönster som inkluderar övergeneraliseringar (”Han/hon klarar alltid allting. Jag klarar aldrig någonting.”), skuldbeläggande av sig själv (”Allt är mitt fel.”) och projiceringar (”Han/hon tittar på mig, för att jag ser konstig ut.”).

Aktivitet

  • Uppmuntra patienten att analysera och ompröva negativa tankemönster.
  • Hjälpa patienten att omformulera negativa tankemönster till mer positiva (”Han tittar kanske på mig för att jag ser speciell eller intressant ut”).

Brister i föräldraskap (00056)

Definition

Oförmåga hos den primära vårdhavaren att skapa, upprätthålla eller återskapa en miljö som främjar barnets optimala växt och utveckling.

Kännetecken

Föräldrar

  • Bortstötning av barnet
  • Bristande flexibilitet för att möta barnets behov
  • Bristande färdigheter i att vårda
  • Bristande samspel mellan far och barn
  • Bristande samspel mellan mor och barn
  • Fientlig inställning till barnet
  • Inkonsekvent hantering av beteende
  • Inkonsekvent vård
  • Negativa utlåtanden om barnet
  • Lite kramar och kel
  • Ofta straffande
  • Olämpliga arrangemang för barnets vård
  • Osäker hemmamiljö
  • Otillräcklig bindning till barnet
  • Otillräcklig skötsel av barnets hälsa
  • Säger sig inte kunna bemöta barnets behov
  • Säger sig inte kunna kontrollera barnet
  • Säger sig vara otillräcklig i vårdarrollen
  • Uttrycker frustration
  • Vanvård av barnet
  • Övergivande
  • Övergrepp på barnet

Spädbarn eller barn

  • Beteendestörning
  • Bristande anknytning
  • Bristande oro vid separation
  • Frekvent sjukdomsförekomst
  • Frekventa olyckshändelser
  • Rymmer hemifrån
  • Svag prestation i skolan
  • Svag kognitiv utveckling
  • Svag social kompetens
  • Tillfällen med missbruk
  • Traumatiska händelser (t.ex. fysiska eller psykiska)

Relaterade faktorer

Psykiska faktorer hos förälder, sociala faktorer, kunskaps faktorer, faktorer hos barnet.

Kortsiktiga mål

  • Förbättrad kunskap om barnets förväntningar och utveckling, patientens diagnos/läkemedelshantering samt om vad som krävs för att vara förälder.
  • Patienten har upprättat ett stödsystem för sitt föräldraskap (eventuellt tillsammans med närstående).
  • Patienten behärskar minst fyra nya färdigheter som underlättar tillgodoseendet av sina egna biologiska (äta, dricka, sova) och psykosociala behov (vad patienten vill/känner, att lyssna, att känna igen känslor samt hantera känslorna etc.).

Långsiktiga mål

  • Patienten har utvecklat och fördjupat sina kunskaper i att hantera föräldrarollen.
  • Patienten behärskar olika copingstrategier för att hantera stress i föräldrarollen.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Undersök inverkan av de problematiska/negativa beteenden på familjelivet.
  • Gör en gemensam bedömning av föräldrarnas/vårdhavarens kunskap om barnets utveckling, beteende och behov samt föräldrafärdigheter.
  • Kontakt med socialtjänst och barnavårdscentral.

Psykoedukation

Informera patienten om rättigheter, lagar, bidrag samt möjliga stöd genom socialtjänsten eller andra myndigheter.

Aktivitet

  • Gör en realistisk planering tillsammans med patienten för att kunna möta barnets biologiska och psykosociala behov i hemmet.
  • Uppmuntra patienten att ta stöd av barnavårdscentral, socialtjänsten eller andra myndigheter.

Dysfunktionella familjerelationer (00063)

Definition

Kronisk oordning i familjens psykosociala, andliga och/eller fysiologiska funktioner. Det leder till konflikter, förnekande av problem, motstånd mot förändring, ineffektiv problemlösning och en rad ständigt återkommande kriser.

Kännetecken

Beteende

  • Agitation
  • Beroende
  • Bristande hantering av konflikter
  • Bristande trovärdighet
  • Förnekande av problem
  • Försämrad eller kontrollerande kommunikation
  • Lögner, maktkamp, manipulation
  • Minskad fysisk kontakt
  • Omogenhet
  • Komplicerat sorgearbete
  • Oförmåga att hantera traumatiska erfarenheter konstruktivt
  • Oförmåga att ta emot hjälp
  • Oförmåga att tillgodose familjemedlemmarnas känslomässiga behov
  • Oförmåga att tillgodose familjemedlemmarnas behov av säkerhet
  • Otillräcklig förmåga att lösa problem, skuldbeläggande
  • Social isolering
  • Starkt dömande självförakt
  • Stressrelaterade fysiska sjukdomar
  • Svårighet med intima relationer
  • Verbala övergrepp på familjemedlemmarna

Roller och relationer

  • Brist på samhörighet
  • Ett mönster av bortstötning
  • Familjen visar ej respekt för familjemedlemmarnas individualitet
  • Triangulära relationer i familjen

Relaterade faktorer

  • Biokemisk påverkan
  • Bristande problemlösningsförmåga
  • Drogmissbruk
  • Oförmåga att hantera stress

Kortsiktiga mål

  • Patient och övriga familjemedlemmar har identifierat ineffektiva copingstrategier och dess konsekvenser.
  • Patient och övriga familjemedlemmar har kommit fram till och påbörjat nödvändiga livsstilsförändringar.

Långsiktiga mål

  • Patient och övriga familjemedlemmar arbetar aktivt för att förändra gemensamma destruktiva mönster.
  • Patient och övriga familjemedlemmar deltar i individuella familjeprogram och stödgrupper.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Utforska förståelsen av den nuvarande situationen och copingstrategier vid tidigare problem i livet.
  • Bedöm nuvarande funktionsnivå hos familjemedlemmarna och hur den påverkar individernas förmåga till att hantera situationen.
  • Kontakt med socialtjänst, beroendemottagning och/eller barnavårdscentral.

Psykoedukation

Ge saklig information till patienten och familjemedlemmarna om följderna av ett eventuellt riskbruks-/missbruksbeteende samt vad som kan förväntas efter utskrivningen.

Aktivitet

  • Motivera patienten att arbeta med nödvändiga livsstilsförändringar.
  • Uppmuntra patienten till att skriva ner sina upplevelser i terapeutiskt syfte, för att kanalisera känslor som ilska, sorg eller stress.

Nedsatt förmåga till social interaktion (00052)

Definition

Otillräcklig eller överdriven omfattning, eller otillräcklig kvalitet på social samvaro.

Kännetecken

  • Använder sig av mindre lyckade strategier för social interaktion
  • Icke fungerande social interaktion med andra
  • Obehag i sociala situationer
  • Oförmåga att kommunicera eller ta emot ett tillräckligt socialt engagemang (t ex att höra ihop, bry sig om, vara intresserad, eller ha gemensam erfarenhet)
  • Rapportering från familjen om ändringar i interaktionen (t ex stil eller mönster).

Relaterade faktorer

  • Avsaknad av betydelsefulla närstående eller vänner
  • Bristande förmåga att utveckla ömsesidighet (t.ex. kunskap och färdigheter)
  • Förändrade tankeprocesser
  • Störd självuppfattning

Kortsiktiga mål

  • Kunna beskriva beteenden som påverkar interaktionen med andra.
  • Sätta upp små personliga mål som att tala med en person.

Långsiktiga mål

Att patienten kan använda sina färdigheter i relation till andra personer.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Kartlägg tillsammans med patienten vilka sociala kontakter han/hon har, om patienten är nöjd med dessa och/eller varför patienten inte är nöjd med sina sociala interaktioner.
  • Kartlägg hinder och möjligheter i patientens sociala situation:
    • Utseende (avvikande ansiktsuttryck, klädsel, personlig hygien, renlighet).
    • Valet av samtalsämne i sociala situationer (passande/opassande, religiös, suicidala tankegångar, överdrivet sexuellt innehåll, tvångtankar, vanföreställningar etc.).
    • Resonemangsförmåga (kan hålla sig till ämnet, kan avsluta resonemang, ”ordsallad” oförmåga att formulera logiska meningar)
    • Talförmåga (pratar för snabbt/långsamt)
    • Kommunikationsförmåga (förmåga att lyssna på andra, förmåga att följa med i ett samtal, tendens att dra sig undan i sociala situationer, dominerar sociala situationer

Psykoedukation

Ge icke-dömande feedback på klientens beteende i interaktion med andra.

Aktivitet

  • Ge positiv förstärkning när patienten interagerar med andra.
  • Hjälpa patienten med ett schema med planerade aktiviteter.
  • Identifiera strategier för hantering av svåra situationer (till exempel KBT, avslappningstekniker, andningsövningar etc.).


Sexuell dysfunktion (00059)

Definition

Ett tillstånd där en person upplever en förändring i sin sexuella funktion i samband med lust, upphetsning och/eller orgasm, som är otillfredsställande, inte tillräckligt bekräftande eller bristfällig.

Kännetecken

  • Förändrat intresse för andra eller av sig själv
  • Förändring i att uppnå sin uppfattade sexuella roll
  • Förändring i förmåga att få sexuell tillfredställelse
  • Oförmåga att få sexuell tillfredställelse
  • Sätter ord på problemet
  • Söker bekräftelse på att vara åtrådd
  • Uppfattad brist på sexuell lust
  • Uppfattad förändring av sexuell upphetsning
  • Verklig eller uppfattad begränsning av sjukdom eller behandling

Relaterade faktorer

  • Biopsykosocial förändring av sexualiteten
  • Brist på förebilder
  • Bristande kunskap
  • Fysiska övergrepp
  • Förändring av kroppens funktion
  • Psykosocialt övervåld (t.ex. skadliga relationer)

Kortsiktiga mål

  • Patienten har identifierat stressorer som bidrar till försämrad sexuell funktion.
  • Patienten har identifierat faktorer som bidrar till konflikten med den egna sexualiteten.

Långsiktiga mål

Patienten upplever sin sexuella funktion som tillfredsställande.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Identifiera tillsammans med patienten när de sexuella svårigheterna började/ förändringar uppstod och vad som hände vid den tidpunkten. Kartlägg om det inträffande några oväntade händelser då eller om det finns stressorer i patientens liv.
  • Bedöm patientens psykiska stämningsläge och energinivå.
  • Identifiera stressområden i patientens liv och förklara eventuella samband mellan stressorer och förändring i sexuell funktion.

Psykoedukation

Förklara läkemedelsbiverkningar och psykiatriska tillstånds påverkan när det gäller sexuella förändringar/svårigheter.

Aktivitet

  • Vara accepterande och icke-dömande.
  • Förmedla kontakt med specialist i de fall det behövs.

Oro över egen sexualitet (00065)

Definition

Uttrycker oro över sin egen sexualitet.

Kännetecken

  • Försämrad relation med närstående
  • Förändring i förmåga att uppnå sin uppfattade sexuella roll
  • Rapporterar begränsning av sexuell aktivitet eller beteende
  • Rapporterar förändring eller svårighet med sexuella aktiviteter eller beteenden
  • Värdekonflikt

Relaterade faktorer

  • Avsaknad av närstående
  • Brist på förebild
  • Bristande förmåga till alternativa reaktioner på livshändelser kopplat till hälsa
  • Förändrade kroppsfunktioner
  • Sjukdom eller medicinsk behandling
  • Försämrad relation till närstående
  • Konflikt med olika sexuella preferenser
  • Konflikt med sin sexuella läggning
  • Otillräckliga förebilder
  • Rädsla för att bli gravid
  • Rädsla för att drabbas av sexuellt överförbar sjukdom

Kortsiktiga mål

Patienten har identifierat faktorer som bidrar till konflikten med den egna sexualiteten.

Långsiktiga mål

Patienten upplever sin sexuella funktion som tillfredsställande.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

Kartlägg patientens historia i syfte att få en bild av problematiken.

Psykoedukation

  • Ökad kunskap om kroppen och sexualiteten.
  • Information om läkemedelspåverkan, hur kroppen fungerar, förmedla kontakt med specialister utifrån patientens problematik.

Aktivitet

Vara accepterande och icke-dömande.

Ängslan/Oro (00146)

Definition

Vag känsla av obehag eller fruktan som följs av en autonom reaktion (källan är ofta obekant eller oprecis för individen); onda aningar om förväntad fara. En varningssignal om kommande fara som ger individen en möjlighet att hantera hotet.

Kännetecken

Beteende

  • Dålig ögonkontakt
  • Minskad produktivitet
  • Otålighet
  • Rastlöshet
  • Svårigheter att kunna somna
  • Tittar sig omkring
  • Uttrycker oro över förändringar i livet

Känslomässiga

  • Bedrövad
  • Irriterad
  • Känsla av otillräcklighet
  • Misstänksam
  • Orolig
  • Osäkerhet
  • Rädsla
  • Självcentrering
  • Skakig
  • Smärtsam eller ihållande ökad hjälplöshet
  • Ångerfull
  • Ökad försiktighet

Fysiska

  • Darr på rösten
  • Handtremor
  • Ökad spänning
  • Ökad svettning

Från sympatiska nervsystemet

  • Andningssvårigheter
  • Diarré
  • Hjärtklappning
  • Höjt blodtryck
  • Muskelryckningar
  • Minskad pulsfrekvens
  • Svimningskänsla
  • Sömnsvårighet
  • Utmattning

Kognitiva

  • Blockering av tankar
  • Förvirring
  • Glömska
  • Koncentrationssvårigheter
  • Minskad förmåga till inlärning och att lösa problem
  • Nedsatt uppmärksamhet
  • Tendens att skylla på andra
  • Ältande

Relaterade faktorer

  • Drogmissbruk
  • Dödshot
  • Förändring av eller hot mot: ekonomisk situation, omgivningen, hälsotillståndet, sätt att interagera, rollfunktion, social ställning
  • Otillfredsställda behov
  • Situationsbetingad kris
  • Stress

Kortsiktiga mål

  • Att patienten inom X dagar kan sätta ord på olika strategier för att förhindra stigande oro. (10)
  • Att patienten behärskar en avslappningsteknik.

Långsiktiga mål

  • Att patienten har lärt sig att känna igen tidiga tecken på oro samt behärskar metoder för att förhindra att oron stiger.
  • Att patienten har identifierat negativa tankar och är kapabel att konstruktivt omforma tankarna. (5)

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Identifiera tillsammans med patienten eventuella negativa tankar och tankemönster som föranlett oron (t.ex. ”Jag kommer aldrig att kunna göra detta.” eller ”Detta betyder att jag aldrig kommer att lyckas med någonting”.).
  • Samtala med patienten om vad som han/hon upplever som möjliga orsaker till oron.

Psykoedukation

  • Informera om tecken och symtom på stigande oro och ångest.
  • Informera om fysisk aktivitets hälsofrämjande effekter. Regelbunden fysisk aktivitet (>2 timmar per vecka) minskar symtom av oro och ångest. För att fysisk aktivitet skall ha en ångestlindrande effekt rekommenderas t.ex. promenader á 60 minuter eller löpning 20-30 minuter minst fyra dagar per vecka.
  • Lär ut avslappningsmetoder (t.ex. djupandningsövningar, meditation, gradvis muskelavslappning).
  • Informera patienten och närstående till relevanta stödgrupper, självhjälpsprogram eller intresseorganisationer.

Aktivitet

  • Erbjud en säker och lugn miljö samt reducera stimuli från omgivningen.
  • Uppmuntra patienten att berätta om sina känslor och bekymmer.
  • Låt patienten omformulera problemet så att det blir lösbart. Påvisa ett nytt perspektiv och tillsammans korrigera överdrivna uppfattningar.
  • Upprätta en krisplan tillsammans med patient och eventuellt närstående, innefattande individuella varningssignaler och konkreta åtgärder.
  • Upprätta tillsammans med patienten en veckoplanering avseende fysisk aktivitet enligt rekommendationen ovan. (13) Ordinera Fysisk aktivitet på recept (FaR) vid behov.
  • Vid stark oro, erbjud patienten ångestlindrande läkemedel. När ångestnivån har minskat, samtala med patienten om möjliga orsaker till oron. Utvärdera även läkemedlets verkan och biverkan.
  • Vid hyperventilation, vilken är relaterad till stark oro, hjälp patienten att fokusera på andningen. Andas i en liten papperspåse som placeras över näsa och mun och andas i den under sex till tolv naturliga andetag. Alternativt via djupandning med stöd av diafragman. Då tar patienten långsamma och avslappnande andetag och försöker förflytta andningen ifrån bröstkorgen till buken.

Rädsla (00148)

Definition

Reaktion på upplevt hot som medvetet igenkänns som en fara.

Kännetecken

Beskriver

  • Farhågor
  • Fruktan
  • Minskad självsäkerhet
  • Nervositet
  • Panik
  • Rädsla
  • Skräck
  • Upphetsning
  • Ökad spänning

Kognitiva

  • Identifierar orsaken till rädslan
  • Minska inlärningsförmåga
  • Minskad produktivitet
  • Stimuli uppfattas som ett hot
  • Svårigheter med problemlösning

Beteenden

  • Attackerande eller undvikande beteenden
  • Impulsivitet
  • Ökad vaksamhet

Fysiologiska

  • Andfåddhet
  • Blekhet
  • Diarré
  • Illamående
  • Kräkning
  • Muntorrhet
  • Muskelspänning
  • Utmattning
  • Ökad andningsfrekvens
  • Ökad puls
  • Ökad svettning
  • Ökat systoliskt blodtryck

Relaterade faktorer

  • Bristande förtrogenhet med omgivningen
  • Fobistimulus
  • Inlärd reaktion (t.ex. betingad reflex, utformning som eller identifikation med andra)
  • Naturligt ursprung (t.ex. plötsligt ljud, höjd, smärta, förlust av fysiskt stöd)
  • Separation från stödsystem i en potentiellt stressande situation (t.ex. inläggning på sjukhus, procedurer på sjukhus)
  • Språkbarriär

Kortsiktiga mål

Att patienten har identifierat de objekt eller situationer som utlöser rädsla hos patienten inom X dagar.

Långsiktiga mål

Att patienten fungerar adekvat och inte upplever ångest eller obehag när han/hon konfronteras med objektet eller situationen.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

Samtala med patienten om vilka upplevelser det är som är skapar rädslor och fruktan.

Psykoedukation

Diskutera och realitetspröva tillsammans med patienten de situationer eller objekt som upplevs hotfulla. Vilka aspekter utifrån situationen är föränderliga respektive oföränderliga.

Aktivitet

  • Försäkra för patienten att han/hon kan känna sig trygg och säker på avdelningen/mottagningen.
  • Uppmuntra patienten att ta itu med de underliggande känslorna och grundföre¬ställ-ningar som gör patienten mottaglig för överdriven rädsla.
  • Bestäm gemensamt med patienten vilka alternativa copingstrategier som är lämpliga.
  • Hjälp patienten att förstå att möta och arbeta med underliggande känslor kan resultera i bättre anpassade copingstrategier.
  • Användning av gradvis exponering för det patienten fruktar (situation/objekt) för att successivt förändra tänkande och beteende.

Defensiv stresshantering

Definition

Upprepad projektion av en falskt positiv självvärdering grundad på ett mönster av skyddande av jaget mot underliggande, uppfattade hot mot en positiv självbild.

Kännetecken

  • Bristande delaktighet i behandling
  • Fientligt skratt
  • Fullföljer inte behandling
  • Förlöjligande av andra
  • Förnekande av uppenbar svaghet
  • Förnekande av uppenbara problem
  • Projicering av ansvar
  • Projicering av skuld
  • Storslagenhet
  • Svårigheter att behålla relationer
  • Svårigheter att skapa relationer
  • Svårigheter med verklighetsuppfattning
  • Överkänslighet mot förolämpning
  • Överkänslighet mot kritik
  • Överlägsen attityd till andra

Relaterade faktorer

  • Bristande stödsystem
  • Bristande återhämtningsförmåga
  • Låg tilltro till andra
  • Lågt självförtroende
  • Orimliga förväntningar på sig själv
  • Osäkerhet
  • Rädsla för följder
  • Rädsla för förödmjukelse
  • Rädsla för misslyckande

Kortsiktiga mål

  • Att patienten kan sätta ord på sitt personliga ansvar avseende svårigheter i sociala relationer.

Långsiktiga mål

  • Att patienten har förmågan att interagera med andra utan att bli defensiv, rationalisera beteenden, eller uttrycka grandiosa idéer.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

Observera patientens beteende avseende uttryck som kännetecknar defensiv stresshantering, exempelvis:

  • fientligt skratt
  • förlöjligande av andra
  • projicering av skuld
  • svårigheter att skapa och/eller behålla relationer
  • svårigheter med verklighetsuppfattning
  • överlägsen attityd till andra

  • Identifiera tillsammans med patienten tidigare beteenden som till exempel föranlett svårigheter i sociala kontakter eller överträdelser mot sociala normer.

Psykoedukation

  • Informera patienten om vilka beteenden och handlingar som är socialt accepterade samt vilka som inte är det. Förklara vilka möjliga konsekvenser som regel- och normeröverträdelser medför.

Aktivitet

  • Stöd patienten att stegvis förändra sitt beteende. Beskriv vad som förväntas av patienten i olika sociala situationer, istället för att säga vad han/hon ska göra eller inte.
  • Hjälp patienten att få insikt om sitt eget beteende. Vanligt förekommande att patienter med defensiv stresshantering förnekar eller rationaliserar bort fel som gjorts, misslyckanden eller sitt eget ansvar för olika handlingar.
  • Ge positiv återkoppling vid accepterat beteende.
  • Upprätthåll ett accepterande förhållningssätt i kontakten med patient, med syftet att stärka självkänslan och värdigheten. Detta kan exempelvis uttryckas via ”det är inte du, utan det är beteendet, som är oacceptabelt”.

Ineffektivt förnekande (00072)

Definition

Ett medvetet eller omedvetet försök att inte erkänna kunskap om eller meningen med en händelse, som ignoreras för att minska oro/rädsla, men som leder till försämring av hälsan.

Kännetecken

  • Behandlar sig själv
  • Förhalar att söka hälso- och sjukvård
  • Förlägger källan till symtom till andra organ
  • Gör avfärdande kommentarer och/eller gester vid samtal om obehagliga händelser
  • Medger inte rädsla för att dö
  • Minimerar symtom
  • Oförmögen att medge sjukdomens påverkan på livsmönstret
  • Tränger undan rädslan för effekter/konsekvenser av tillståndet
  • Uppfattar inte att faran har någon personlig relevans
  • Vägrar ta emot hälsovård

Relaterade faktorer

  • Brist på känslomässigt stöd från andra
  • Bristande förmåga till effektiv stresshantering
  • Bristande kontroll av livssituationen
  • Hot om en otrevlig händelse
  • Oro
  • Rädsla för döden
  • Rädsla för förlust av självständighet
  • Rädsla för separation
  • Överväldigande stress

Kortsiktiga mål

Att patienten kan sätta ord på och förstå sambandet mellan känslomässiga problem och undvikande beteenden.

Långsiktiga mål

Att patienten har förmågan att hantera kunskap eller meningen med en händelse, som han/hon tidigare förnekade.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Observera patientens beteende avseende uttryck som kännetecknar ineffektivt förnekande, exempelvis:
    • behandlar sig själv och förhalar att söka hälso- och sjukvård
    • förlägger källan till symtom till andra organ
    • gör avfärdande kommentarer och/eller gester vid samtal om obehagliga händelser
    • vägrar ta emot hälsovård
    • oförmögen att medge sjukdomens påverkan på livsmönstret
    • tränger undan rädslan för effekter/konsekvenser av tillståndet
  • Hjälp patienten att identifiera kunskap eller händelser som han/hon förnekar för att undvika oro eller rädsla.
  • Uppmuntra patienten att sätta ord på känslor förknippade med situationer där han/hon inte upplever kontroll eller självständighet.

Psykoedukation

  • Informera patienten om att förnekande av kunskap eller händelser kan leda till försämring av hälsan.
  • Informera om att undertryckta känslor, som exempelvis ilska, kan förvärra hälsotillstånd.

Aktivitet

  • Upprätta en förtroendefull relation med patienten, genom att vara ärlig, accepterande samt genom att hålla överenskommelser.
  • Bekräfta patientens känslor av ilska eller att inte uppleva kontroll.
  • Undvik att gå in i argumentationer eller förhandlingar gällande behandlingen.
  • Diskutera med patienten hur han/hon kan skapa en hanterbar situation avseende problemområdet.

Ineffektiv stresshantering (00069)

Definition

Oförmåga till välgrundad värdering av stressorer, olämpliga val av strategier mot stress och/eller oförmåga att använda tillgängliga resurser.

Kännetecken

  • Brist på målinriktat beteende/problemlösning
  • Destruktivt beteende mot andra
  • Destruktivt beteende mot sig själv
  • Drogmissbruk
  • Hög sjukdomsfrekvens
  • Koncentrationssvårigheter
  • Minskad användning av socialt stöd
  • Oförmåga att motsvara rollförväntningar
  • Oförmåga att tillgodose grundläggande behov
  • Otillräcklig problemlösning
  • Risktagande
  • Svårigheter att organisera information
  • Sömnsvårigheter
  • Uppger oförmåga att begära hjälp
  • Uppger oförmåga att hantera stress
  • Utmattning

Relaterade faktorer

  • Hög grad av hot
  • Osäkerhet
  • Otillräcklig möjlighet till förberedelse inför stress
  • Otillräcklig tilltro till den egna förmågan att hantera stress
  • Otillräcklig uppfattning av kontroll
  • Otillräckliga resurser tillgängliga
  • Otillräckligt socialt stöd beroende på typ av relationer
  • Situationsbetingad kris
  • Störningar i hur hot värderas
  • Störningar i hur spänningstillstånd löses

Kortsiktiga mål

  • Att patienten förstår att det finns ett samband mellan fysiska symtom och upplevd emotionell stress.
  • Att patienten har identifierat bakomliggande stressorer som leder till olämpliga val utav stresshantering.
  • Att patienten behärskar X antal copingstrategier för att förhindra återfall i tidigare beteenden.

Långsiktiga mål

  • Att patienten är kapabel att hantera stress samt använder sig av socialt accepterade stresshanteringsmetoder.
  • Att patienten behärskar copingstrategier istället för att ta tillflykt till ett risk- eller missbruk vid stress.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Identifiera tillsammans med patienten de stressorer och situationer som leder till ineffektiv stresshantering. Om en stor förändring har inträffat i livet, uppmuntra i så fall patienten att beskriva känslor och rädslor som associeras med förändringen.
  • Hjälp patienten att identifiera de områden i livet där han/hon har kontroll eller där viss del av kontroll upprätthålls, med syftet att minska känslan av maktlöshet.

Psykoedukation

  • Att lära ut problemlösningstekniker avseende
    • Målsättning (formulera och utvärdera personliga mål). Mål är värdefulla när de är uppnåeliga, men kan även leda till stress om de är orealistiska eller för kortsiktiga.
    • Informationssökning (lära sig olika aspekter av ett problem genom att söka efter information). Detta ger ett ökat perspektiv på problem och förhoppningsvis förstärker självbehärskningen.
    • Sakkunskap (lära sig nya rutiner eller färdigheter). Detta främjar självförtroendet och självkänslan.
  • Samtala om och diskutera ilska och andra negativa känslor. Ge förslag på hantering av frustration och ilska, t.ex. är träning ett effektivt sätt att få ur sig den negativa energin.

Aktivitet

  • Stötta patienten genom problemlösningsprocessen:
    • Identifiera möjliga alternativ som skulle kunna leda till en positiv hantering av situationen.
    • Diskutera fördelar och konsekvenser av varje alternativ.
    • Välj ut det mest lämpliga alternativet.
    • Implementera valet.
    • Utvärdera effekterna av det valda alternativet.
    • Se över aspekter där det kan finns begränsningar och gör sedan förändringar på de områdena.
  • Uppmuntra patienten till att upprepa de önskade aktiviteterna.
  • Stödja patientens självständighet och egenkontroll genom att tillsammans gå igenom följande verktyg för egenkontroll:
    • Utveckla ett dagligt schema för att följa tecken på förbättring eller försämring.
    • Diskutera rimliga mål för nuvarande relationer.
    • Patienten skriver ner vad som görs när han/hon känner kontroll, nedstämdhet, förvirring, ilska eller glädje.
    • Identifiera vilka aktiviteter som är gjorda, vilka som skulle vilja göras eller vilka som ska göras mer.
    • Gör en lista för varningstecken på försämring, vilka åtgärder som då ska vidtas samt hur hjälp ska nås.

Stressöverbelastning (00177)

Definition

Orimlig mängd och typ av krav som kräver åtgärd.

Kännetecken

  • Anger negativ påverkan av stress (t.ex. fysiska symtom, psykiska obehag, sjukdomskänsla, eller känsla av att hålla på att bli sjuk)
  • Anger tillfälligt för hög stress (t.ex. uppger stressnivåer på sju eller mer på en skal till tio)
  • Uppger sig vara spänd
  • Uppger sig ha problem med att fatta beslut
  • Uppger sig vara pressad
  • Uppger svårigheter med att fungera
  • Uppvisar ökad ilska
  • Uppvisar ökad otålighet
  • Uttrycker ökad känsla av ilska
  • Uttrycker ökad känsla av otålighet

Relaterade faktorer

  • Otillräckliga resurser (t.ex. ekonomi, socialt, utbildning, kunskapsnivå)
  • Intensiva stressfaktorer (t.ex. våld inom familjen, kronisk sjukdom, dödlig sjukdom)
  • Flera samverkande stressfaktorer (t.ex. fysiska eller sociala hot eller krav).

Kortsiktiga mål

  • Att patienten är kapabel att hantera situationen för stunden
  • Att patienten har identifierat de stressorer som leder till t.ex. psykiska eller fysiska symtom
  • Att patienten har satt upp realistiska mål inför den kommande veckan (2)

Långsiktiga mål

  • Att patienten har återfått kontrollen över sin situation och upplever en acceptabel stressnivå.
  • Patienten är kapabel att upprätta en strukturerad och realistisk plan över sin vardag.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Identifiera de krav och problem som skapar negativ och överbelastande stress hos patienten.
  • Identifiera även de situationer där patienten har lyckats behålla kontrollen över sin psykiska hälsa.

Psykoedukation

  • Informera patienten om stress och om hur den kan hanteras.
  • Lär ut stressreducerande avslappningsmetoder, t.ex. djupandning, muskelavslappning, meditation och avslappningsmusik.

Aktivitet

  • Hjälp patienten att definiera och sortera de olika krav och problem som han/hon upplever, så att situationen blir överskådlig och upplevs mer hanterbar.
  • Stöd patienten i att prioritera och ta relevanta beslut.
  • Diskutera tillsammans med patienten hur krav och problem som upplevs överväldigande kan brytas ner till mindre delar för att göra dem mer hanterbara.
  • Hjälp patienten att involvera sitt sociala nätverk i återhämtningsprocessen.
  • Stöd patienten i att hantera kroppsliga symtom på oro genom t.ex. andningsövningar.

Beslutskonflikt (00083)

Definition

Osäkerhet om vilken handling som är bäst när valet mellan konkurrerande handlingar involverar risker, förluster eller en utmaning mot livsvärden och uppfattningar.

Kännetecken

  • Fysiska tecken på stress och anspänning (t ex ökad hjärtfrekvens och rastlöshet).
  • Försenat beslutsfattande.
  • Ifrågasätter egna uppfattningar och värderingar i samband med beslutsfattande.
  • Ifrågasätter moraliska principer, regler eller värden i samband med beslutsfattande.
  • Jag-fokuserad.
  • Säger sig känna vånda under beslutsfattande.
  • Säger sig vara osäker om alternativ.
  • Säger sig överväga oönskade konsekvenser av olika alternativa handlingar.
  • Tvekar mellan alternativa val.

Relaterade faktorer

  • Brist på relevant information.
  • Bristande erfarenheter av beslutsfattande.
  • Bristande stödsystem.
  • Ett flertal informationskällor eller olika information.
  • Moraliska principer, regler eller värden stödjer olika varandra uteslutande handlingsalternativ.
  • Oklar över egna uppfattningar och värderingar.

Kortsiktiga/Långsiktiga mål

Patienten är kapabel att fatta egna beslut/beslutskompetent.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Identifiera problemet tillsammans med patienten.
  • Identifiera nödvändiga beslut tillsammans med patienten.
  • Identifiera de värden patienten är stolt över. Kategorisera värdena i prioritetsordning.
  • Identifiera viktiga personer i patientens nätverk och ge information.
  • Identifiera tillsammans med patienten vad riskerna med att inte bestämma/fatta beslut skulle vara.

Psykoedukation

Informera patienten om sin rätt att få så mycket information som han/hon önskar.

Aktivitet

  • Skapa en lista över möjliga alternativ eller valmöjligheter.
  • Stöd patienten att identifiera det sannolika utfallet av de olika alternativen.
  • Stödja patientens beslutsfattande (i rimlig och realistisk utsträckning), även om beslutet strider mot dina egna värderingar.
  • Stödja patientens önskemål och försök att stärka hans/hennes förmåga att fatta beslut personligen.
  • Stödja patienten när familjen/närstående exkluderar honom/henne från beslutsfattandet.

Bristande följsamhet (00079)

Definition

En persons och/eller vårdgivare beteende som inte är förenligt med en hälsofrämjande eller terapeutisk planering som överenskommits mellan personen (eller familjen eller samhällsgruppen) och vårdpersonalen. Personens eller vårdgivarens beteende är helt eller delvis oförenligt med den överenskomna hälsofrämjande eller terapeutiska planeringen och kan leda till kliniskt otillräckliga eller delvis otillräckliga resultat.

Kännetecken

  • Beteendet indikerar misslyckande att följa planen.
  • Misslyckas att göra framsteg.
  • Misslyckas att hålla mötestider.
  • Objektiva test som ger stöd för bristande följsamhet (t.ex. fysiologiska mått, identifiering av fysiologiska markörer).
  • Tecken på att symtomen förvärras.
  • Tecken på utveckling av komplikationer.

Relaterade faktorer

Sjukvårdssystem

  • Svårigheter med relation mellan patient och vårdare
  • Vårdarens trovärdighet
  • Vårdpersonalens förmåga till undervisning
  • Vårdpersonalens kommunikationsförmåga

Vårdplan

  • Intensitet
  • Komplexitet
  • Varaktighet

Individuellt

  • Förmågor utifrån person och utvecklingsnivå
  • Kulturell påverkan
  • Närstående, vänner

Nätverk

  • Närståendes uppfattning
  • Sociala värderingar angående planen

Kortsiktiga mål

  • Patienten har identifierat vilken inverkan sjukdomen har på hans/hennes liv eller livsstil.
  • Patienten har hittat ett sätt att minska eller ta bort hinder som påverkar följsamheten i behandlingen.
  • Patienten deltar aktivt i ett beslut gällande hans/hennes vårdplan.

Långsiktiga mål

Patienten är väl informerad, har kunskap om sitt sjukdomstillstånd, vet fördelar och risker med behandlingen samt är väl informerad om olika behandlingsalternativ varje gång vårdplanen ska ändras.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Identifiera brister i kommunikationen som kan göra att patienten och/eller närstående inte har förståelse för behandlingen. Identifiera behov av tolk, skriftlig information, använd eventuellt en annan typ av terminologi, beakta religiösa/kulturella hinder och ta reda på attityden gentemot sjukvården.
  • Diskutera och utforska patientens syn på sin sjukdom och hur hon/han ser på behovet av behandling.
  • Ta reda på patientens syn på den medicinska behandling och identifiera behovet av information och undervisning.
  • Ta reda på patientens (och eventuellt närståendes) kunskap och förståelse för sjukdom, behandlingsmöjligheter, hur medicinen fungerar och dess biverkningar.
  • Ta reda på hur sjukdomen och behandlingen påverkar patienten och vilka konsekvenser den får för patientens och närståendes liv.

    Läkemedelshantering
  • Identifiera behovet av undervisning.
  • Uppmuntra patienten att berätta om biverkningar av medicinen.

Psykoedukation

Erbjud information eller undervisning för patienten och närstående.

Aktivitet

  • Uppmana patienten att berätta om biverkningar av medicinen direkt istället för att sluta ta medicinen.
  • Diskutera med patienten om anledning för att inte följa vårdplanen, inte ta medicin eller delta i behandlingen. Lyft fram de negativa konsekvenserna som detta kan leda till.
  • Engagera närstående och andra vårdgivare som patienten har förtroende för att samtala om de negativa konsekvenserna att inte följa vårdplanen.
  • Förhandla fram två eller tre områden i behandlingen som patienten kan tänka sig följa om hon/han inte vill följa hela vårdplanen. Ge en skriftlig kopia till patienten.
  • Uppmuntra patienten till att delta i patientföreningar eller stödjande grupper.

Andlig frustration

Definition

Nedsatt förmåga att uppleva och integrera mening och mål med livet genom kontakt och närvaro med sig själv, andra, konst, musik, litteratur, natur eller en högre makt.

Kännetecken

Kontakt med sig själv

  • Ilska
  • Otillräcklig stresshantering
  • Skuld

Uttrycker bristande

  • Acceptans
  • Hopp
  • Kärlek
  • Meningen med livet
  • Mod
  • Mål i livet
  • Ro och avskildhet

Kontakt med konst, musik, litteratur och natur

  • Inget intresse av att läsa andlig litteratur
  • Inget intresse av naturen
  • Oförmåga att uttrycka tidigare kreativitet

Kontakt med andra

  • Uttrycker främlingskap
  • Vill inte ha kontakt med andliga ledare
  • Vill inte ha kontakt med vänner och familj

Kontakt med högre makt

  • Begär att få träffa en andlig ledare
  • Oförmåga att be
  • Kan inte delta i religiösa aktiviteter
  • Plötslig förändring av andliga aktiviteter
  • Uppger ilska mot högre kraft
  • Uppger känsla av övergivenhet
  • Uttrycker hopplöshet
  • Uppger sig lida

Relaterade faktorer

  • Ångest
  • Kronisk sjukdom
  • Död
  • Livsförändringar
  • Ensamhet
  • Smärta
  • Främlingskap inför sig själv
  • Socialt främlingskap
  • Sociokulturell förlust
  • Hinder att utföra andliga ritualer såsom t.ex. brist på privat utrymme

Kortsiktiga mål

  • Patienten är kapabel att prata om sina andliga bekymmer/funderingar med personal eller andlig ledare inom x antal dagar.
  • Patienten har identifierat två saker som tidigare i livet varit meningsfulla för honom/henne inom x antal dagar.
  • Uppmuntra patienten att föra dagbok över tankar och känslor i x antal dagar.

Långsiktiga mål

  • Patienten kan förlåta/försona sig med sitt förflutna.
  • Patienten vill utföra en kreativ aktivitet som tidigare kändes meningsfull.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Identifiera genom samtal om vad som tidigare gav patienten meningsfullhet samt vilken/vilka aktivitet(er) patienten uppskattade då patienten mådde bättre.

Psykoedukation

  • Tillhandahåll/förse patienten med information om andliga/spirituella/kulturella aktiviteter.

Aktiviteter

  • Uppmuntra patienten att föra dagbok över sina tankar, funderingar och reflektioner (4)
  • Föreslå patienten att kontakta en andlig ledare (4,5)
  • Hjälp patienten känna igen och samtala kring känslor av ilska (5)
  • Tillåt patienten finna möjligheter att uttrycka och lindra sin ilska (5)

Risk för våld mot andra (00138)

Definition

Ett tillstånd som indikerar att en person kan bli fysiskt, känslomässigt och/eller sexuellt skadlig för andra.

Riskfaktorer

  • Historia av indirekt våld
  • Historia av våld mot andra
  • Historia med hot om våld
  • Historia med våldsamt antisocialt beteende
  • Impulsivitet
  • Neurologisk skada
  • Psykotiska symtom

Kortsiktiga mål

  • Patienten uppvisar ökad impulskontroll på avdelningen.
  • Patienten är kapabel att frivilligt förflytta sig till ett mer stimuli fattigt område med hjälp av personal innan ett eventuellt utbrott.
  • Patienten är kapabel att identifiera vad som föregår ilskan.

Långsiktiga mål

  • Patienten uppvisar inget aggressivt beteende mot sig själv eller annan.
  • Patienten kan klargöra för minst tre sätt att hantera aggression om den skulle uppkomma.
  • Patienten har identifierat ”triggers” som utlöser våldsamt beteende.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • BVC-skattning dag/kväll/natt.
  • Tillsammans med patienten identifiera vad som utlöser aggressionen.
  • Försök tillsammans med patienten hitta reducerande faktorer för patienten.

Psykoedukation

  • Försök tillsammans med patienten hitta andra sätt att hantera frustration och ilska.
  • Hjälp patienten att förstå att det sårar andra när man använder sig av våld.

Aktivitet

  • Tala lugnande med den aggressive patienten.
  • Ha en accepterande hållning gentemot patienten och försök att skapa en tillit.
  • Erbjud gemensam fysisk aktivitet, promenad, eller liknande.
  • Förebyggande strategisk stimuli reducering i patientens omgivning.

Risk för våld mot sig själv (00140)

Definition

Risk för ett beteende där en person visar att han eller hon kan utgöra ett fysikst, känslomässigt eller sexuellt hot mot sig själv.

Riskfaktorer

  • Brist på personliga resurser
  • Brist på sociala resurser
  • Känslomässiga svårigheter
  • Mentala hälsoproblem
  • Flera självmordsförsök tidigare
  • Självmordplanering

Kortsiktiga mål

  • Att patienten inte skadar sig själv.
  • Patienten har identifierat minst två personer (både på och utanför avdelning) som han/hon har förtroende för och kan vända sig till för känslomässigt stöd innan självskadebeteendet sätter igång.

Långsiktiga mål

  • Patienten uppvisar inget aggressivt beteende mot sig själv.
  • Patienten uttrycker att han/hon vill leva.
  • Patienten visar på alternativa sätt att hantera negativa känslor och känslomässig stress.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Hjälpa patienten att identifiera när dessa känslor uppstår. Ett hjälpmedel kan vara kedjeanalys.
  • Observera patientens beteende av säkerhetsskäl.

Psykoedukation

Hjälp patienten att förebygga att dessa situationer uppstår genom att finna andra sätt att hantera starka känslor.

Aktivitet

  • Tala lugnande med den aggressiva patienten.
  • Ha en accepterande hållning gentemot patienten och försök att skapa en tillit.
  • Göra överenskommelser eller skriva kontrakt.
  • Erbjud gemensam fysisk aktivitet, promenad, eller liknande.
  • Vid behov minska stimuli för att på så sätt reducera oro.

Självskadebeteende (00151)

Definition

Medvetet självdestruktivt beteende som orsakar vävnadsskada i syfte att orsaka icke-fatal skada, för att uppnå spänningslindring.

Kännetecken

  • Avskiljande (av kroppsdel)
  • Biter sig
  • För in objekt i kroppsöppningar
  • Inandas skadliga ämnen
  • Intar skadliga ämnen
  • Klämmer åt en kroppsdel
  • Plockar i sår
  • River på kroppen
  • Självorsakade brännskador
  • Skrapar sig
  • Skär sig på kroppen
  • Slåss

Relaterade faktorer

  • Autistisk person,
  • Behov av snabb stressreducering
  • Borderline personlighet
  • Drogmissbruk
  • Impulsiv
  • Psykotiskt tillstånd

Kortsiktiga mål

  • Patienten skadar inte sig själv eller andra.
  • Att patienten söker upp personal om impulser att skada sig uppstår.

Långsiktiga mål

Patienten skadar inte sig själv eller andra.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

Observera patientens beteende.

Psykoedukation

  • Visa på andra sätt att uttrycka ilska eller starka känslor.
  • Om patienten skadar sig, ge inte positiv förstärkning.

Aktivitet

  • Gör överenskommelse att patienten söker upp personal innan han/hon skadar sig själv.
  • Erbjud andra möjligheter att få utlopp för starka känslor som till exempel fysisk aktivitet.
  • Ibland kan miljön behöva anpassas så att personen inte kan skada sig.

Risk för självmord (00150)

Definition

Risk för självförvållad, livshotande skada.

Riskfaktorer

  • Köpt skjutvapen eller tillgång till skjutvapen i hemmet
  • Upprättar eller ändrar testamente, ger bort ägodelar
  • Tidigare försök till självmord
  • Impulsivitet, tydligt förändrat beteende och attityd
  • Plötsligt euforiskt återhämtande efter kraftig depression
  • Ekonomisk instabilitet
  • Institutionalisering, förlust av självbestämmande eller oberoende
  • Flertal självmord i omgivningen
  • Splittrad familjesituation
  • Sorg
  • Hjälplöshet, hopplöshet
  • Förlust av betydelsefull relation, bristande stödsystem, social isolering
  • Ålder, omflyttning, pensionering
  • Fysiska faktorer (kronisk smärta, fysisk sjukdom, dödlig sjukdom)
  • Övergrepp under barndomen
  • Hereditet
  • Psykiatrisk sjukdom eller störning
  • Missbruk av droger, lagliga problem
  • Önskan att dö/hotar att ta livet av sig

Kortsiktiga mål

  • Patienten söker upp personal när han/hon känner ett starkt behov att skada sig själv.
  • Patienten kommit överens med personal (muntligt/skriftligt) att inte skada sig själv.
  • Patienten skadar inte sig själv.
  • Patienten känner sig trygg under inneliggande vårdtid med stöd av omvårdnadsåtgärder.

Långsiktiga mål

  • Patienten uttrycker att han/hon vill leva.
  • Patienten är kapabel att namnge två personer han/hon kan ringa om suicidtankar uppstår.
  • Patienten är kapabel att beskriva minst ett alternativt sätt att hantera suicidtankar.
  • Upprätthålla ett suicidkontrakt.
  • Patienten har identifierat minst ett realistiskt mål för framtiden.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

  • Fråga patienten om han/hon har tankar eller planer för att ta sitt liv.
  • Observera och dokumentera patientens beteende och aktiviteter.
  • Strukturerad suicidriskbedömning
  • Kontrollera gemensamt med patienten läkemedelsförrådet i hemmet.

Psykoedukation

Göra korta överenskommelser, muntligt eller skriftligt, med patienten om att han/hon inte kommer att skada sig.

Aktivitet

  • Ha en accepterande hållning gentemot patienten och försök att skapa tillit.
  • Försäkra patienten att han/hon inte är ensam, att det finns hjälp, att krisen är tillfällig.
  • Observera patienten oregelbundet, så att det inte går att förutsäga när patienten blir observerad.
  • Ibland kan patienten behöva extra vak.
  • Skapa en säker miljö, där saker som går att skada sig på tas bort.
  • Förklara säkerhetsåtgärder kring patienten och att dessa görs av omtanke.
  • Upprätta en krisplan tillsammans med patient och närstående. Den bör innehålla individuella varningssignaler och konkreta åtgärder.
  • Förbered en smidig övergång till öppenvården. Planen ska vara förankrad hos patienten, närstående samt hos mottagande enhet.
  • Fortsätt att söka kontakt även om patienten är avvisande eller apatisk. (Avvisande är en riskfaktor för suicid).

Social isolering (00053)

Definition

En ensamhet som personen uppfattar som påtvingad av andra och som ses som ett negativt eller hotfullt tillstånd.

Kännetecken

Objektiva

  • Fysisk eller psykisk funktionsnedsättning
  • Ger ingen ögonkontakt
  • Känslolös
  • Ledsen
  • Meningslösa handlingar
  • Opassande beteende i förhållande till ålder och mognad
  • Repetitiva handlingar
  • Saknar stödjande närstående
  • Sjukdom
  • Svår att kommunicera med
  • Söker sig till ensamhet
  • Tillbakadragen
  • Upptagenhet med sina egna tankar
  • Visar ett beteende som är oacceptabelt i den dominerande kulturen
  • Visar fientlighet

Subjektiva

  • Känner sig annorlunda än andra
  • Oförmåga att motsvara andras förväntningar
  • Opassande intressen i förhållande till ålder och mognad
  • Osäkerhet i publika sammanhang
  • Otillräckliga mål i livet
  • Rapporterar en känsla av ensamhet som är påtvingad av andra
  • Rapporterar känslor av att vara utstött
  • Rapporterar värderingar som inte accepteras av den dominerande kulturen

Relaterade faktorer

  • Förändrat välbefinnande
  • Förändringar i det psykiska tillståndet
  • Oacceptabla sociala värderingar
  • Oförmåga att engagera sig i tillfredställande personliga relationer
  • Otillräckliga personliga resurser

Kortsiktiga mål

Patienten vill delta i en aktivitet på avdelningen med stöd av personalen alternativt att patienten vill delta i en behandlande aktivitet tillsammans med personal inom X dagar.

Långsiktiga mål

  • Patienten deltar i sociala sammanhang i den nivå han/hon önskar och har möjlighet till.
  • Patienten deltar i gruppaktiviteter med andra patienter och personal.

Omvårdnadsåtgärder

Kartläggning

Identifiera tillsammans med patienten de relationer som är tillfredställande och vilka aktiviteter som är intressanta.

Psykoedukation

Utforska tillsammans med patienten tecken på ökad ångest vid kontakt med andra och vilka tekniker som patienten kan vara hjälpt av för att hantera detta (t.ex. avslappningsövningar).

Aktivitet

  • Uppmuntra eller ta promenader/gå på stan/fika med patienten.
  • Personal deltar i början tillsammans med patienten i de aktiviteter som patienten har stor rädsla för eller känns svåra.

  1. Herdman TH. NANDA International. Omvårdnadsdiagnoser : definitioner och klassifikation 2012-2014. 2., [utök. och rev.] uppl. ed. Lund: Studentlitteratur; 2013. 628 s. p.
  2. Carpenito-Moyet L. Handbook of nursing diagnosis. 13 ed. ed: Philadelphia, Pa.: Wolters Kluwer Health/Lippincott Williams & Wilkins; 2009.
  3. Townsend M. Nursing diagnoses in psychiatric nursing: care plans and psychotropic medications. 8. ed. ed: Philadelphia, Pa.: F. A. Davis Co.; 2011.
  4. Løkensgard I. Psykiatrisk vård och specifik omvårdnad.: Lund: Studentlitteratur.; 2009.
  5. Varcarolis EM. Manual of Psychiatric Nursing Care Planning 4th ed. ed. St. Louis, Missouri: Saunders Elsevier; 2011.
  6. Lande RG, Gragnani C. Nonpharmacologic approaches to the management of insomnia. J Am Osteopath Assoc. 2010 Dec;110(12):695-701. PubMed PMID: 21178150.
  7. SBU. Behandling av sömnbesvär hos vuxna. En systematisk litteraturöversikt. . Stockholm: : 2010 199.
  8. de Niet G, Tiemens B, van Achterberg T, Hutschemaekers G. Applicability of two brief evidence-based interventions to improve sleep quality in inpatient mental health care. Int J Ment Health Nurs. 2011 Oct;20(5):319-27. PubMed PMID: 21418492.
  9. de Niet G, Tiemens B, Hutschemaekers G. Can mental healthcare nurses improve sleep quality for inpatients? Br J Nurs. 2010 Sep 23-Oct 13;19(17):1100-5. PubMed PMID: 20871513.
  10. Townsend M. Essentials of Psychiatric Mental Health Nursing: Concepts of Care in Evidence-Based Practice. 6th ed. ed: F.A. Davis Company; 2014.
  11. Latour JM, Albarran JW. Privacy, dignity and confidentiality: a time to reflect on practice. Nurs Crit Care. 2012 May-Jun;17(3):109-11. PubMed PMID: 22497913.
  12. Mayers P, Keet N, Winkler G, Flisher AJ. Mental health service users' perceptions and experiences of sedation, seclusion and restraint. Int J Soc Psychiatry. 2010 Jan;56(1):60-73. PubMed PMID: 20053723.
  13. Sarris J, Moylan S, Camfield DA, Pase MP, Mischoulon D, Berk M, et al. Complementary medicine, exercise, meditation, diet, and lifestyle modification for anxiety disorders: a review of current evidence. Evid Based Complement Alternat Med. 2012;2012:809653. PubMed PMID: 22969831. Pubmed Central PMCID: 3434451.
  14. Ottoson J. Psykiatri. 7th ed. ed. Stockholm: Liber; 2009.
  15. Shah LB, Klainin-Yobas P, Torres S, Kannusamy P. Efficacy of psychoeducation and relaxation interventions on stress-related variables in people with mental disorders: a literature review. Arch Psychiatr Nurs. 2014 Apr;28(2):94-101. PubMed PMID: 24673782.
  16. Lunney M. Stress overload: a new diagnosis. Int J Nurs Terminol Classif. 2006 Oct-Dec;17(4):165-75. PubMed PMID: 17117946.
  17. Beer M, Pereira, S, Claton, C. Psychiatric Intensiv Care: London: Greenwich Medical Media; 2001.
  18. Stockholms Läns Landsting, SLL. Regionalt vårdprogram: Suicidnära patienter. [cited 2015 01-11-2015]. Available from: http://www1.psykiatristod.se/Psykiatristod/Psykiatriprogram/Suicidnara-patienter1/.

Om innehållet

Uppdaterad: Februari 2014

Läkemedelsavsnittet reviderades i januari 2019 av Ylva Ginsberg, leg. läkare, specialist i psykiatri, med dr Karolinska Institutet, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Centrum för psykiatriforskning.

Författare: Ylva Ginsberg, leg. läkare, specialist i psykiatri Neuropsykiatriska teamet, PRIMA barn- och vuxenpsykiatri. Christoffer Rahm, ST läkare Psykiatri Sydväst, 2011

Författare omvårdnadsdelen: Lena Forsroos, projektledare omvårdnadsprogram/ Psykiatristöd, utbildningsledare NSP, vårdprogramkoordinator, specialistsjuksköterska i psykiatri, Norra Stockholm psykiatri, Eva Barredal, specialistsjuksköterska i psykiatri, Norra Stockholms Psykiatri, Joachim Eckerström, specialistsjuksköterska i psykiatri/vårdutvecklare, Norra Stockholms Psykiatri, Magdalena Lönning, sektionschef, specialistsjuksköterska i psykiatri, Praktikertjänst Psykiatri, Järvapsykiatrin.

Granskad av: Sakkunniga i Regionalt programområde Psykisk hälsa, Region Stockholm, Annika Brar, överläkare, PRIMA vuxenpsykiatri Lidingö, 2011.

Läkemedelsdelarna granskade av: Region Stockholms läkemedelskommittés expertgrupp för psykisk hälsa.

Publicerad: Oktober 2011

Till toppen