Procedurer

Thoraxdrän

Bakgrund

Thoraxdrän sätts för att evakuera pneumo- och hemothorax. Vid trauma kan dränet/dränen sättas under primary survey om det är uppenbart att patienten har en thoraxskada. Den viktigaste akuta indikationen är klinisk misstanke om ventilpneumothorax. Då hinner man ej vänta in röntgenbekräftelse på diagnosen. Ibland används först nåldekomprimering, vilken alltid bör följas av ett faktiskt dränage. Thoraxdrän kan även sättas i ”lugnt skede” (till exempel efter röntgen) vid en beskedlig pneumo- eller hemothorax, då oftast på operation och i sterila betingelser.

Indikationer för thoraxdrän:

• Utan röntgen vid misstanke om ventilpneumothorax!
• Traumatisk pneumo-/hemothorax
• Öppen pneumothorax
• Spontanpneumothorax
• Misstänkt thoraxskada inför akut lufttransport
• Postoperativt thoraxkirurgi

Utrustning

Lokalbedövning, tvättset, skalpell, peang, thoraxdrän (utan mandrängen), suturset, sutur (2–0 eller 3–0). Sugsystem.

Att sätta thoraxdrän

Övervaka patientens andning, saturation och puls under proceduren.

• Landmärken för dränaget är Triangle of Safety: i främre axillarlinjen i nivå med 4–5:e revbens-interstitiet, mamillhöjd och dorsalt om m. pectoralis major. Använd mycket bedövningsmedel eventuellt även i.v. morfin.
• Huden lokalbedövas och med nålspetsen går man in på revbenet och bedövar dess periost och överkant. Nålen förs in djupare och lokalbedövning injiceras omväxlande med aspiration – när luft eller blod kommer i sprutan vet man att sprutspetsen nått in i pleura. Backa då nålen tills det slutat komma luft eller blod i sprutan, då ligger nålspetsen i pleurabladet. Här lokalbedövar man ytterligare.
• Gör en 2 cm hudincision i revbenets riktning med skalpell. Gå in med peangen tills du fått kontakt mot revbenet. Fortsätt sedan in över revbenet (undviker således kärl- och nervnystanet som löper under revbenet) samtidigt som man debriderar trubbigt med peangen. Debrideringen sker blint dvs man öppnar upp peangen på djupet men för ut och stänger den utanför sårhålan, för att sedan föra in och öppna den på djupet igen. Applicera kontrollerat tryck och stäng peangen aldrig blint på djupet under debrideringen för att undvika djupare skada på till exempel lungvävnad, mediastinum och hjärta.
• Debridera tills du gått genom pleura och motståndet släpper. Ofta luft- eller blodutbyte som kvitto på diagnos och anatomiskt mål. För in ett finger i pleura och palpera 360° (palpera revbenens insida, ev septa som kan försämra dräneffekten?).
• Thoraxdränet förs in kraniellt anteriort över en peang med vilken man nyper fast dränet via ett sidohål. Vissa förordar posterior eller dorsal riktning vid hemothorax.
• Dränet ska läggas in så djupt att en eventuell markering på slangen kommer i hudplanet och inget sidohål syns på utsidan. Sikta på klavikelhöjd.
• Kommer det imma eller blod i dränet ligger man rätt. Dränet kopplas till ett sugsystem (till exempel Pleuravac) som ställs in på -15 till -20 cm sugeffekt till en början.
• Kontrollera om andningsljuden och saturationen samt utbytet i dränet/Pleuravac:en så dränet har haft den önskade effekten!
• Dränet sys fast med börs- eller madrassutur med en liten midja knuten på mitten, så man lätt kan ligera ihop såret med samma sutur när dränet tas bort.
• Beställ lungröntgen, fråga efter dränläge. Justera vb dränläget utefter svaret.
• Var noga med att fixera dränet och dess kopplingar!

Kontrollera och stänga av thoraxdrän

• Sugkontrollkammaren bubblar vid en aktiv evakuering av luft. Fortsatt bubblande i kammaren betyder att pneumothoraxen inte är fullständigt dränerad eller att luftläckage finns (från lungan, slangen, thorax, att dränet glidit ut osv.).

• Vid hemothorax töms blod i uppsamlingskammaren. Kontrollera att uppsamlingskammaren inte är fylld. Vid blödningsvolym >1500 ml direkt eller >200 ml/tim i 2-4 timmar eller behov av upprepade blodtransfusioner, ta ställning till thorakotomi.
• Thoraxdrän kan backas men bör inte föras in djupare efter att det är satt (infektion).
• Thoraxdränet kan i allmänhet dras efter några dagar, beroende på klinisk situation och oftast med stöd av röntgen. Spontanpneumothorax behandlas mellan 3-4 dagar, en traumatisk pneumothorax något kortare.
• Ibland uppstår förvirring kring att ”clampa” slangen. Ska thoraxdränet dvs aktiva sugsystemet stängas av, ska slangen inte clampas. Detta pga Pleuravacen fortfarande kommer fungera som Heimlisch-ventil och tömmer ut luft och vätska i bara en riktning. Under kortare perioder kan alltså aktiva sugfunktionen vara avstängd/bortkopplad utan att slangen clampas, så länge dränslangen fortsatt är kopplad till själva Pleuravacen/sugsystemet.
• Inför drändragning stängs först det aktiva suget av (clampa alltså inte slangen) och man kontrollerar antingen kliniskt med stetoskop eller vid osäkerhet med en röntgen efter det att dränet varit avstängt 2–4 timmar. Misstänker man inget recidiv, kan dränet dras (se nedan).

Dragning av thoraxdrän

• När dränet dras, drar man på en utandning för att patienten inte ska suga in luft i pleura via ett dränsidohål. Sätt ett finger eller kompress för hålet omedelbart i samband med dragningen.
• Hålet tejpas över med Steristrip eller liknande. Alternativt kan det primärsutureras eller ligeras i suturanordningen om dränet varit fastsytt med börs-/madrassutur.

Pleuradrän

Det som kallas ”pleuradrän” är ett specialfall av thoraxdrän, ofta för att dränera pleuravätska eller mindre spontanpneumothorax. Pleuradrän har en mindre dimension och består oftast av ett ”pigtaildrän” som sätts via ultraljud. Pigtaildrän kan vara låsbara eller icke låsbara. Glöm inte att låsa upp ”knorren” innan du drar ett pigtaildrän!

Urinvägsavlastning

Bakgrund

De övre urinvägarna (njurbäcken-uretärer) avlastas perkutant (nefrostomikateter) eller intrakorporalt (uretärstent). Nefrostomi sätts ultraljudslett av radiolog eller urolog, uretärstent av urolog på operation med cystoskop och röntgengenomlysning. De nedre urinvägarna (urinblåsa-uretramynning) avlastas med uretral (tappningskateter, KAD eller hematurikateter) eller suprapubisk kateter (SPK). Detta kapitel beskriver ffa avlastning av nedre urinvägarna och associerade vanliga problem.

Avlastning av de nedre urinvägarna

Avlastning görs vid oförmåga att tömma blåsan. Kateter kan också sättas av andra skäl såsom blödningar, infektioner och urinproduktionskontroll hos svårt sjuka. KAD är förstahandsalternativet. KAD-storleken anges i Charrière eller ”French” (1 Ch = 1 Fr). Standardmässigt används Ch 12 till kvinnor och Ch 14 till män. SPK är ett alternativ till KAD vid till exempel avflödeshinder som blockerar uretras lumen. En KAD eller SPK bör aldrig sättas utan en plan för uppföljning eller avveckling och samtidig dokumentation i journalen. En så kort behandlingstid som möjligt ska eftersträvas.

Katetersystemet ska om möjligt hållas stängt mellan tappningar. Tappningar var tredje timme liknar blåsans fysiologiska funktion och ett slutet system minimerar den bakteriella bördan i urinen. Om urinpåse används ska denna placeras lägre än blåsan för att förhindra backflöde av urin och bakterier. Trots detta utvecklar alla kateterbärare bakteriuri som inte ska behandlas om den inte ger symtom såsom feber, allmänpåverkan eller lokala symtom såsom varbildning och urinrörssmärta som man inte bedömer beror på kateterskav.

Första kateterbytet bör göras efter cirka en månad, därefter på individuell basis. Bytesintervallet anpassas efter kateter och patient, men de flesta katetrar bör bytas var tredje månad. Patienten får inte skickas hem med en kateter som inte är avsedd att användas som kvarkateter (såsom hematurikatetrar)!

Avlastning med KAD

Använd alltid rikligt med bedövningsgel vid katetersättning. Detta kan inte nog poängteras. Katetersättningen ska gå lätt för att inte skada uretra. Hos män ska penis sträckas uppåt när patienten ligger på rygg för att räta ut uretra. Steril teknik ska användas för att minska risken för iatrogena infektioner. Detta innebär noggrann tvätt, steril dukning, sterila handskar och sterilt handhavande av katetern vid införandet. Vid införande av katetern ska retur av urin alltid observeras innan ballongen fylls med den mängd vätska tillverkaren rekommenderar. Hos män förs katetern in till delningsstället för att undvika skador på uretra. Var även uppmärksam på om patienten får ont vid kuffning vilket talar för att ballongen ligger i uretra.

Avlastning med SPK

Absoluta kontraindikationer: Graviditet, blåscancer (spridning), antikoagulantia.

Relativa kontraindikationer: Tidigare operation i området (sammanväxningar ökar tarmperforationsrisken), extrem fetma och trombocythämmande läkemedel.

• Patienten på rygg. Palpera blåsan, markera punkten för incision i medellinjen 2–3 tvärfingrar ovan symfysen. Om osäkerhet på blåsans läge, använd ultraljud eller anlägg SPK under ögats kontroll via samtidig cystoskopi.
• Lokalbedöva med 10 ml Xylocain och lång nål. Bedöva lodrätt, först huden och därefter kanalen till blåsan. Om du inte lyckas aspirera urin från blåsan, avbryt och använd ultraljud.
• Tvätta sterilt, klä med dukar. Gör ett cirka en cm långt snitt i huden med rak spetsig skalpell i hudens sprickriktning.
• För in katetern i troakaren och tryck denna lodrätt ner till urinblåsan. När urin börjar flöda förs troakaren in ytterligare en cm för att inte glida ur blåsan. Därefter förs katetern in i blåsan samtidigt som troakaren backas ut och därefter delas under ögats uppsikt. Obs! Spetsen på troakaren är extremt vass och kan skada kateterns kuffkanal, därför ska troakaren alltså delas utanför kroppen.
• Kuffa och backa katetern så den hålls kvar på plats. Suturera huden. Upprätta en plan för byte av katetern efter cirka en månad på urologmottagningen.

Vanliga problem

Svårighet att sätta KAD

Använd mer bedövningsgel. Prova en grövre och styvare KAD. Spruta gel genom katetern vid stoppet för att vidga passagen. Använd Tiemann-kateter (böjd tipp) riktad kraniellt för att lättare passera prostata. Guida katetern med ett finger i rektum hos män (prostatalyft) eller slidan hos kvinnor. Be patienten böja benen för att relaxera bäckenbotten. Hos kvinnor kan uretra i princip alltid visualiseras i gynstol med tillräcklig belysning och ev. spekulum. Om ovanstående ej löser problemet, byt strategi och sätt en SPK.

Kateterballongen går inte att tömma

Vanligaste orsaken är att en klämma satts på fel ställe på katetern och då destruerat kuffkanalen. Fyll ballongen med ytterligare 1–2 ml sterilt vatten och gör ett nytt försök. Ha tålamod, tömning av ballongen kan ta lång tid. Spruta 2–4 ml medicinsk bensin i ballongen som då smälter och spricker (blåsan bör fyllas med koksalt innan och efter för att minska risken för kemisk cystit). Punktera ballongen ultraljudslett. Ett stopp i kuffventilen åtgärdas genom att klippa av katetern proximalt om detta.

Kateter utdragen med kuffad ballong

Detta händer ganska ofta och vanligen leder det inte till några större skador på uretra (5–10 ml kuff). Gela ordentligt och sätt en ny om det finns behov.

SPK dislocerat

Tecken på detta kan vara läckage på sidan av SPK:n i själva kanalen alternativt att hela SPK åkt ut. Man kan räkna med att en kanal är etablerad inom någon vecka efter SPK anläggning och att det efter denna tid borde vara förhållandevis enkelt att lägga in en ny kateter. Om man är tidigt ute ska man alltid först försöka få in en ny SPK i samma kanal genom att först gela ordentligt och sedan försiktigt försöka återfinna kanalen. SPK-kanalen sluter sig dock redan på ett par timmar efter dislocering, därför bör en ny kateter sättas i kanalen omedelbart (30–60 minuter). Om inte detta går måste en ny SPK anläggas med punktionsteknik. Betänk orsaker till disloceringen såsom undermålig fästning/cuffning eller vassa urinvägskonkrement.

Nefrostomi

Avlastar de övre urinvägarna i samband med obstruerande konkrement eller tumör. Patienter med nefrostomi kan söka akut vid feber, smärta eller för att nefrostomin har åkt ut eller inte fungerar. Oftast löser man problemet via röntgen och justering av läget eller att en ny nefrostomi anläggs. En icke fungerande nefrostomi kan leda till urosepsis varför man behöver handlägga dessa problem akut, i synnerhet vid feber. Vid oklarhet rådgör med kirurg/urolog.

Neftrostomi har dislocerat

Tecken på detta kan vara läckage på sidan av nefrostomikatetern, dysfunktion och ev. smärta. Dessa patienter ska åtgärdas under genomlysning på röntgenavdelningen så att inga skador på njure/njurbäcken görs. Undvik frestelsen att manuellt försöka föra in nefrostomin på akutrummet.

Trängningar, läckage, sveda och smärta

Kan bero på koncentrerad urin (öka vätskeintaget), kateterstopp (kontrollera flödet), förstoppning (laxera), slemhinneatrofi i uretra eller uretrit (byt till tunnare, gärna hydrogelbelagd KAD), symtomgivande bakteriuri (odla, behandla och byt KAD), för stor kuff som irriterar trigonum eller för liten kuff som irriterar uretra (kontrollera kuffläge och fyllnad). Symtomen kan också orsakas av patologi som bäst utreds av urolog, till exempel blåssten, skrumpblåsa, överaktiv blåsa eller tumör. I akutskedet är det ibland svårt att klargöra orsaken till patientens besvär. Om åtgärderna som kan provas på akuten inte hjälper föreslås remiss till urolog för utredning, omprövning av indikationen och ställningstagande till SPK eller ren intermittent kateterisering (RIK).

Ventrikelsond (V-sond)

Bakgrund

Används för avlastning, dränering (dubbellumen), nutrition (enkellumen), diagnostik (blod?) och/eller för att kunna ge läkemedel. Många patienter tolererar detta, men de kan över tid upplevas obehagliga och konfusoriska patienter tenderar att dra ut dem. Visst obehag kan upplevas i samband med sättning och en del patienter kan även bli vagala och få svimningskänsla. Obs! Försiktighet med V-sond på traumapatienter med ansiktsfrakturer, vid misstänkt esofagusperforation (ex pneumomediastinum) och på patienter som nyligen opererat ansikte, näsa och/eller hals.

Utrustning

V-sond med dubbellumen av storlek Charrière (Ch) 14, 16 eller 18 (anger omkretsen i millimeter). Ju grövre ventrikelsond, desto effektivare avlastning. Rondskål, sondspruta, stetoskop, kateterpåse, lokalbedövningsgel, tejp och blöja.

Utförande

1. Patienten bör halvsitta. Bedöm hur långt sonden ska föras in genom att mäta avståndet mellan patientens nästipp via örsnibben ner till spetsen av bröstbenet. Oftast rör det sig om 45–60 cm.
2. Kontrollera vilken näsborre som är lämpligast genom luftgenomblås.
3. Lokalbedövningsgel kan ges via näsborre några minuter innan införandet, eller på sonden. Varna patienten för det kommande obehaget.
4. Blöt spetsen på sonden i varmt vatten så att den blir lite mjukare.
5. För in sonden med horisontell riktning i näsborren, när den når bakre svalgväggen känns ett litet motstånd som snabbt ger med sig.
6. Låt patienten ta en klunk vatten i munnen och be vederbörande svälja när sonden nått 15–20 cm från näsborren. Patienten bör böja huvudet något framåt. Vid sväljning, gärna upprepade gånger, matas V-sonden ner.

Vid kraftig hostattack eller då andningsljud hörs ur sonden måste man misstänka att den kommit ner i luftvägarna och den ska då dras ut för ett nytt försök. Mata annars ned sonden till markeringen. Kontrollera med inblåsning av luft via V-sonden och med stetoskop över ventrikeln under vänster arcus att luftinblåsningen hörs med ett kluckande ljud. Aspirera med sondspruta och se att du får retur av maginnehåll. Fixera med tejp vid adekvat läge.

Viktiga aspekter

Vid kraftig blödning eller retention av fast föda kan grövre sonder (Ch 20–36) som förs ned genom munnen vara ett temporärt alternativ.

Som grundregel ska V-sonden vara öppen för att avlasta ventrikeln. Om den används för att ge per oral kontrast inför till exempel passageröntgen ska V-sonden först manuellt aspireras till torrhet för att tömma ut så mycket tarminnehåll som möjligt. Efter att kontrasten givits ska V-sonden stängas. Notera att den manuella aspirationen ger kontrasten mer tid att rinna igenom tarmkanalen innan patienten kräks eller blir så illamående att V-sonden måste öppnas igen. Detta är ett vanligt V-sondsproblem.

Vid hiatushernia, esofagusstriktur eller missbildning kan det ibland vara svårt att sätta V-sond. Detta kan då göras peroperativt under narkos.

Accidentell dislokation av PEG

Bakgrund

Patienter med sväljningssvårigheter (stroke, striktur) kan ha en gastrostomi via bukväggen till magsäcken för att möjliggöra enteral nutrition (sondnäring). Gastrostomi läggs som regel perkutant med gastroskop och kallas då PEG (perkutan endoskopisk gastrostomi).

Indikationen för PEG är enteral nutritionsbehandling som beräknas pågå en längre tid (en månad) eller där nutrition via nasogastrisk sond inte är lämpligt. PEG läggs ofta i samband med behandling av ÖNH- och övre GI-cancer för att ge möjlighet att nutriera patienten. Hos äldre multisjuka patienter med kognitiv svikt är det en etiskt diskutabelt om PEG ska anläggas. Etiken styrs av patientens autonomi, självbestämmande och om patienten förstår. Ibland anläggs även PEG i palliativt syfte för att avlasta en partiell ventrikelretention vid metastaserande GI-cancer med subileus/ileussymtom.

PEG-spetsen är försedd med en ballong, gummikopp eller platta för att hålla katetern på plats. En yttre fästplatta närmast huden håller sonden på plats utvändigt, så att den håller tätt och inte glider in. De flesta PEG-katetrar har cm-markeringar så att man kan se att fästplattan ligger på rätt nivå (vanligen är bukväggen 2–4 cm tjock och fästplattan ska då sitta på motsvarande cm-markering).

Det är vanligt att PEG:en dislokeras, d v s ramlar ut eller glider in. Vid dislokation av PEG:en söker patienten ofta på akutmottagningen alternativt ringer personal från annan vårdinrättning, och då kan man med fördel instruera personalen att själva handlägga problemet enligt nedan. Om mindre än 3–4 veckor från det att PEG anlagts till dislokationen bör dock läkare med erfarenhet av gastrostomier bedöma och lösa problemet.

Handläggning

• Om den yttre fästplattan släpper glider PEG-en in och det läcker bredvid katetern. Man backar då katetern tills det tar emot på insidan och fästplattan förs ner till rätt nivå igen.
• Om PEG-en ramlat ut är det angeläget att försöka föra in en ny kateter inom 12–24 timmar då gastrostomat har en tendens att snabbt dra ihop sig. Om det gått mer än fyra veckor sedan första PEG-inläggningen brukar det gå lätt att föra in en ny kateter. Man sprutar bedövningsgel i stomat och en utbytes-PEG eller en 14–16 Ch Foley-kateter förs in cirka 1 dm. Kateterkuffen fylls försiktigt med 10 ml kranvatten, varefter katetern backas tills kuffen tar emot. Kontrollera den nya gastrostomin genom att spola och aspirera med kranvatten. Tejpa eller sy fast.
• Om ovanstående misslyckas, eller om det är mindre än 3–4 veckor sedan PEG lagts, ta kontakt med mer erfaren kollega. Vid tveksamhet kring det nya kateterläget gör en röntgenkontroll med kontrast.
• Om patienten fått en Foley-kateter som PEG-ersättning ska hen planeras för en snar tid till endoskopienheten, där man på lämpligaste sätt byter Foley-katetern till en ny PEG.

Övriga slangar och drän

Bakgrund

Dränage har två huvudfunktioner: dräneringskanal för debris (bakterier, var, blod) och som ”skvallerdrän” för att påvisa postoperativ blödning eller galläckage.

Bukdrän

Drän in i bukhålan läggs ibland om det varit lättblödande eller kontaminerat under operation. Man lägger också drän om man ser en ökad risk för läckage av galla vid galloperation eller i anslutning till en anastomos i speciella fall. Dränanvändningen har minskat genom åren.

Ronda drän

Vid rondning av patient med bukdrän görs följande bedömningar

• Vilken volym har kommit det senaste dygnet (av- eller tilltagande)?
  • Bestäm gärna en gräns för när dränet ska dras.
• Patientens bukstatus och GI symtom?
• Färg på vätskan i påsen och i slangen?
  • Tecken till galla – låg viskositet, gulaktigt, sprider sig lätt över påsens innervägg.
  • Färskt eller gammalt blod, tecken till att det hemolyserar och blir seröst. Bedöm färg och utseende i slangen eftersom det är det senaste som runnit ut. Ibland kan det vara svårt att avgöra om det är gammalt blod som hemolyserar eller om det är galla.
• Vanliga dränanalyser (”X-analyser”):
  • X-bilirubin vid galläckage och X-pankreasamylas vid pankreasläckage. Stegrade X-värden kan även ses vid ulcus och tarmperforation.
  • X-kreatinin vid urinvägsläckage.
    

När det kommer en liten mängd i dränet kan man i allmänhet dra detta. Kommer det inget i dränaget kan man i vissa fall spola i det för att se om det kommer ytterligare vätska. Provtagning från dränet kan vara vägledande och påvisa ett läckage. Man lossar eventuell sutur och för pigtaildrän låsningsmekanismen (!) och drar ut dränaget. Dränhålet tejpas.

I specialfall bör drän sitta längre

• Efter pankreaskirurgi om pankreasläckage föreligger.
• Galläckage som dränbehandlas.

Blakedrän

Läggs vanligen vid operationer. Det innehåller öppna kanaler/skåror närmast dränspetsen för att sedan gå över till ett slutet lumen.

Abscessdränage (pigtaildrän)

Dränage in i djupa (abdominella) abscesser läggs vanligen ultraljudslett och ofta är det låsbara pigtaildrän som läggs. Bra om det finns möjlighet att odla i samband med dränläggning. Abscessdränage behöver oftast spolas (tex 10–20 ml x 2-3) beroende på situation. Ofta kan man spola in, men det är inte alltid säkert att motsvarande mängd kan aspireras i retur. Detta är inget alarmerande. Ofta räcker någon/några dagars dränbehandling i kombination med antibiotika för behandling av abscesser. LPK är en bra parameter vid abscessbehandling. Glöm inte att låsa upp pigtaildränets låsning innan borttag för att undvika parenkymatösa slitskador!

Penrosedrän

Penrosedrän läggs via incisionen in i en ytlig abscesshåla (perianalabscess, subkutan abscess, tandabcess). Detta dränerar infekterad vätska och förhindrar att sårkanterna läker ihop för snabbt (recidivrisk). Penrosedrän kan tillverkas av att man klipper ett handskfinger och öppnar detta längs med sidan. Det finns även färdiga produkter. Man räknar med att de sitter kvar ett dygn och att de dras ut vid tex dush dagen därpå.

En liknande variant är Kofferdamdrän, ett platt gummiblad som förs in i incisionen och kan sutureras fast med enstaka Ethilon-sutur eller lämnas packat i sårhålan.

Galldrän

PTC-drän

PTC-drän (Percutaneous Transhepatic Cholangiografi) läggs in för att avlasta dilaterade gallvägar som man inte av tekniska skäl kunnat avlasta med hjälp av ERCP eller vid misstänkt galläckage. Ett PTC-drän anläggs in i gallgångarna via levervävnaden (transhepatiskt). Standard är ett internt-extern drän som läggs förbi hindret ned i tarmen, med fenestrerad slang längs gallgången och en övre spets ut genom huden.

Olika typer av PTC-drän:

• Ett internt-externt PTC-drän har en övre spets ut genom huden, med flera dränerande sidohål (fenestrering) längs slangen i gallgången (ovanför hindret) och en nedre spets ut i duodenum. Galla töms alltså både utåt och in i tarmen.
• Ett externt PTC-drän placeras med sin övre spets ut genom huden och nedre spets ovanför hindret och dränerar galla ut genom dränet. Används om dränet inte kan anläggas förbi gallhindret.
• Ett internt PTC-drän (”stent) placeras med sin övre spets i gallgången ovanför hindret och nedre spets ut i duodenum. Galla bypassas ned i tarm.

Ofta är en påse kopplad till dränet med perkutan slang (internt-externt och externt PTC-drän). Fungerar den inre delen av dränet kan man testa att ”proppa” dränet och ta bort den yttre påsen, dränet spolas sedan med jämna mellanrum. På så vis kan gallresorptionens grundfysiologi till viss grad återställas. Om patienten skulle få ont eller feber får dränaget öppnas igen. I röntgenutlåtandet bör dränageskötsel framgå.

Internt-externt drän kan också ”internaliseras” när behovet av att dränera galla ut från kroppen bedöms överflödigt eller gallförlusten för stor. Det innebär att dränets yttre spets helt förs in i gallgången och med detta konverteras det internt-externa dränet till ett internt drän (gallstent) där galla töms i tarmen (och kan resorberas).

T-drän

Läggs ibland vid öppen koledokotomi vilket numera är ovanligt. T-röret har en skänkel i form av ett ”T”. Det är oftast tillklippt i den tvärställda skänkeln för att den ska vara lätt att dra ut. Man bedömer färgen (ofta galla) av det som kommer och har en möjlighet att göra en ”sekundär cholangiografi” för att bedöma kontrastpassagen till duodenum och eventuell ”kvarsten”. Tidpunkten för när ett T-drän ska dras bör vara ett beslut som tas ev äldre kollega (kirurgspecialist eller motsvarande).

Om innehållet

Publicerad: November 2021

Thoraxdrän
Reviderad av: Henrik Lambert, Folke Hammarqvist och Gustaf Drevin

Urinvägsavlastning
Författare: Lars Henningsohn
Reviderad av: Henrik Lambert och Folke Hammarqvist

Ventrikelsond (V-sond)
Författare: Mikael Wirén
Reviderad av: Henrik Lambert

Accidentell dislokation av PEG
Författare: Rebecka Zackarias
Reviderad av: Gustaf Drevin

Övriga slangar och drän
Författare: Folke Hammarqvist och Gustaf Drevin