Dysmorfofobi

Dysmorfofobi (body dysmorphic disorder, BDD) kännetecknas av överdriven upptagenhet vid en eller flera upplevda defekter i utseendet. Om en mindre defekt faktiskt skulle föreligga så är oron över den klart överdriven (1). Dysmorfofobi handlar inte om ett allmänt missnöje med utseendet utan rör sig om en mer allvarlig perceptuell störning, likställd med förvrängd kroppsuppfattning så som vid anorexia nervosa.

Vård och remiss

Dysmorfofobi bör primärt handläggas inom specialistpsykiatrin. Patienter med dysmorfofobi kan söka vård inom primärvården likväl som på specialistvårdsnivå. Ofta söker patienten primärt för andra symtom så som nedstämdhet, depression eller ångest. Patientgruppen är också överrepresenterad inom hudvård och plastikkirurgisk verksamhet. Inom alla vårdnivåer finns risk för att tillståndet inte identifieras på grund av bristande kunskap om diagnosen.

Remiss till specialistpsykiatrin bör innehålla grundläggande information om tillståndets symtom, varaktighet, aktuell funktionsnedsättning, tidigare behandlingsförsök, och eventuell somatisk och psykiatrisk samsjuklighet. Om suicidalitet föreligger bör remiss ställas direkt till akutpsykiatrisk verksamhet. En del patienter har så betydande symtom att de inte kan lämna hemmet, och det kan då bli nödvändigt med specialistpsykiatrisk bedömning via hembesök.

Symtom och kriterier

Sjukdomsinsikten är ofta låg då den drabbade är övertygad om att något verkligen är fel med utseendet. Personer med dysmorfofobi har en stark rädsla för att andra ska lägga märke till deras upplevda defekter, och försöker på olika sätt att kontrollera eller dölja sitt utseende (1). Rädslan kan leda till att personer med dysmorfofobi blir påtagligt isolerade.

Vanliga områden för oro är hud, hår och näsa, men i stort sett kan alla delar av kroppen ligga till grund för besvären.

Upptagenheten kan också handla om att kroppen upplevs som för liten eller inte tillräckligt muskulös, vilket främst drabbar pojkar/män (1).

För diagnos krävs också att personen någon gång under förloppet ska ha utfört repetitiva beteenden eller mentala handlingar, exempelvis

kontroller framför spegeln
hudplockande
sökande efter återförsäkringar eller
jämförelser med andras utseende

Det är också vanligt att man försöker kamouflera de upplevda defekterna genom döljande kläder eller smink (3). För diagnos krävs att symtomen ska ha stor negativ inverkan på det dagliga livet och/eller medför stort lidande.

Klassificering/koder

ICD-10 Länk till annan webbplats. F45.2A, Dysmorfofobi.

DSM-5: Dysmorfofobi. Bristande insikt i problematiken och/eller muskeldysmorfob form bör specificeras.

Observera att i övergången från DSM-IV till DSM-5 förändrades ordalydelsen från ”inbillad” till ”upplevd” fulhet, vilket dock inte har fångats i den nuvarande svenska översättningen av DSM-5 (1).

Epidemiologi

Prevalens

Rapporterad punktprevalens varierar mellan 0,7 och 2,4 procent, vilket tyder på att diagnosen är relativt vanligt förekommande. (4) (5) I en studie på svenska kvinnor var prevalensen 2,1 procent – motsvarande data för män saknas (6)

Förlopp

Dysmorfofobi debuterar oftast under tonåren (7). Ofta är en viss kroppsdel i fokus vid debuten och nya kan sedan tillkomma över tid, men upptagenheten av en viss kroppsdel kan också försvinna för att ersättas av nya områden. Den kliniska bilden är väsentligen densamma för tonåringar som för vuxna, med undantag för att tonåringar generellt har sämre insikt och högre frekvens av suicidförsök (8). Dysmorfofobi är i många fall ett kroniskt tillstånd, med fluktuerande symtomnivå genom livet. En lägre andel patienter blir symtomfria vid dysmorfofobi jämfört med förstämningssyndrom, paniksyndrom och generaliserat ångestsyndrom (9).

Riskfaktorer

Dysmorfofobi har till viss del ärftliga orsaker (10, 11) I neuropsykologiska studier har patienter med dysmorfofobi en tendens att överfokusera på detaljer istället för att se ”helheten”. (12) De har också visat sig vara bättre på att se fysiska avvikelser i manipulerade fotografier jämfört med friska personer (13).

Differentialdiagnos

Depression

När personer med dysmorfofobi och depression söker vård kan depressionen ibland diagnostiseras medan dysmorfofobin förblir oupptäckt. Symtombilderna för depression och dysmorfofobi kan i vissa fall överlappa och innebära ett undvikande av olika sociala situationer. Skam kring tillståndet kan också göra att personer som lider av dysmorfofobi inte rapporterar sin oro kring utseendet, och i första hand söker för nedstämdhet. Det är därför viktigt att ställa screeningfrågor (se avsnittet Utredning) om dysmorfofobi misstänks (14).

Social ångest (fobi)

Rädsla för och undvikande av sociala situationer är vanligt vid såväl dysmorfofobi som social ångest (fobi) (15, 16). Grunden till rädslan för att bli bedömd av andra skiljer sig dock tillstånden emellan. Vid social fobi handlar rädslan främst om att bli generad eller förödmjukad samt att uppfattas som inkompetent genom att till exempel uppvisa tecken på nervositet. Vid dysmorfofobi handlar det istället om en rädsla för att bli uppfattad som ful eller avvikande.

Tvångssyndrom

Påträngande tankar och beteenden av tvångsmässig karaktär är centrala vid både dysmorfofobi och tvångssyndrom (17). Vid dysmorfofobi är tvångshandlingarna dock enbart riktade mot att kontrollera aspekter av utseendet. En annan skillnad är att andelen personer utan insikt är betydligt större vid dysmorfofobi än tvångssyndrom (18, 19).

Ätstörningar

Centralt för både dysmorfofobi och ätstörningar är ett missnöje med den egna kroppens utseende i kombination med en negativ kroppsuppfattning och fixering vid denna (20, 21). Som en följd av detta kan vissa beteenden, som till exempel strikta dieter och överdriven träning, förekomma vid båda tillstånden. Perfektionism är också vanlig i båda patientgrupperna (20, 21) Personer med dysmorfofobi tenderar dock att vara missnöjda med en större variation av kroppsdelar samt är generellt mindre oroade för vikt, midja och mage än personer med ätstörningar (21, 22). En ätstörningsdiagnos utesluter en aktuell dysmorfofobidiagnos och behöver ofta vara primärt fokus för behandling (23).

Dermatillomani och trichotillomani

Eventuellt hudplockande eller hårryckande vid dysmorfofobi syftar till att dölja eller förbättra en upplevd defekt, till skillnad från tillstånden dermatillomani eller trichotillomani där plockandet snarare utförs till följd av svårigheter med impulskontroll. I båda fallen kan dock individer skämmas över sitt utseende och försöka dölja defekter. Vid dysmorfofobi görs detta på grund av en upplevd bakomliggande defekt och vid dermatillomani eller trichotillomani på grund av plockandets eller ryckandets konsekvenser som till exempel orsakade sår i huden eller kala fläckar (14).

Psykossjukdom

Patienter med dysmorfofobi har ofta bristande insikt kring sina symtom (”jag är vanskapt”, ”andra stirrar på mig när jag går på gatan”). Detta ingår dock i diagnosen och ska inte förväxlas med vanföreställningar i en primär psykossjukdom.

Samsjuklighet

Den vanligaste samsjukligheten vid dysmorfofobi är egentlig depression som har rapporterats hos upp till 70 procent av patienterna (24, 25). Depression tycks ofta vara en konsekvens av dysmorfofobin, och i de flesta fall av samsjuklighet debuterar dysmorfofobi innan en egentlig depressionsepisod bryter ut (26). Andra vanliga komorbida tillstånd är social ångest (fobi), tvångssyndrom och ätstörningar (24, 25, 26).

Utredning

Alla patienter inom vuxenpsykiatrin ska genomgå en Basutredning. Något motsvarande finns inte standardiserat inom barn- och ungdomspsykiatrin, varvid det rekommenderas att använda en standardiserad diagnostisk intervju (till exempel MINI-Kid). Förutom sedvanlig psykiatrisk bedömning - inklusive sociala förhållanden, utvecklingsanamnes och substansbruk - bör särskild vikt läggas vid suicidriskbedömning. Det är också mycket viktigt att kartlägga eventuell förekomst av vanliga samsjukligheter och differentialdiagnoser (se ovan).

Riskbedömning

Patienter med dysmorfofobi löper förhöjd risk för suicidtankar, suicidförsök och fullbordat suicid (28) (29). En noggrann suicidriskbedömning bör därför alltid utföras och dokumenteras. Bedömningen innefattar anamnes på suicidtankar, parasuicidala handlingar och suicidförsök samt kartläggning av aktuella döds- och suicidtankar i form av frekvens, svårighetsgrad och faktisk suicidavsikt.

Det finns inga data som tyder på förhöjd våldsrisk hos patienter med dysmorfofobi.

Behandling och insatser

Alla patienter bör erhålla grundläggande information om tillståndet och dess möjliga behandlingsalternativ. Svenska riktlinjer för vuxna saknas, men BUP Stockholm har 2015 publicerat riktlinjer för barn och ungdom Länk till annan webbplats.. Brittiska NICE (National Institute for Clinical Excellence) rekommenderar i första hand behandling med:

KBT (kognitiv beteendeterapi) som innehåller ERP (exponering med responsprevention)

eller

SSRI (selektiva serotoninåterupptagshämmare) (30)

I svårare fall rekommenderas redan inledningsvis kombinationsbehandling SSRI/KBT (30).

Om tankar på plastikkirurgiska ingrepp föreligger bör detta starkt avrådas ifrån, då det sällan ger någon lindring i tillståndet och inte ökar sannolikheten att bli symtomfri (9).

Psykologisk behandling

KBT-behandling vid dysmorfofobi består av exponering med responsprevention, med i vissa fall även inslag av kognitiva tekniker (31).

Exponering innebär att utsätta sig för situationer som vanligtvis undviks. Responsprevention innebär att patienten ska minska på eller upphöra med de tvångsmässiga beteenden som vanligtvis förekommer vid dysmorfofobi, så som att se ned i marken, spegla sig, kamouflera sig med kläder och sminkning etc.), be om försäkringar kring sitt utseende, jämföra sitt utseende med andra.

Enligt en nyligen publicerad metaanalys erhåller 45 till 50 procent av patienterna kliniskt signifikant förbättring av KBT. Detta är lägre än till exempel i studier på tvångssyndrom, där 60 till 80 procent upplever effekt (32).

Läkemedelsbehandling

De farmakologiska behandlingar som har starkast stöd är SSRI och det tricykliska läkemedlet klomipramin (30). Samtliga SSRI har gett effekt i oblindade läkemedelsstudier (33). Två randomiserade prövningar har genomförts, där fluoxetin och klomipramin visat effekt jämfört med kontrollgruppen (34, 35). Patienter som fortsätter med SSRI i mer än sex månader visar fortsatt förbättring och lägre risk för återfall jämfört med om medicinen byts ut mot placebo, vilket visar vikten av att inte avsluta läkarbehandlingen för tidigt (36).

Överlag upplever ca två tredjedelar av patienterna kliniskt signifikant svar på läkemedel (36, 37). Högre dosering än vid depression - upp till rekommenderad maximal dos enligt FASS eller över - behövs ofta (37).

De flesta patienter som använder SSRI upplever milda och/eller övergående biverkningar. Det är dock viktigt att informera om risk för till exempel initial ångestförstärkning, trötthet, viktuppgång, sömnsvårigheter, anorgasmi, och minskad sexuell lust.

Vid utebliven effekt av ett SSRI och/eller biverkningar bör i första hand ett annat SSRI provas.

Klomipramin har generellt högre biverkningsfrekvens än SSRI och är därför ett andrahandsval.

För läkemedelsval se under särskild flik, Kloka listan. Länk till annan webbplats.

Tillägg av antipsykotiska läkemedel till SSRI har begränsad evidens vid dysmorfofobi och få patienter upplever effekt (38). Dock finns vissa resultat som tyder på att upp till hälften av patienterna får effekt genom tillägg av buspiron som också vanligtvis är ett väl tolererat läkemedel (39).

Kombinationsbehandling

Kombinationen av KBT och SSRI är inte studerad för just dysmorfofobi. Erfarenheten från andra OCD-spektrumtillstånd tyder dock på att det inte finns något som motsäger kombinerad behandling, utan snarare att en del patienter svarar bättre jämfört med enskild behandling (30).

Förening/intresseorganisation

Svenska OCD-förbundet: www.ocdforbundet.se Länk till annan webbplats.

Uppföljning

Strukturerad behandling i form av KBT och läkemedelsutprövning bör ges inom specialistpsykiatrin. Uppföljning rekommenderas efter till exempel tre, sex och tolv månader efter avslutad behandling. Efter detta bör patientens allmänna funktionsnivå styra om uppföljning bör ske på specialist- eller primärvårdsnivå. Om suicidalitet eller komplicerad samsjuklighet föreligger är detta alltid skäl för fortsatt uppföljning inom specialistpsykiatrin. Dysmorforfobi har i många fall ett livslångt, fluktuerande förlopp. Utsättning av framgångsrik SSRI-behandling ger i många fall risk för försämring av symtomen, vilket är viktigt att upplysa om (40). Behovet av uppföljning kan variera stort inom patientgruppen.

Komplikationer

Även om många patienter upplever effekt, har en betydande andel kvarstående symtom efter behandling. Begränsad insikt kan medföra bristande följsamhet till vårdkontakter och behandling. Risk finns för att kosmetiska ingrepp genomförs med ekonomiska konsekvenser och ibland försämring av tillståndet som följd.

De allvarligaste komplikationerna till dysmorfofobi är suicidförsök och suicid.

Juridik

I vissa fall kan vård behöva ges enligt Lagen för psykiatrisk tvångsvård (LPT) Länk till annan webbplats., till exempel vid hög suicidrisk.

Kvalitetsindikatorer

Andel patienter med tillgång till KBT samt väntetider till KBT-behandling
Andel patienter som skattas med BDD-YBOCS Pdf, 136.7 kB. vid bedömning, behandlingsstart och behandlingsavslut
Andel patienter som inte förskrivs bensodiazepiner eller monoterapi med antipsykotiska läkemedel
Andel patienter som erhåller psykoedukation – även riktad till närstående

Sjukskrivning

Försäkringsmedicinska riktlinjer vid dysmorfofobi saknas. Generellt bör korta sjukskrivningstider eftersträvas och deltidssjukskrivning alltid övervägas. Om undvikande av arbetsplatsen är ett symtom i dysmorfofobin kan en positiv beteendeförändring med fördel ingå i målformuleringen KBT.

Vissa starkt funktionsnedsatta dysmorfofobi-patienter som inte svarar på behandling eller som har en betydande samsjuklighet, kan ha en permanent nedsatt arbetsförmånga.

Referenser

American Psychiatric Association. Diagnostic and statistical manual of mental disorders. 5th ed. Washington, DC : American Psychiatric Association, 2013.
Feusner, J. D., Neziroglu, F., Wilhelm, S., Mancusi, L., & Bohon, C. What Causes BDD: research findings and a proposed model. Psychiatric Annals. 2010, Vol. 40(7), pp. 349-355.
Phillips, K. A., Gunderson, C. G., Mallya, G., McElroy, S. L., & Carter W. A comparison study of body dysmorphic disorder and obsessive-compulsive disorder. 1998, Journal Clinical Psychiatry, Vol. 59(11), pp. 568-575.
Bjornsson, A. S., Didie, E. R., & Phillips, K. A. Body dysmorphic disorder. Dialogues in clinical neuroscience. 2010, Vol. 12(2), p. 221.
Buhlmann, U., Glaesmer, H., Mewes, R., Fama, J. M., Wilhelm, S., Brähler, E., & Rief, W. Updates on the prevalence of body dysmorphic disorder: a population-based survey. Psychiatry Research. 2010, Vol. 178(1), pp. 171-175.
Brohede S, Wingren G, Wijma B, Wijma K. Prevalence of body dysmorphic disorder among Swedish women: a population-based study. 2015, ComprPsychiatry, Apr58, pp. 108-15.
Phillips, K. A., Menard, W., Fay, C., & Weisberg, R. Demographic characteristics, phenomenology, comorbidity, and family history in 200 individuals with body dysmorphic disorder. Psychosomatics. 2005, Vol. 46(4), pp. 317-325.
Phillips, K. A., Didie, E. R., Menard, W., Pagano, M. E., Fay, C., & Weisberg, R. B. Clinical features of body dysmorphic disorder in adolescents and adults. Psychiatry Research. 2006, Vol. 141(3), pp. 305-314.
Phillips, K. A., Pagano, M. E., Menard, W., Fay, C., & Stout, R. L. Predictors of remission from body dysmorphic disorder: a prospective study. 2005, The Journal of Nervous and Mental Disease, Vol. 193(8), pp. 564-567.
Monzani, B., Rijsdijk, F., Anson, M., Iervolino, A. C., Cherkas, L., Spector, T., & Mataix-Cols, D. A twin study of body dysmorphic concerns. Psychological medicine. 2012, Vol. 42(09), pp. 1949-1955.
Monzani, B., Rijsdijk, F., Iervolino, A. C., Anson, M., Cherkas, L., & Mataix‐Cols, D. Evidence for a genetic overlap between body dysmorphic concerns and obsessive–compulsive symtoms in an adult female community twin sample. 2012, American Journal of Medical Genetics Part B: Neuropsychiatric Genetics, Vol. 159(4), pp. 376-382.
Deckersbach, T., Savage, C. R., Phillips, K. A., Wilhelm, S., Buhlmann, U., Rauch, S. L., Jenike, M. A. Characteristics of memory dysfunction in body dysmorphic disorder. 2000, Journal of the International Neuropsychological Society, Vol. 6(6), pp. 673-681.
Stangier, U., Adam-Schwebe, S., Muller, T., & Wolter, M. Discrimination of facial appearance stimuli in body dysmorphic disorder. 2008, Journal of Abnormal Psychology, Vol. 117(2), pp. 435-443.
Veale, D., & Neziroglu, F. A. Body dysmorphic disorder: a treatment manual. Chichester : John Wiley & Sons, Ltd., 2010.
Pinto, A., & Phillips, K. A. Social anxiety in body dysmorphic disorder. Body Image. 2005, Vol. 2, pp. 401-405.
Kelly, M. M., Walters, C., & Phillips, K. A. Social anxiety and its relationship to functional impairment in body dysmorphic disorder. Behavior therapy. 2010, Vol. 41(2), pp. 143-153.
Chosak, A., Marques, L., Greenberg, J. L., Jenike, E., Dougherty, D. D., & Wilhelm, S. Body dysmorphic disorder and obsessive–compulsive disorder: similarities, differences and the classification debate. Expert Review of Neurotherapeutics. 2008, Vol. 8(8), pp. 1209-1218.
Eisen, J. L., Phillips, K. A., Coles, M. E., & Rasmussen, S. A. Insight in obsessive compulsive disorder and body dysmorphic disorder. Comprehensive Psychiatry. 2004, Vol. 45(1), pp. 10-15.
Phillips, K. A., Pinto, A., Menard, W., Eisen, J. L., Mancebo, M., & Rasmussen, S. A. Obsessive–compulsive disorder versus body dysmorphic disorder: a comparison study of two possibly related disorders. Depression and Anxiety. 2007, Vol. 24(6), pp. 399-409.
Kittler, J. E., Menard, W., & Phillips, K. A. Weight concerns in individuals with body dysmorphic disorder. Eating Behaviors. 2007, Vol. 8(1), pp. 115-120.
Rosen, J. C., & Ramirez, E. A comparison of eating disorders and body dysmorphic disorder on body image and psychological adjustment. 1998, Journal of Psychosomatic Research, Vols. 44(3-4), pp. 441-449.
Hrabosky, J. I., Cash, T. F., Veale, D., Neziroglu, F., Soll, E. A., Garner, D. M., et al. Multidimensional body image comparisons among patients with eating disorders, body dysmorphic disorder, and clinical controls: A multisite study. Body Image. 2009, Vol. 6(3), pp. 155-163.
American Psychiatric Association. MINI-D5, Diagnostiska kriterier enligt DSM-5. Stockholm: Pilgrim Press, 2014.
Veale, D., Boocock, A., Gournay, K., Dryden, W., Shah, F., Willson, R., & Walburn, J. Body dysmorphic disorder. A survey of fifty cases. 1996, The British Journal of Psychiatry, Vol. 169(2), pp. 196-201.
Zimmerman, M., & Mattia, J. I. Body dysmorphic disorder in psychiatric outpatients: recognition, prevalence, comorbidity, demographic, and clinical correlates. Comprehensive Psychiatry. 1998, Vol. 39(5), pp. 265-270.
Gunstad, J., & Phillips, K. A. Axis I comorbidity in body dysmorphic disorder. Comprehensive Psychiatry. 2003, Vol. 44(4), pp. 270-276.
Phillips, K. A., Hollander, E., Rasmussen, S. A., & Aronowitz, B. R. A severity rating scale for body dysmorphic disorder: development, reliability, and validity of a modified version of the Yale-Brown Obsessive Compulsive Scale. Psychopharmacology Bulletin, 1997, Vol. 33(1), pp. 17-22.
Phillips KA, McElroy SL, Keck PE Jr, Hudson JI, Pope HG Jr. A comparison of delusional andnondelusional body dysmorphic disorder in 100 cases. Psychopharmacol Bull. 1994;30:179–186.
Phillips KA, Menard M. Suicidality in Body Dysmorphic Disorder: A Prospective Study. Am J Psychiatry. 2006 July; 163(7): 1280–1282.
National Collaborating Centre for Mental Health. Core interventions in the treatment of obsessive compulsive disorder and body dysmorphic disorder (a guideline from the National Institute for Health and Clinical Excellence, National Health Service). London: British Psychiatric Society and Royal College of Psychiatrists, 2006.
Ipser, J. C., Sander, C., & Stein, D. J. Pharmacotherapy and psychotherapy for body dysmorphic disorder. Cochrane Database of Systematic, 1. 2009.
Harrison A, Fernández de la Cruz L, Enander J, Radua J, Mataix-Cols D. Cognitive-behavioral therapy for body dysmorphic disorder: A systematic review and meta-analysis of randomized controlled trials. Clin Psychol Rev. 2016; Aug:48: 43-51.
Phillips KA, Albertini RS, Siniscalchi JM, Khan A, Robinson M. Effectiveness of pharmacotherapy for body dysmorphic disorder: a chart-review study. J Clin Psychiatry. 2001 Sep; 62(9):721-7.
Phillips, K. A., Albertini, R. S., & Rasmussen, S. A. A randomized placebo-controlled trial of fluoxetine in body dysmorphic disorder. Archives of General Psychiatry. 59(4), 2002, pp. 381-388.
Hollander, E., Allen, A., Kwon, J., Aronowitz, B., Schmeidler, J., Wong, C., & Simeon, D. Clomipramine vs desipramine crossover trial in body dysmorphic disorder: selective efficacy of a serotonin reuptake inhibitor in imagined ugliness. Archives of General Psychiatry. 56(11), 1999, pp. 1033-1039.
Phillips KA, Keshaviah A, Dougherty DD, Stout RL, Menard W, Wilhelm S. Pharmacotherapy Relapse Prevention in Body Dysmorphic Disorder: A Double-Blind, Placebo-Controlled Trial. Am J Psychiatry. 2016 Sep1; 179 (9):887-95.
Phillips, KA. The Broken Mirror: Understanding and Treating Body Dysmorphic Disorder. Revised and Expanded. New York: Oxford University Press, 2005.
Placebo-controlled study of pimozide augmentation of fluoxetine in body dysmorphic disorder. Am J Psychiatry. 2005 Feb; 162(2):377-9.
Phillips KA, Albertini RS, Siniscalchi J, Khan A, Robinson M. Effectiveness of pharmacotherapy for body dysmorphic disorder: A chart-review study. Journal of Clinical Psychiatry. 2001;62:721–727.
Jain S, Grant JE, Menard W, Cerasoli S, Phillips KA. A chart-review study of SRI continuation treatment versus discontinuation in body dysmorphic disorder. Abstracts, National Institute of Mental Health NCDEU 44th Annual Meeting; Phoenix, AZ. 2004, p. 231.
Wilhelm, S., Phillips, K. A., Steketee, G. Cognitive-behavioral therapy for body dysmorphic disorder: A treatment manual. s.l.: Guilford Press, 2011.

Rekommenderad litteratur

Behandlingsmanual: Cognitive-Behavioral Therapy for Body Dysmorphic Disorder - A Treatment Manual. Wilhelm S et al, 2011 (41).

Relaterad information

Basutredning

Skattningsskalor

Stöd för diagnostik och dokumentation

Om innehållet

Publicerad: Maj 2017

Författare: Philip Brenner, överläkare, Ångestenheten, Psykiatri Nordväst.

Granskad av: Sakkunniga i Regionalt programområde Psykisk hälsa, Region Stockholm. Läkemedelsdelarna granskade av: Region Stockholms Läkemedelskommittés expertgrupp för psykisk hälsa.